Som sagt. Mycket av det tossiga morsan pratar om nuförtiden får "man" mest humma om. Man vet inte alla gånger vad det handlar om eller ens är anledningen till att hon säger. Som det här med potatismoset. Det har jag hört till leda. Att hon får potatismos precis varje dag. Och att själva proteinkällan i hennes kommunala matlåda är oidentifierbar. Hon har uppmanat mig flera gånger att jag ska avboka maten. Och påpekat att hon inte äter potatismos längre. Och jag har hummat och tänkt att det är en slags hangup. Att hon tror, eller minns det som om varje meny bara innehöll puré.



Sen är det, det där med tandgarnityret. Som hon på senaste tiden inte haft inne. Eftersom jag oftast är hos henne på kvällstid har jag inte gjort någon affär av vad jag uppmärksammat.  Det måste man ju ändå själv få bestämma om man vill ha i munnen eller inte. Fast jag har frågat. Hon ser ju så trollaktig ut utan. Med endast två bofasta egna gaddar i undervåningen. Och hon har svarat på ett sådant vis att det inte har varit läge att fortsätta tjabblet.

Igår när jag var där med veckohandling och uppdatering av lite advents och juleblommor till fönstren, så upptäcktes både det ena och det andra. Bland annat att hon inte får igen vädringsfönstret i köket och därför hade isolerat med diverse. Grytlappar, kökslinne, virkade dukar etc. Och dels upptäckte jag moset. På köksbänken stod en grå kommunal matlåda som till bredden var fylld med mos och någon oidentifierbar sörja. Förutom att det i kylen stod nåt liknande från en annan dag. Potatismos och proteinkälla i puréform. Tossiga morsan står antagligen på purékost!?

Sen hoppar jag över en detalj som gjorde så ont att jag började gråta. En insikt. Och ett förfärligt återseende. Jag hittade nämligen garnityret. Och förstod plötsligt kopplingen. Grät gjorde jag naturligtvis både av skuldkänslan att jag har hummat när hon har pratat mos. Och grät gjorde jag för tiden som plötsligt kändes så lång. Både den mos-tjatiga och den tandlösa. Förutom att jag definitivt grät för glädjen som själva protesåterseendet skänkte min tossiga morsa.

Någon i hemtjänsten, jag tillåter mig att döma samtliga som har till uppgift att ombesörja pedagogiska måltider med henne, tills dess "vi" har utrönt VEM. Den eller de har helt enkelt tagit sig friheten att beställa purékost efterom det antagligen blivit ganska svåra stunder runt matbordet då tanten inte har något att tugga med. Istället för att kontakta oss anhöriga och fråga varför.

Distriktssköterskan har informerats idag. Och jag har markerat att det här var droppen. Imorrn ska jag upp på högsta nivå med det här. Imorgon på mitt livs första "arbetslösa" dag finns både all tid och all kraft. Då ska det ske.