I juni månad ansökte vi om annat boende för tossiga morsan. Ett boende anpassat för både kropp och själ. På detta möte fick vi "önska" och namnge lämpligt boende och vi informerades om kölista och att det var omkring sex månaders väntetid. Jag påpekade då, att det inte under rådande läge nånsin mer kommer att vara  aktuellt med typen av boende som morsan blev tilldelad senast. Dvs en slutstation. Där samtliga boende var så bortom hopp att de tillsammans var ungefär lika allerta och levande som ett knippe morötter. Det var ett sk SÄBO (särskilt boende).

I onsdags denna vecka fick jag se på min (under arbetstid tysta) mobiltelefon att tossiga morsan hade ringt upprepade gånger på eftermiddan. När jag ringde upp fick jag veta att hon inte kunde prata, "för att de skulle komma och hämta nu". Hon visste inte vem och knappt varför, men hon visste att det var en sköterska som hade fixat skjuts. Vad jag kunde höra var det "min vanliga morsa" jag pratade med. Varken bättre eller sämre. Förutom förvirrad förstås.

Kontaktade hennes kommunala distriktssköterska som inte visste nånting. Hon å sin sida checkade upp med hemtjänsten som inte heller hade en aning och efter genomgång av den dagens dokumentation kunde konstateras att tanten hade haft "alla" sina planerade besök och de hade förlöpt väl. Hon hade varit både glad, allert och pratsam. Alla mediciner var intagna. Och hon hade babblat sig igenom den pedagogiska måltiden. Hon hade kort och gott varit på ett strålande humör. Hemtjänsten fick i uppdrag att springa hem till henne för att kolla upp vad allt handlade om.

Lägenheten stod tom och olåst. Hennes ytterkläder var borta, men inte handväskan. Mot alla odds fick jag den här gången ett telefonnummer som man "kan" ringa och nå hemtjänstpersonal på. Annars får brukare och anhöriga bara ett nummer till en telefonsvarare som ingen verkar lyssna av.

Kontaktade vidare akutmottagningen. Min tossiga morsa fanns inte där och det fanns heller inte någon anteckning om att hon var på ingång. Av någon anledning kunde jag inte få veta om hon eventuellt var hämtad och på väg i en ambulans. På min uppmaning att de inte skulle sätta henne i en taxi utan att kontakta hemtjänsten fick jag veta att det kunde de inte lova. Att det var en näpsig syrra jag pratade med, är ingen överdrift.

Själv var jag inom en timme bokad för operation hos Folktandvården och kunde dessvärre inte åka runt och leta. Tandläkaren hade förvarnat om att behandlingen skulle ta minst två timmar och att jag förmodligen skulle vara eländig efteråt.

Efter akutmottagningen kontaktades vårdcentralernas jourmottagning. En mycket empatisk sköterska kunde meddela att där fanns det heller ingen tossig morsa anmäld. Hon bestämde att jag skulle larma polisen.

Innan larmet fick gå, så ringde jag akutmottagningen en gång till. Sedär - tossiga morsan hade anlänt! Hur var det då ingen som visste och allra minst hon själv. Hennes anledning tycktes vara yrsel. Man hade tagit Ekg och blodtryck utan anmärkning och nu väntade hon på doktorn. Sköterskan tog emot all information och tillstod att man inte hade uppfattat tantens förvirring. Jag bad att de skulle ställa frågor om tidsaspekter, adress, ekonomi och med andra sociala inriktingar, så skulle de plötsligt tycka något annat. Tossiga morsan kan mycket väl föra dialog om tex yrsel och värk, men hon har ingen aning om vilket årtal vi har, vad en hundring är värd, på vilken gata hon bor osv. Hennes demenssjukdom sitter troligen i framloben vilket gör att några viktiga funktioner på andra ställen i hjärnan fortfarande är något sånär intakta. I alla fall vissa dagar.  Jag lovades en uppringning så snart de hade roddat i ärendet.

Nästa samtal var med en sköterska med både hjärta och hjärna på plats. Jag föreslog återfärd hemåt och fick den här gången löfte om att de skulle kontakta hemtjänsten så att de kunde möta upp. Sköterskan tyckte att det var förargligt att någon av hennes kollegor hade ombesörjt att taxi hämtade efter tantens påringning.

Så la jag mig i tandläkarstolen....
Och anlände tre timmar senare hemma hos tossiga morsan. Hon öppnade dörren själv. Klädd i scarfs, trutvalla och pärlhalsband till slitna mysbyxor, fläckig t-shirt och stickad långkofta. Hon hade varit ute och åkt buss sa hon. Sjuans buss till och med. Som inte längre åker eller ens finns där vi bor. Hon visste inte riktigt vart hon hade varit, men hon visste att hon hade haft ont i knäet. Efter kontakt med hemtjänsten fick jag veta att hon hade åkt färdtjänst och att de hade släppt av henne på fel adress. Turligt nog hade akuten ringt och förvarnat dem om hennes ankomst, så de såg till att hämta henne vid fel hus.

Slutet gott allting gott?
Not!

Igår kontaktade jag kommunens bostadssamordnare för äldreomsorg. Ingenstans framkom våra önskemål om boende. Det får man ha, men det är biståndshandläggaren som bestämmer vart den gamla ska bo. Tillsammans med distriktssköterska och arbetsterapeut. Och de hade ansökt om ett sk SÄBO. Punkt slut.

Behöver jag tillägga att varken distriktssköterska eller arbetsterapeut var närvarande på mötet. Däremot kan jag tillägga att vi hade mötet i början av juni och att bostadsansökan var inlämnad den 15 augusti. Det tog tid för biståndshandläggaren att räkna ut morsans behov förstår jag.

Moment 22