Det är inte lätt att vara niondeklassare och förväntas veta exakt vad "man vill bli" i vuxenlivet. Vad man ska kunna tänka sig arbeta inom resten av sitt liv. Jag är själv en av dem som inte var mogen nog att välja "rätt" då. Inte att jag ångrar mig, tvärtom, jag har ju haft väldig nytta av min första yrkesutbildning och inte minst nu. Fast det kostar på att plugga. Både energimässigt och ekonomiskt. Och åren går hela tiden. Storebror är vilsen. Han tycker att det är übersvårt. Han vill tjäna pengar, slippa ungar och obekväma arbetstider samt vara snygg under tiden, då är det inte lätt att hitta rätt. Det är ingen panik för honom, än kan han fundera, men jag tycker synd om ungdomen. När man är femton är och ska det vara helt andra livsdetaljer som får råda. Hur ska de nånsin kunna föreställa sig på ett korrekt vis.

Jag utfällde "ett hot" i fredags. Tonåringar tycks vara drabbade av samma slags syndrom oavsett var de har  präglats. Jag syftar bland annat på handdukar. När en har använts tycks den vara smittsam och därför väljer man en ny till nästa tillfälle. Medan den smittade får landa på golvet. I detta hus finns fler anledningar att hota vad det gäller just toa och badrumsutrymme. Båda förstod.

Idag fick lillebror smaka på "straffet". Att efter nogrann genomgång själv städa hela toautrymmet till vad jag ansåg vara godkänt. Han suckade. Tungt.





När han sen var färdig med Ajax, trasor och borstar och beordrades att styra sig mot städskåpet så gick han istället mot badrummet. När jag frågade varför, så fick jag blekna:

-  Det vat jättekul att städa. Jag tänkte fortsätta i badrummet nu!


Okej, den grabben har kanske framtiden utstakad för sig...

Ingen tror väl, att just jag är förvånad. Icke. Jag vet att detta förekommer. Att det sker specifikt på Kungsgården i Kumla visste jag inte, men i min värld "kan" det förekomma vartsomhelst. Det gjorde det tillomed på ett ställe dit jag blev kallad en eftermiddag. Jag skulle titta till en döende, som "så lägligt" dog precis under vår tillsyn. Vad värre var, hördes väsen från korridoren som "kunde" ha väckt döda som man säger. En personal som lackade ur på en dement kan man säga. Och i ordets rätta bemärkelse lät bägaren rinna över. Det var förfärligt. Och det fick personalen veta att jag tyckte. Alla "men" till trots bad jag personen lämna sin arbetsplats eller rakt av hålla käften, annars skulle jag se till att det blev tyst för personen inom kommunens äldreomsorg for ever.

Som jag bedrog mig! Det är alls inte så man arbetar och handskas med typen av "problem" i kommunen. Chefen skulle "se över det hela", men hur och till vad fick jag inte veta. Jag begrep mer, att det var läge för mig själv att hålla tyst. Det är väl en strid på kniven att få ihop budget, schemateknik och annan världsviktig organisationsutveckling tror jag.

Chefer för "typen" av omvårdnadspersonal har sina rötter i en annan vårdvetenskap än vad folk som lyder under Hälso o Sjukvårdslagen (HSL) har. De arbetar inte heller på fältet och golvet. De lyder inte ens själva under samma lagar som utförarna. Ändå anses de veta bäst...

Att somliga arbetstagare med natttjänst sover på sin post är ingen hemlighet för oss som har arbetat natt. Inte heller att somliga inte bara är är opassande som nattarbetare utan även generellt inom vården. Det är heller ingen hemlighet att det pågår en förfärlig svågerpoilitik inom kommunal omsorg och sjukvård. Barn och barnbarn rekommenderas och förordas på tillfälliga tjänster. I värsta fall blir dessa upplärda av den direkt olämpliga vårdpersonalen och ännu värre: blir kvar på en fast tjänst.

Samtidigt finns det arbetsplatser där man från organistationen beordrar en halv till  heltimmas sovtid mitt i natten. Där man vare sig har flata enhetschefer, sjuksköterskor eller lokala politiker. Och icke minst; det finns definitivt vårdgivare, både undersköterskor och andra som är alldeles fantastiska på sina poster.

Vad som gör mig riktigt förbannad är att det för det första inte finns status i att arbeta med omvårdnad i allmänhet och vård i synnerhet. Gjorde det det, skulle aldrig några stolpskott och andra inkompetenta figurer anställas. Lönen måste höjas för alla i kedjan. Och för att leda och fördela arbete i omvårdnad måste man ha minst samma kompetens som ansvariga utförare. Undersköterskor delegeras av sjuksköterskor, men sjuksköterskor anställer och arbetsfördelar inte. Självklart borde båda kompetenserna, dvs vård- och humanistiska vetensskapsteoretiker leda och fördela arbete.

Jag har sett och upplevt "sånadär" kärringar som nu är avskedade från Kungsgården i Kumla. Det är ett särskilt slags folk. Uteslutande svenskor. Bittra. Äckligt bittra. Och trötta. Med falska självförtroenden och fulla av missnöje som förtäcks av skådespeleri bortom det rimliga. Som arbetar för att arbete och lön är tycks vara en rättighet och aldrig för att de har gener efter Florence Nightingale i sin heriditet.

Skäms är vad jag gör, men jag  är inte ett dugg förvånad. Tyvärr.

Det ska börjas i tid. Här är det boyshelg. Och lillebror kom hem och satte mig på plats på eftermiddan. De stack iväg på förmiddagen. Då passade jag på att köra igång vad man kan kalla för en veckostädning. Det hann de se också. Jag drog nämligen fram dammsugaren medan de klädde sig, och sa att jag skulle passa på att städa lite. Detta gick sen så bra att jag inte bara for fram på ytan utan gjorde en behövlig genomgång. Med dammning som jag verkligen avskyr. Och mattskakning, polering, disk av glasprylar och våttorkning av samtliga golv. Det tog flera timmar. Precis som alla vet. Och jag blev sådär genomsvett och dammig som bara en "riktig" städerska kan bli.

Städningen avrundades med en välbehövligt skön dusch inklusive hårinpackning. Så klädde jag mig, bryggde en kopp espresso och landade i fåtöljen med benen på fotpallen och skön musik ljudande ur högtalarna. Där satt jag och beundrade. Både hur fint det blev härhemma och att jag själv hade varit duktig som åstadkommit det hela. Precis då anlände boysen. Och lillebror såg sur ut när han manschauvinistiskt sa:

- Och här sitter du bara, och gör ingenting!?

Av två halva kan det aldrig bli en hel.

Strössel hade haft Lakrits omkring sig i hela sitt liv och det blev hon minsann varse. Att han var nummer ett. Storebror. Inte dagligen kanske och framförallt inte sen de blev seniorer. Han har annars haft stort behov av att stå för fiolerna. Han har varit kung i det här huset i tolv år nu. Har han trott i alla fall, för när hon lessnade åkte han på riktiga dagsedlar.

På senare tid har de dragits till varandra. Hon har alltid tvättat honom, som den tjej hon var. Och hon har verkligen försökt få vara nära, men inte förrän på sistone låg de sked. Senast förra helgen då han tillät henne att knö ner sig i docksängen trots att han låg där först. Och hennes sista vecka fick hon tillomed äta först av de färska räkorna.

De är klart att han känner sig ensam. Precis som jag. Och vi kan inte riktigt trösta varandra. Han går undan. Och lägger sig på "konstiga" ställen. Där det är svårtillgängligt och jag inte kommer åt. Det är ingen som tvättar honom, ingen som larvar sig med att jaga solkatter, ingen som kurrar, jamar eller slåss.

Var med honom hela kvällen igår. Försökte verkligen få honom på humör. Inget dög, det var bara oro. Vi tog en trapphus och källarpromenad och kraken var livrädd för selen. Ikväll gick det visserligen bättre och vi var tillomed ute på en kort promenad, men nu ligger han här o jamar sådär tomt som dementa ropar "hallå" på hemmet.

Jag förmänskligar inte mina djur även om jag sätter de på halvhöga piedestaler, men nog är det något med katters sinnen. Särskilt det sjätte.

Fick hålla på bra länge. Varken soul, pop, rock, klassiskt, smör, visa eller ens jul och kult funkade. Allt hamnade fel. Vad det nu är. Bingobollarna gick inte in. Det blev ingen rad. Varken vågrätt, lodrätt eller diagonalt. Det blev bara värre. Med plumpar i protokollet. Tills musen nådde Winnerbäck i listan. Lars winnerbäck. Han vet vad gråa dagar betyder. Hur avskyvärd ensamhet, sorg, motstånd och demoner känns. Och det sätter han ord på riktigt bra. Som han tillsätter trallvänliga toner till som i sin tur triggar igång tallkottkörteln och substanserna. Det är konstigt med LW. Ibland kan jag inte ta in honom alls. Andra gånger behöver jag bada i honom. Eller äta honom. Det är ju så gott med balans.

En olycka kommer sällan ensam...

Magsjuka gör även den kaxigaste spak. Jag är slut som artist helt enkelt. Och just nu känns det som om jag aldrig mer ska äta någonting över huvud taget. Det enda som i såna här fall eventuellt är bra: är att det innebär en tvärsäker och snabb viktminskningsmetod. Fast tack, men nejtack. Ett knappt dygn i kramaporslin-tecknet räcker. Be mig och vadsomhelst nu, och jag kommer använda bibeln för att visa min trovärdighet. Jag gör allt, bara jag slipper spy mer...

Det är viljestyrt det där med katters ögon, fick jag lära mig igår. Att de blundar. Det gör de aktivt. Och inte allls som oss genom att slappna av. De blundar när de ska blunda. Med muskelkraft alltså. Och sluter därför inte ögonen när de dör. Människors viljekraft kan sluta deras ögon efter det att likstelhet inträtt.

Strössels ögon var närvarande fastän inte hon var det. Eller, det var hon nog...
Jag har varit med när både när många människor s.a.s lämnat livet i min närvaro och jag har träffat många döda människor för att just konstatera att de är det. Ingen gång har jag upplevt något läskigt eller ens närvarande att ev vara rädd för. För mig är det solklart och alldeles övertygande att själen lämnar kroppen. Det tar bara nån minut. Det som blir kvarlämnat är själva boningen. För mig alltså. All respekt om man tycker något annat.

Söta och tjocka fröken Strössel fick "hjälp" över. Akut njursvikt har bara en utgång. Efter en veckas försök att hitta det korrekta felet och försöka med behandling samt förbereda för döden tog jag till slut, beslutet igår. På ett vis moget och på ett annat vis fruktansvärt ångestfyllt. Man greppar efter hårstrån. Veterinären kallade henne för "gammal". Jag som upplevde att Strössel just inträtt i sin bästa period. Och, jag upplevde helt tydligt att hon var kvar i rummet, trots att hennes hjärtverksamhet släcktes. Kanske är det big skillnad mellan folk och fä?

I livet var hon så glad. Varje dag. Till skillnad från min katt Lakrits som är en riktig surknul mellan varven, var hon bara tillgiven och nöjd. Sålänge man bjöd på mat och strykningar på hennes underbart mjuklurviga mage, så var hon superduperglad. Och som hon pratade. Alltid. Så fort man tittade på henne så svarade hon. Det blir svårt att vara utan.
 
Sedan sjuårsåldern har jag haft djur. Just den första katten fick jag inte behålla, men sen 11årsåldern har det inte varit många djurfria dagar. Jag är en, vad man kan kalla djurmänniska förstås. Det är gott med deras oändliga tacksamhet och kärlek. Inga djur dissar. Man är toprankad in absurdum. Och man har alltid nån som blir glad för att man finns till.

Har märkt att jag med ålder blivit och blir alltmer känslig. Har svårt för alla möjliga motstånd som visas i medierna och jag reagerar mer än nöden kräver på när tex barn, enligt mina egna mått blir illa behandlade oavsett kaliber. Det kan räcka med att de inte blir lyssnade på. Detta gäller även djur. Jag mår pyton av att sätta mig in i att vara djuret. Och därur föds dåliga samveten. Så, snart är mitt djurliv över. Med katterna kommer en punkt. Även om en överdos av narkosmedel var det mest lindriga för Strössel, så vill jag i framtiden aldrig mer närma mig rannsakan över vad som eventuellt hade kunnat erbjudas bättre.

Strössel

Född juni 2000
Död oktober 2010



Lilla Gumman
Saknaden efter alla Dina kärleksfulla kurr och hälsningsfraser kommer att eka tomt.
Länge.

Tossiga morsans omvårdnadsansvariga ringde. Frågan var om jag kunde följa tanten till doktorn. Morsan hade så ont i vänster knä och behövde kanske få lite bättre smärtstillande. När var det nu vi åkte som skottspolar till sjukhuset med henne? Augusti? När hon hade gått hela sommaren med ben lika tjocka som telklefonstolpar och man då plötsligt fick för sig att det handlade om djupa ventromboser. Ultraljudsundersökningarna visade däremot att hon hade en sk Bakercysta i vänster knäveck. Och för smärtan den triggade, ville akutdoktorn ordinera "trillaomkull" som vi brukar säga. Rävgift alltså. Jag bad att hon och främst skulle få fulldos Paracetamol och i händelse av att det inte räckte var jag villig att diskutera andra kryddor. Sagt och gjort. Fulldos betyder 1 gram var sjätte timme. Alltså 1 gram fyra gånger per dag. När jag nu frågade dsk:an så visste hon varken om Bakercystan eller fulldosen Paracetamol. De visade sig att tossiga morsan istället får 2 gram per dag. Varken mer eller mindre och vem som är den ordinerande var okänt. Nåja. Det fanns utrymme för mig att följa till doktorn på VC.

I ett annat samtal för någon månad sedan kom dsk och jag överens om att jag skulle rodda i morsans "medicinskåp". Dsk hade försökt att göra det själv med påföljd att tanten blev oxtokig. Det fick ingen annan än "dottern" göra. Jag alltså.

På Vc gick det kalas. En pensionerad doktor som påstod sig vara nästan lika gammal som tanten tog emot. Med ett hjärta och sinne av guld. Hon kvittrade och det gjorde han också. Och, han la huvet på sne när han berättade för mig hur himla stimulerande det var för honom att möta och hjälpa människor. En slags Florence får man tänka. Morsan jämrade sig när han kom i kontakt med Bakercystan. Nåt annat fel, förutom ev lite artros gick inte att finna. Och han var mycket tillmötesgående till mig som anhörig. Jag utgår kallt ifrån att det på flera ställen står omtalat att den tossiga har en livsfarlig dotter med yrkesrötter i vården. Vi samtalade. Och kom helt enligt handboken överens om att man dels inte kan krydda upp gamlingar förrän fulldoser av minst farliga preparat är provat. Och att man heller inte kan avgöra effekt förrän Complience är uppmätt. Till det behöver verkligen tossiga morsan hjälp. Fulldos Alvedon alltså!



I medicinskåpet fann jag detta. Piller i långa rader. En ICA-kasse full med askar och burkar. Och fullt av "trillaomkull". Kära nån alltså. Inte underligt att många gamlingar mår uselt. Och inte har matlust. Dessa piller är inte ordinerade på länge, men man kan verkligen fundera på hur det är ställt i omsorgen om våra gamla. Finns det verkligen piller för allt? Och kan man tillomed ordinera piller för att slippa administrera fyra gånger per dag? Ja banne mig, det tror jag nu.

På eget initiativ uppdaterade jag mitt mobilabonnemang i augusti. För att räkningarna inte längre var skäliga. Och som av en händelse blev jag samtidigt iPhoneägare. Jo jo. Det skulle bli ett paketpris oavsett hur mycket jag använde tjänsterna. Inkl moms snackade vi ~730kr/månad. Allt inräknat. Jo jo.

Totalt har jag nu haft med sju olika personer hos Telenor att göra. Och varje person har skött ärendet efter egen näsa och kompetens. Samtliga utom en har uttryckligen informerat hur inkompetenta de är i butik vs kundtjänst. Trovärdigt så att det förslår. Not.

Jag har hållit mig lugn. Förra gången, för några år sedan skrev jag till slut ett personligt brev och attesterade till VD för Telenorkoncernen och se: det kom ett kreditnota på returen. Jag känner mig varm i kläderna och ser det här numera bara som en slags empirisk undersökning. Till slut vinner rättvisan.

Snubben som sålde abonnemanget med all inklusive, kunde antagligen inte göra mer fel. Och trots att somligt har korrigerats både via butik och kundtjänst anlände en räkning häromdagen på exakta kronor 1273. Då hade man tillomed tagit betalt för ett nytt SIM-kort. Fast glömt att berätta att det kostar. Eller förresten, glömt att berätta att "kundtjänst tycker" att det kostar 200kr, medan de i butik utför byte till iPhone-storlek gratis och att det var just butiken som gjorde skiftet.

Sökte idag upp en av butikens säljare. Han är tvärsäker som få. Har attityd och tydliga säljarinstinkter. Fast han är mänsklig och det är mycket tydligt att grabben sätter en ära i att göra folk nöjda. Dessutom är hans uppfattningsförmåga knivskarp liksom handhavande av dator, telefonkontakter och pappersjobb. Och liksom sist "lovade" han att göra ditt o datt bara höga vederbörande fanns på plats en annan dag.

Jag markerade lungt och sansat (med VD´n i bakhuvet) att just idag var sista dagen jag återvände till butiken. Att the bottom var nådd för redan mycket länge sen. Att jag inte ämnade rubba min massiva kropp ut ur butiken förrän jag hade ett pappersbevis i handen på att kollegan från allra första stund faktiskt verbalt hade sålt ett abonnemang och i praktiken reggat ett helt annat som dessutom är dubbelt så dyrt.

Min favvosäljare skrev felanmälan till kundtjänst och lät mig få en kopia medan en tjej bakom disken öste beröm över mig. Att jag var duktig som stod på mig.
Jo jo.

Såg på ekonominyheterna häromkvällen att livsmedelsproducenterna smyghöjer sina produkter genom att komma med ny design på  förpackningen och samtidigt minska innehållet. Försåtligt lurendrejeri på högsta nivå.

Se inslaget här.

Jag lackade ur totalt hos Lindex idag. Knästrumpor av nylon är en förbrukningsartikel hos mig. De når sällan tvättkorgen utan åker rakt i sopen när de är färdiganvända. Bommullssockar eller nylon med femtioelva dennier är inget alternativ. Samtidigt vill jag inte köpa vilka strumpor som helst. De får vare sig vara för korta i benet eller för tajta - det kan liksom förstöra hela min dag. Ungefär som när underkläder sitter "fel", inget kan vara värre. Jag brukade köpa tvåpack för 29:50kr. Mitt senaste köp var för tre veckors sedan.



Hittade dem inte i butiken idag och fick därför fråga.      "Nääää - de har utgått ur sortiment för länge sen!"
Så blev jag istället förevisad alternativen. Att antingen köpa fempack av samma slags skitstrumpor som de alltid haft och som inte ens vilda hästar skulle få mig att dra på benen. Och så fick jag syna deras "nya" strumpor.

Jo jo. Precis som med O´Boy, Pommac och Plopp. Ny förpackning = mindre innehåll.
Ett par strumpor (av gammal sort) i ny designsnitsad kartong för 49kr!

För tre veckor sedan kostade ett par nylonstrumpor hos Lindex 14:75kr.
Illa. Jag mår illa.

Det har gått över styr med respekten. Nu har 23-åringen häktats inte minst för att han själv erkänt den mest bestialiska våldtäkten den här stan har drabbats av i år. Och utredningen kommer säkert att ta tid. Det är inte ens säkert att grabben själv ännu "vet om" vad han har gjort. Få har väl tackolov så hårt pansar som Linda Chen´s misstänkte mördare. Får tiden ha sin gång erkänner han det han har att erkänna. Värre blir det med att pressa honom om fallen där en färgad man var våldsverkare. I norge och danmark har man publicerat fantombilder på en misstänkt och färgad man som tros ha härjat här i stan. Men det får man inte göra i sverige. Man får inte hänga nån sådär bara. Det är inte politiskt korrekt.

Min store grabb har sina rötter på Sri Lanka och är därför och naturligtvis rätt singalesisk i sitt utseende. Sitt svenska namn till trots kan man med lätthet hitta hans ursprung både från uppgifter och foto i passet. Han hörde till dem som redan på försommaren, på grund av geografisk adress och ålder skulle "topsas" hos polisen. Han är som han är. Och gick dit med sitt goa lite kaxiga skratt och sa:

- Okej, ni letar alltså efter en neger!?

De bekräftade inte, men de förnekade inte leende heller.



Igår kväll såg jag på Robinsson. Tror att en av de värsta paktsnubbarna har sina rötter i Turkiet. Han omtalade någon av de andra deltagarna som "Svennebanan". Är det politiskt korrekt? Intressant vilken reaktion det skulle kunna bli om någon bytte ut Svenne mot Turk. Nä, jag är inte SD. Jag är bara trött på politik.

Häromdagen upptäcktes att jag förutom Folsyrabrist även har ganska ordentlig D-vitaminbrist. Det senare oroar mig faktiskt inte så mycket eftersom jag tror att vi svenskar och nordbor lite till mans har detsamma. Ångrar däremot att jag inte gjorde som jag brukar, i somras. Dvs tog en resa till södersolen bara för att bränna fläsk och syntentisera vitamin D. I verkligheten blev det endast 1½ timma eftermiddagssol vid en skogssjö härhemma. Övrig semester var det ihållande regn.

Jag tror, att det där med solen är mycket viktigare än vad vi tar till oss. Människan är gjord för samspel med naturen. För luft, sol, regn och årstider. I en god mix. Själv försöker jag nu ta reda på de här alldeles fantastiska höstdagarna som senaste veckan bjudit på en härlig potpurri av färg i solsken. I bästa fall får jag fara söderut framåt juletid. Tills dess får min kropp D-vitamin via pillerburken.



Blev så förskräckt på högstadieskolan igår. När det blev rast rusade ungarna ut från klassrummet, bara för att sno in sig i mörkret vid kapphängarna. Ingen gick ut. Ingen som jag såg i alla fall. Korridoren var mörk och skum, antagligen för att ungdomarna själva hade dämpat belysningen. Och i varje fönsterlöst hörn och skrymsle hängde en klase ungar.

Mitt minne från högstadiet är en aning vagt, men jag minns tydligt från sjätte klass att lärarna gick ut och att eleverna var tvungna att göra detsamma. Minns att min magister gick ut för att han ville, och minns att det fanns andra vuxna som gick ut för att de var sk rastvakter.

Vart tog begreppet rastvakt vägen?

Ljög förresten.
Såg faktiskt två elever som hade gått ut igår.
För att röka...

Kan inte låta bli att tänka på och känna in, hur det kan vara och säkert är; att ha en unge som precis blivit inlåst under misstanken serievåldtäktsman. Eller att vara syskon, flickvän, mormor etc. Det är så långt bortom förstånd att det liksom blir förbi. Det är antagligen förbi att känna sig som en ballong någon nyss har stuckit hål på. Och antagligen är det ytterst svårt att tänka.

Man, eller i alla fall jag, funderar ibland, som en slags förberedelse utifallatt, på min eventuella reaktion på sjukdom eller annan katastrof som kan hända. På hur jag ska reagera. På vad jag ska fokusera på den dagen. När jag försöker att sätta mig in i detta elände, som dessutom skedde här på min gård, är det förbi vad jag kan föreställa mig.



Så gräsligt, förfärligt, obegripligt och hårresande brott. Och precis lika gräsligt och smärtsamt det måste vara för de närmsta. Jag har inga belägg för nånting, men det står en flyttbil utanför porten. Javisst, långt bort till fjärran. Om det nånsin (?) går att fortsätta och starta om. Vet inte. Kan inte tänka och känna förbi.

Förbereder mig inför en slags information om autism med Asperger syndrom i fokus. Tänker på hur vilsna de många gånger känner sig av alla ordspråk vi slänger oss med. Är man bokstavstrogen så är man. Då kommer man definitivt inte med "rätt" budskap om man påstår att "tid är pengar". Tid är tid och pengar är pengar, konstigare än så bör det inte vara.

Har efterapat min morsa och skrämt ungar i åratal med "då tar fan bofinken" när det har gått alldeles för långt. Turligt nog gör det sällan det, men jag har praktiserat ordspråket då och då. Idag testade jag det på en bokstavstrogen och bad om en förklaring. Personen ifråga begrep att det betyder "ett hot", men förklarade samtidigt att jag har "lovat" att en bofink skulle komma flygande när jag sa det.

Man kan inte nog betona hur viktigt det är att leva och verka tills man dör. Själv kan jag få panik, eller ja - det behövs väl inte påpekas att: jag tar tillfällena i akt att göra det. Livet är inte så självklart för mig och min familj. Vi syskon har förlorat två systrar och ingen av oss har fadern i livet. Mor är minus två döttrar.

Det rullar på. Och i bästa fall rätt bra med hälsa, visioner, drömmar och framtidstro. Många skjuter framför sig. En del avvaktar. Några uppmärksammar inte vart pilen pekar och en del har gett upp.

Jag kan inte sätta mig till doms över hur andra människor handskas med sina liv, men jag kom till eftertanke nu igen. Någon berättade om en vän som haft lite knasig hälsa ett slag. En person i min ålder. Som ignorerade och i mångt och mycket sköt framför sig. Det som skulle få ske sen. Eller avvaktade att livet skulle bli så gott som fantasierna gav skev om. Igår hade en doktor uppmanat till liv den korta tid som fanns kvar. Två månader i bästa fall. C-sjukdomen hade slagit till. Och upptäcktes först i långt framskridet skede. Där fantasier aldrig kommer bli nåt annat.

Vill aldrig ångra, att jag aldrig gjorde ditt eller datt.
Carpe Diem

Frissan frågade idag om det är någon funktion jag saknar med min iPhone? "Tjae, man kan ju tyvärr inte poppa popcorn med den, annars är jag nöjd", svarade jag. Det var inte riktigt sant. Det finns två funktioner som jag redan efter en vecka ser som oöverstigliga berg. De här senaste två iskalla dagarna har jag nästan gett upp. iPhone är å ena sidan en alldeles fantastiskt skojig ägodel. När den däremot inte lever upp till förväntningarna blir åtminstone jag galen av missnöjsamhet. Jag cyklar ju till och från jobb. Och fryser som en gammal torr gnällig kärring RÄTT IN i hörselgångarna oavsett årstid. Det är såklart etter värre nu höst och inom kort under vintern, men jag vill som regel alltid stoppa in hörsnäckorna när jag trampar iväg. För att slippa "örsprånget".

iPhone har ingen analog radio. Man har väl inte fått plats med en gammeldags antenn bland alla intrikata inredningsdetaljer, kan tänkas. Så, om man vill lyssna på radio så är det websändningar som gäller. Att just jag skulle sätta fart på en platta i iPod:en eller kanske köra random, finns inte. Jag är ju egentligen inte just då, tidig stressig morgon ute efter att njuta musik. Jag vill bara inte få ont i öronen. Småbabblig och ointressant radiosändning passar då bäst. Sån som inte kräver och kväver mig och mitt engagemang.

Som sagt, i slutet av den här veckan har det inte varit nådigt. Iskalla mornar. Och websändningarna bryts 3-4 gånger under min färd till jobbet. Den tappar väl kontakt med bredbanden efter vägen. Och behöver startas om. Då uppstår nästa problem. iPhone går inte att manövrera med vantar eller handskar på. iPhone är kräsen och kräver kropps och hudkontakt med mänskligheten. Basta. Vantbeklädda cyklister blir därmed  en trafikfara. Och transporten slutar istället med iskalla händer.




Inte nog med att jag är supernöjd med min frissa´s frissakompetens. Hon har svar på allt annat oxå. Idag har hon fått upp mina ögon för att jag behöver mig ett par iPhoneVantar. Fräckt. Fingertoppar som viks undan efter behov. Dvs när webradion tvekar. Och man behöver behålla temperaturen. Åh, vad snitsigt. Måste ha!