Av två halva kan det aldrig bli en hel.

Strössel hade haft Lakrits omkring sig i hela sitt liv och det blev hon minsann varse. Att han var nummer ett. Storebror. Inte dagligen kanske och framförallt inte sen de blev seniorer. Han har annars haft stort behov av att stå för fiolerna. Han har varit kung i det här huset i tolv år nu. Har han trott i alla fall, för när hon lessnade åkte han på riktiga dagsedlar.

På senare tid har de dragits till varandra. Hon har alltid tvättat honom, som den tjej hon var. Och hon har verkligen försökt få vara nära, men inte förrän på sistone låg de sked. Senast förra helgen då han tillät henne att knö ner sig i docksängen trots att han låg där först. Och hennes sista vecka fick hon tillomed äta först av de färska räkorna.

De är klart att han känner sig ensam. Precis som jag. Och vi kan inte riktigt trösta varandra. Han går undan. Och lägger sig på "konstiga" ställen. Där det är svårtillgängligt och jag inte kommer åt. Det är ingen som tvättar honom, ingen som larvar sig med att jaga solkatter, ingen som kurrar, jamar eller slåss.

Var med honom hela kvällen igår. Försökte verkligen få honom på humör. Inget dög, det var bara oro. Vi tog en trapphus och källarpromenad och kraken var livrädd för selen. Ikväll gick det visserligen bättre och vi var tillomed ute på en kort promenad, men nu ligger han här o jamar sådär tomt som dementa ropar "hallå" på hemmet.

Jag förmänskligar inte mina djur även om jag sätter de på halvhöga piedestaler, men nog är det något med katters sinnen. Särskilt det sjätte.