Man kan inte nog betona hur viktigt det är att leva och verka tills man dör. Själv kan jag få panik, eller ja - det behövs väl inte påpekas att: jag tar tillfällena i akt att göra det. Livet är inte så självklart för mig och min familj. Vi syskon har förlorat två systrar och ingen av oss har fadern i livet. Mor är minus två döttrar.

Det rullar på. Och i bästa fall rätt bra med hälsa, visioner, drömmar och framtidstro. Många skjuter framför sig. En del avvaktar. Några uppmärksammar inte vart pilen pekar och en del har gett upp.

Jag kan inte sätta mig till doms över hur andra människor handskas med sina liv, men jag kom till eftertanke nu igen. Någon berättade om en vän som haft lite knasig hälsa ett slag. En person i min ålder. Som ignorerade och i mångt och mycket sköt framför sig. Det som skulle få ske sen. Eller avvaktade att livet skulle bli så gott som fantasierna gav skev om. Igår hade en doktor uppmanat till liv den korta tid som fanns kvar. Två månader i bästa fall. C-sjukdomen hade slagit till. Och upptäcktes först i långt framskridet skede. Där fantasier aldrig kommer bli nåt annat.

Vill aldrig ångra, att jag aldrig gjorde ditt eller datt.
Carpe Diem