Idag torsdag den 14 oktober är det räkmackans dag. En ny företeelse som ifördes ifjol. Som enligt mitt tycke borde firas framför alla kanelbullar, morsdagar och prinsessnamnsdagar. Räksmörgås, vad kan vara både bättre att fira och med? 

Här surfar Edward Blom på en räkmacka på film. 

På förmiddan idag hade jag i uppdrag att föreläsa om neuropsykiatriska funktionshinder, för tonåringar på en högstadieskola. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i tonåringar som kollektiv. Det räcker ju med en eller två vars attityder och kroppsspråk kan ta kål på den mest härdade. Först när jag anlände skolan imorse kom jag på det. Jag älskar verkligen barn alla kategorier, men vad var det egentligen jag skulle möta idag, och hur skulle jag hantera det som eventuellt provocerade mig.

Insåg snabbt vid ankomsten att jag utsatte mig frivilligt att stå ut med elever som bär mössa inomhus, att en del placerar sig bakåfram i förhållande till "katedern", att några sms:ade eller vad de nu gjorde, spelade såklart - på mobilerna, att de är rätt högljudda tillsammans och att de utgick ifrån att; oavsett vad min anledning var att vara där - så var den jobbig. 

Resultatet blev precis tvärtom än man kan tänka. Jag lät magen bestämma och markerade allt ovanstående.
Mössa inomhus!?
Sitt åt det här hållet - basta!
Jag förväntar mig respekt - stoppa ner mobilerna!
Jag avvaktar så att Ni får prata färdigt - eller var tysta nu!?
Jag har nåt väldigt spännande att berätta.

Åh, vad lyhörda, samspelta, mjuka, kloka, fundersamma, vuxna, tacksamma, respektfulla och gulliga de blev och var. Det är ju bara yta det där. De gör det inför varandra. För att de är vilsna när de själva ska avgöra. Vi blev ett med varann när jag satte ribban. Och föreläsningarna gick precis hur bra som helst.

Firade det. Med en räkmacka. Tyvärr inte i samma kaliber som Edwards, men man kan inte få allt här i världen.