Det är viljestyrt det där med katters ögon, fick jag lära mig igår. Att de blundar. Det gör de aktivt. Och inte allls som oss genom att slappna av. De blundar när de ska blunda. Med muskelkraft alltså. Och sluter därför inte ögonen när de dör. Människors viljekraft kan sluta deras ögon efter det att likstelhet inträtt.

Strössels ögon var närvarande fastän inte hon var det. Eller, det var hon nog...
Jag har varit med när både när många människor s.a.s lämnat livet i min närvaro och jag har träffat många döda människor för att just konstatera att de är det. Ingen gång har jag upplevt något läskigt eller ens närvarande att ev vara rädd för. För mig är det solklart och alldeles övertygande att själen lämnar kroppen. Det tar bara nån minut. Det som blir kvarlämnat är själva boningen. För mig alltså. All respekt om man tycker något annat.

Söta och tjocka fröken Strössel fick "hjälp" över. Akut njursvikt har bara en utgång. Efter en veckas försök att hitta det korrekta felet och försöka med behandling samt förbereda för döden tog jag till slut, beslutet igår. På ett vis moget och på ett annat vis fruktansvärt ångestfyllt. Man greppar efter hårstrån. Veterinären kallade henne för "gammal". Jag som upplevde att Strössel just inträtt i sin bästa period. Och, jag upplevde helt tydligt att hon var kvar i rummet, trots att hennes hjärtverksamhet släcktes. Kanske är det big skillnad mellan folk och fä?

I livet var hon så glad. Varje dag. Till skillnad från min katt Lakrits som är en riktig surknul mellan varven, var hon bara tillgiven och nöjd. Sålänge man bjöd på mat och strykningar på hennes underbart mjuklurviga mage, så var hon superduperglad. Och som hon pratade. Alltid. Så fort man tittade på henne så svarade hon. Det blir svårt att vara utan.
 
Sedan sjuårsåldern har jag haft djur. Just den första katten fick jag inte behålla, men sen 11årsåldern har det inte varit många djurfria dagar. Jag är en, vad man kan kalla djurmänniska förstås. Det är gott med deras oändliga tacksamhet och kärlek. Inga djur dissar. Man är toprankad in absurdum. Och man har alltid nån som blir glad för att man finns till.

Har märkt att jag med ålder blivit och blir alltmer känslig. Har svårt för alla möjliga motstånd som visas i medierna och jag reagerar mer än nöden kräver på när tex barn, enligt mina egna mått blir illa behandlade oavsett kaliber. Det kan räcka med att de inte blir lyssnade på. Detta gäller även djur. Jag mår pyton av att sätta mig in i att vara djuret. Och därur föds dåliga samveten. Så, snart är mitt djurliv över. Med katterna kommer en punkt. Även om en överdos av narkosmedel var det mest lindriga för Strössel, så vill jag i framtiden aldrig mer närma mig rannsakan över vad som eventuellt hade kunnat erbjudas bättre.