Foto: Scanpix - www.e24.se
   År 1555 var 50 öre årslönen för en mjölkpiga...


För en liten stund sedan var jag inne på butiken i city. Jag har länge 
samlat på mynt och hade en burk med många femtioöringar
(~ ett par hundra kr) med mig. Tänkte skoja till det lite. Ifall jag hittade
något litet för en pytteslant, så skulle jag räcka över burken och säga:
"det är jämnt".
 
Dessvärre var jag i sådan tidsnöd att jag inte hann scrolla av butikens
innehåll och lämnade därför över burken till en dam i kassan. Ska inte gå
in på detaljerna, men nog är det passande att folk i Er bransch uttrycker
"någon form" av tacksamhet och inte "då slapp jag räkna dem i alla fall".
 
Har ingen bra koll på vilken ersättning de som jobbar i Era butiker får, men
de femtioöringar som just jag skänkte, känns just nu, som om de kunde
ha fått komma till bättre pass. Tråkigt. Jag är annars en frekvent och
tacksam kund hos Bröd till Bröder.

Bara en kopia av vad jag nyss skickade till ansvarig. Ångrar mig djupt. Borde ha gått tillbaka och hämtat burken för att istället skänka till Verdandi eller annan frivilligrörelse. För två hundra spänn får man ganska många nybakta kanelbullar eller annat gott i magen till fikat de håller med i värmestugan. Sånadär rävkärringar som gör insatser för att själva synas borde i min värld självsaneras bland eldsjälarna, men det är förstås bara en naiv föreställning hos mig. Folk ska bara ha och ha.

Hästmannen Stig-Anders Svensson står under tufft hot om att bli av med sina Ardennerflickor pga att de inte fick hästrättslig utevistelse förra vintern. Ute då? I vintras? När inte heller folk ville ut. När det kanske knappt var möjligt att öppna dörrar till stall och andra visthusbodar. När både hängivna hästskötare och andra tyckte synd om djuren. När vädret faktiskt inte tillät njutning inklusive säkerhet. Fast hos Länsstyrelsen vet man tydligen mer om arbetarhästar och deras omsorg än de som levt i ett med naturen och aldrig något annat.



Att de däremot tycker att det är okej med ormar och andra reptiler i akvarium. Med vingklippta papegojor i småburar. Med råttor, illrar och andra vilddjur som pets, är minst sagt konstigt. Riktigt jäkla urkonstigt. 

Träffade en tidigare skyddsling på väg hem från jobbet idag. Det är få människor jag blir så glad för. Vore det möjligt och jag var i total avsaknad av moral, etik och yrkesstolthet, så skulle jag nog försöka stuva ner den spännande varelsen i min handväska. Dels för att jag vill ta hand om på ett moderligt vis, men också för att hålla koll, tillåta oss båda lite utbyte och inte minst för att ha lite kul. Personen är det. Vi skrattar bra ihop. Inte trots, utan kanske tackvare: alla bokstavskombinationer.

Fast så fungerar det ju inte. Det är en person som behöver allt. Och kanske särskilt hjälp mot alla demoner som kommer för hemsökning. Vad demoner gäller, har jag inte alls rätt handväska. Vardagsångest är säkert bara som en fördrink jämfört.

Jag fick lite smakprov hur de brukar uttrycka sig och vad avsikten kan tänkas vara. Ingen skulle förstå. Och det var absolut ingen som skulle klara av att läsa poesin därom. Kanske såg jag rädd ut. För när v i skildes åt fick jag mig ett ord på vägen:

- Maria.... Gud tänker på Dig....

Det här med iPhone är alldeles otroligt. Det, utbudet - tar aldrig slut. Tiden och ekonomin kan möjligen göra det, om man inte passar sig. Yngligen sa igår att det kan vara farligt. Att man kan bli mediaberoende. Det tror jag oxå.



Så kallade apps är för den oinbjude små program som man laddar ner till sin telefon. Många, eller i alla fall flera vettiga, är gratis. Och en uppsjö kostar pengar. En del försumbara, andra alldeles för mycket. Och det är naturligtvis alldeles för lätt att köpa dem. Man får inga "varningar" - det frågas inte efter om "man verkligen vill köpa", utan med en enda tumpekning så har bankkontot belastats med summan för den app man är nyfiken på. Jag erkänner att jag har köpt två. För att jag redan innan telefonen anlände så hade bestämt. Sen kommer jag att vara restriktiv. Jag har precis just nu fullt upp med gratisversionerna. Och det kommer jag att ha länge än.

Nämnde igår att mitt batteri för att "finnas" är alldeles urholkat. Jag orkar inte längre finnas för alla andra. Sedan en tid har jag valt att gå undan och får jag möjlighet innebär det tillomed att jag kokongar. Jag gör ingenting. Och vill inte heller.

Upptäckte just en gratisapp som förhoppningsvis kommer att fylla mig och mitt batteri. Tankar för Dagen från SR P1: Tankar för dagen vill ge en stunds eftertanke mitt i morgonens nyhetsflöde. Det kan vara en personlig betraktelse kring någonting som just skett i den stora världen, eller tankar kring händelser i den mindre, privata.

Så underbart. Det vill ingenting annat med mig än att få mig att lyssna och kanske beröras. Det gör jag. Av flera kloka, sköna och skojiga rösters tankar.

App:sen gör mig rik.

Bytte abonnemang för att det förra var så omoraliskt dyrt - dyrt bara för att det är ett företagsabonnemang. Fick då "välja" mig en ny telefon. Som om den var gratis. Man är ju trots allt lite svag för "extrapriser". Jag fördhörde mig mycket noga vad abonnemanget skulle innebära och försäljaren upprepade "fri surf, fria samtal och sms, mms upp till 3000kr per månad" som ett mantra. Det har jag bevis för.

Leveranstiden överskreds varför jag igår kontaktade Telenor för att få utnyttja garantin om fri första månad i händelse av att telefonen blev försenad, och det blev den. Fick då veta att begreppsvärlden "fria" är olika hos butiksförsäljare och leverantör. Dessutom omnämndes nu taket som 4500kr.

Åkte sen till butiken för att hämta ut mitt micro-SIM-kort. En annan säljare säger då att mitt abonnemangstak håller sig vid 3500kr. Uppenbarligen har man gått olika kurser. Förutom att han påstod att det inte gick att tanka över nummerlista och annat ur minnet på gamla kortet till det nya. Tjusig inkompetens... not!

Så kikade jag på "mina sidor" på webben idag. Där står det inte ett enda ord om "fri surf". Kundtjänst kontaktades igen och det visade sig att "den mänskliga faktorn" hade ställt till det. Taxan för surf var inte fri utan onådig. Jo jo. En ung säljarstreber har gått över lik för att sälja sin produkt. Och all den stund det inte står precis vartenda ord som säljaren säger på abonnemanget, så är den lilla kunden helt försvarslös. Jag har köpt det säljaren "kallade" abonnemanget för på kontraktet och jag kan inte hävda något muntligt avtal. Bindningstiden är 24månader punkt slut.

Än sålänge har grabben på Telenorbutiken inte en aning om vad mitt onda öga innebär, men han ska snart bli varse.

Imorse var jag hos tandläkaren. Skulle - som jag inte riktigt visste om - operera en planerad grej i överkäken. Med utgångspunkt från den eländiga hostan och snoret jag dras med dessa dagar, ville hon inte genomföra operationen. Den riskerar nämligen att sinustaket (bihålleväggen) blir perforerat och därför får man inte snyta sig på fjorton dagar efter op. En snytning kan innebära att luft dras in tvärs igenom och bildar korsdrag som sedan kan förvärra och därför leda till en ny operation, osv. Tack, men nejtack.

Så, istället färdigställde hon rotfyllningen i tredje och sista rotkanalen i en kindtand som jag fått behandling i x flera tidigare. En och en halv timma tog det. Med käften på vid gavel. När jag kom ut till kassan avkrävdes jag på horribla 2723kr. Ja, man baxnar.

Min tandläkare finns i ett ytterområde långt bort i tok. Därför tog jag bilen imorse. Nya fina bilen. Jag anlände parkeringen kl 07.00 och lämnade den kl 08:45. Det fanns inga bilar runtom min vare sig när jag kom dit eller när jag for därifrån. Därefter åkte jag på några hembesök och parkerade på en gata där jag var helt ensam. Först när jag  anlände ett parkeringshus på stan utsattes jag för trängsel och parkeringskonkurrens. Visserligen parkerade jag på en ruta utan bilar runtom, men när jag hämtade bilen kl 12:20 var parkeringsgaraget fyllt till bredden. Gjorde till sist ett par okomplicerade ärenden och avrundade med att tvätta bilen i en automattvätt.

När jag kom hem skulle jag bara slänga ett getöga för att checka av att bilen var så ren, blank och fin som jag inifrån kände det. Kunde väl aldrig tro att jag i samma stund skulle få ett etter värre hål i plånkan...

 Lånad bild

Någon gång under förmiddan, har någon "helt enkelt" kört in i vänster bakskärm. Och plattat till. Och repat friskt kan man säga. Förbannade amatör!

Den 28 augusti i år firade mitt körkort 30 år. Sen första dagen har jag varit bilägare och lika länge har jag betalat försäkringspremier. Fast vad hjälper det. Det skiter väl försäkringstjänstemännen i. Eller i det här fallet den unga kvinnan på TryggHansa. Hon utgick istället ifrån att det kanske kunde vara jag själv som hade bucklat och repat till min dyrbaraste ägodel. Det kunde inte tas i någon självklar beaktning, att det var i det supertrånga garaget man hade kört emot min bil inte. Hade jag vittnen på det!? Nä, just det. Jag skulle ringa polisen och anmäla smitningsolycka. Och sen skulle jag inte räkna med förmildrande omständighet pga uteblivande av vittnesbevis utan istället punga ut de tre tusen kronorna i självrisk som det kostar att laga bilen. Ja ja.

Ångrar bara så att jag köpte mig en ny höstjacka häromdagen. Det skulle jag aldrig ha gjort om jag hade vetat att kommande fredag skulle kosta mig 5723kr på bara några timmar.

Det är förstås ett fritt val. Att även plocka åt sig av precis alla valsedlar och i alla färger om man vill. För "tänk om" någon skulle se vad man ämnar rösta på!? Jag kunde inte låta bli att fundera på ekvationen Miljöpartiet ifall det var det, de två damerna, i min egen ålder dessutom, som stod framför mig i vallokalen ämnade göra. Vara paradoxala. Och eller miljöomedvetna. För inte såg de ut att sortera tillbaks sina valsedlar i alla fall. De kasseras nog ändå. Samtidigt behöver man ju inte trycka upp såna mängder, om folk inte enligt tradition och ohejdad vana röstar så inkognito hitom röstskynket. Ja ja, det var bara en (slöseri-)tanke.

I RYMDEN FINNS INGA KÄNSLOR är en komedi om 18-årige Simon som delar lägenhet med sin bror Sam. Simon som har Aspergers syndrom kräver ett fast schema där allt måste vara sig likt vecka efter vecka. Förändringar är något han bara kan hantera i små doser och när allt blir för jobbigt gömmer han sig i sin tvättunna, fylld med lysande stjärnor - han gömmer sig i rymden för där finns inga känslor.

När Sam blir dumpad av sin flickvän och går in i en mindre depression spricker hela tillvaron för Simon. Han ger sig själv i uppdrag att hitta en ny flickvän till Sam, men med sin sociala inkompetens blir det inte enkelt, Simon vet ingenting om tjejer och kärlek ...

I rollerna: Bill Skarsgård, Martin Wallström och Cecilia Forss, m.fl.
Regi: Andreas Öhman




Å ena sidan kan det ju kännas magstarkt att göra komedi av ett funktionshinder, å andra sidan har man gjort det förr och kommit långt på sitt koncept. Vem vet inte vem Rainman är, liksom. Den minns man nog inte för att autism ibland uttrycker sig skrattretande, utan för att filmen innehöll så mycket kärlek. Den här filmen kommer säkert också att kamma hem priser. Tack vare kärlek. Trots allt. För Simon är inte den man spontant hyser så varma känslor till. I alla fall inte de första 75 procenten av filmen. Han är rätt trä-aktig och jobbig, precis så som Asperger ibland stökar till det för oss som inte lever i den världen. Sen, när man förstår precis hur de funkar, så inser man sitt lä-läge. Asperger kan ibland så mycket mer än vi andra.

Bill Skarsgård i huvudrollen - är han den yngste sonen (?) som ska bli stjärna? Och Cecila Forrs - tjejen i Ica-reklamen - hon kommer i så fall gå spikrakt samma väg till pokalerna. En feelgoodfilm helt enkelt. Med många skratt, några av mina tårar, fullsatt salong och alldeles för kort speltid, sådär som riktigt bra filmer brukar trolla med oss. Lillebror vill se den igen, och det vill kanske jag också.

  Aftonbladet

Ingenting kan väl vara så tydligt tecken på urdålig självkänsla som att vilja, boka tid för, tro på och sen genomföra operation av sitt underliv. Tänker att, har en kvinnna släppt någon nära intill sina blygdläppar så är hon ju satt på pidestal oavsett. Det är såklart befriande att det finns plastik och intimkirurgi i de fall trauman och missbildningar gör människor till kraschade eremiter, men att kunna köpa sig ett försök att objektivt intimduga när felet snarare sitter i subjektiv psykologhöjd, är i mina ögon snudd på oetiskt. Och då har jag ändå (och ännu) inte (blogg-)värderat anusblekning...

Tro´t eller ej, jag har faktiskt varit hemma hos Anders Eldeman. Därför vet jag att alla finska musiksmycken och Cedermark:ska dragspelsvibraton inte är slut på länge än. Trots att de spelas varje lördag...

Kom att tänka på att tiden snart är ute för dem. Jag har en burk med i runda slängar 200 spänn i femtioöringar. Hur många blir det? Fyrahundra stycken. Som jag inte vill ska passera Bengt Westerbergs ficka i RK-uppdrag nu igen. Visserligen skulle det kännas fint om mina adoptivbarn orangutangerna fick lite mer stöd, men det säkrar jag ju upp med plasmagivning var fjortonde dag.

Googlade runt lite i hopp om att hitta något vettigt förslag på insamling. Såg i kassan hos Coop häromsistens en bössa som var märkt "till nödställda", men det kan väl i värsta fall vara precis vad som helst. Pakistan känns ju relevant. Är vi många som har kopparslantar liggande, så blir det massor till dem.

Så kom jag att tänka på Bröd till Bröder (eller "begagnade bröder" som en patient sa för många år sen). De har förresten bytt namn till Ge För Livet nu. Och deras butik här i stan heter Bra & Begagnat.  

Där har de en skojig "bössa". Som är en jättehink med tratt och plastbubbla över. Man lägger sin slant i en ränna som får pengen att cirkulera ner på högkant för att bara rulla snabbare och snabbare ner i ett hål och landa på hinkbotten. Kan tänka mig att lillebror skulle roas av det sisådär 400 gånger medan jag kikar på gammal lump och eventuella fynd imorgon.

Kan tyckas vara både ett självklart och lättförståeligt begrepp. Utvecklingspsykologiskt är det dock ganska avancerat. Många tror sig ha emapti bara för att de har förståelse och medkänsla. En del uttrycker sin förståelse mer åt sympatihållet. De som inte känner något alls är bortom allt normalt känslohopp.



Den väsentliga delen av empatisk förmåga är att skilja mellan egna känslor och de känslor som inducerats av den andra, samt att skilja mellan dåtid och nutid. En konst så stor som någon. En del skulle kanske tillomed behöva få sig lite egen Empati på recept.

Förresten vaknade jag långt innan nån annan fått fart på sina lampor i det här kvarteret, av hosta. Eller av hostkonsekvenser. Det kändes som om jag gick av nånstans. Eller rättare sagt i någon av de vänstra revbensbågarna. Säkert är det bara en påfrestning i något muskelfäste eller en liten bristning eller kanske en liten blödning i eller däromkring. Skitsamma, ont som tusan gör det.

Det räcker nu.

Den här gången har jag inte gjort det, men den förra. Då läste jag hela partiprogrammet för Sverigedemokraterna. Bara för att ta reda på vad de står för. Då, tyckte jag mig ana ett allmänintresse hos de jag minst anade och undrade verkligen om SD hade nåt som jag inte hade uppfattat. Det hade de inte. För mig i alla fall. En minoritet tycker bevisligen annorlunda. Och det är ju det fiffiga i vår demokrati. Man får tycka vad man vill.

Rent generellt är jag rätt opolitisk. Nonchalant och blasé. Fast jag tycker att det är viktigt att lägga sin röst, inte minst för att genom den få tillåtelsen att tycka till, om det blir fel. Först den dagen vi får tillåtelse att även stryka de personer vi inte vill ha på valsedlarna och kanske till och med rösta utifrån specifika frågeställningar kan det kännas komplett för mitt eventuellt aktiva engagemang.

Anledningen till detta bloggtänk är de ljudliga protester aktivister sysselsatt sig med parallellt med SD´s valtal här  och var. Nätverk mot rasism har kallat till Vuvuzela-konsert på samma plats och samma tid och sen ursäktat sig med att det "sammanföll  så tokigt". Det har tillomed identifierats regeringsfolk i detta upplopp.

Det skrämmer mig med uppvigling. När vuxna människor tar ställning mot demokrati. På intet vis vill heller jag ge rasism utrymme, men nog tror jag att det finns effektivare metoder än att ta valfriheten ifrån de som ändå vill syna och lyssna in alla val som finns. Att bestämma vad andra ska intressera sig för och inte, är väl  diktatoriskt?

Hemma från jobbet. Avstängd från yttervärlden. Ingen fysisk närhet. Knappt med ork att förflytta mig. Host, snor och feberyra. Trodde att jag hade tappat förmågan att skratta. Så dök japanska Maru upp. Och satte fart på både smilband och styrka att kämpa vidare. En katt kan verkligen göra mycket för mänskligheten. Särskilt drygt fyra minuter in i hans värld...

En ny släkting har kommit till jorden. Det är inte utan, att man återigen blir fascinerad över naturen och biologin. Bara det att celldelning kan fungera och det så specifikt att allt hamnar på plats, är i sig tillräckligt märkvärdigt. Att det kan strömma ben-muskel-ögon-öron och alla de möjliga organ-celler och mötas för att bilda det som ska bli en enhet är nästintill obegripligt. Särskilt när man tänker på alla det finns två av. Fingeravtryck, rynkor och personlighetsdrag inkluderat. All den utveckling som sker på nio månader är helt fantastiskt. Vilken otrolig hastighet.

Ingen gång i livet sker sen så mycket som under det första levnadsåret. Om och när man ställer alla fakta i relation till resten av livet blir det så påtagligt. Tänk om man som vuxen skulle tredubbla sin vikt på ett enda år. Hårresande tanke. Och tänk alla begåvningar ett litet spädbarn utvecklar från första livsmötet tills det reser sig upp och vinkar till sin omgivningen tolv månader senare. Ingen gång i livet gör vi såna framsteg. Från att födas och helt sakna nackmuskulatur samt "bara" ha ett 30-centimeters synfält till att ett år senare ha grepp om hela sin närmsta omgivning och dessutom känna makt att kunna protestera ifall det inte passar.

Naturen är så vis och så givmild. Man får inte glömma bort, att stanna upp och känna det ibland. Allt är ju verkligen inte så självklart som vi moderna människor ganska ofta agerar utifrån.

Jag har ju faktiskt, äntligen blivit med ny bil. I alla fall med bättre begagnad. En riktig krutburk. Som en uppkäftig infektion hindrar upplevelsen av. Den är mig egentligen så kär, att jag skulle kunna göra som man gjorde i småbarnsåren. Kanske inte ta med den i sängen, men använda som favoritsak varje ledig stund. För mig är finesserna så himla häftiga. Det är möjligt att de flesta har dem som standard medan jag med beundran förundras hela tiden. Som att det lyser i hela kupén inklusive på golvet när man låser upp. Eller att man bara behöver nudda blinkersen, så blinkar den tre gånger. Förresten hade jag en väninna från Värmland, som sa att "det heter PEKEN". Eller att vindrutetorkarna går igång av sig själva när det blir vått på rutan. Fiffigt värre. Den är snygg oxå. Och far fram som ett skott. Särskilt när man ignorerar hastighetsbegränsningarna.



Antar att det är med en krutbil som med ett X2000. De går bäst i den dynamik de är utvecklade för.

Det här är ingen lek. Jag misstänker det värsta. Har själv ganska svårt att möta människor vars snuva och eventuell hosta redan efter ett par dygn förklaras som världshistoriens svåraste upplevelse. Jag har kanske något viktigt att lära. Det här känns så för mig själv just nu. Jag har aldrig varit såhär förkyld. Och även om jag alltid har betett mig konstigt vid feber, så beter jag mig värre än nånsin nu. Yrar och står i. Babblar i sömnen, svettas värre än ymnigt och hostar så att jag skriker.



Inatt vaknade jag av att svetten bokstavligen rann om mig. Särskilt från huvet. Och jag tänkte (yr och bortom allt vett) att jag behövde ett hårband. Gick inte upp som jag borde. Nej, jag klädde av en kudde sitt örngott och tänkte att det skulle kunna användas att vira runt håret. Så försvann detta örngott helt plötsligt. Jag letade i mörkret och minns att jag förstod att det fanns nån i sovrummet som narrade mig. För att visa att jag faktiskt inte brydde mig, så vände jag mig, som Pippi omkring, och la skallen åt fotänden till. Och somnade ifrån "allt narrande". Örngottet lågt slängt över fönsterbrädan imorse. Det var inte snällt gjort.

Eller; uttrycket för den här febern är verkligen inte snäll. Ska snart ringa min doktor och be om penicillin. Orkar inte mer. Liksom.

Tossiga morsan gillar att åka bil. Fast på helgens långtur som mest framfördes på motorväg, kände hon sig vilsen. Bilarna ser inte ut som de gjorde när hon själv var trafikant. Vare sig till design, färger eller lamputrustning. Hon påpekade det. Att det var så svårt att gissa sort eftersom alla bilar numera är så obekanta. Och hon tycke att GPS:en och tafikmärkena var som från en annan planet.

- De här skyltarna med flaskor, vad varnar de för?

- Flaskor?

- Ja, det där med en flaska lite på snedden?

- Menar du den blå fyrkantiga som varnar för fartkamera?

 - Åh herregud är det en kamera, jag som trodde att det var en sjuttifemma!

Det går precis lika bra
att kryssa från distans.



Plättlätt i Västra Götaland !

Tossiga morsan har rysligt svårt att hålla isär vem hon är bekant med på riktigt, och inte. Det är som om de flesta kändisar spelar henne ett spratt. Visar man dem bara tillräckligt många gånger så har hon varit arbetskamrat med dem, eller så är de bekanta genom dansen. Så också ikväll. Inte så sällan ser hon på teve när vi pratar i telefon. Ganska skönt på ett vis, för då kan jag utan dåligt samvete humma och svara lite sådär på måfå. Ikväll såg hon säkert på nån debatt. Och det blev inledningsvis en fasligt ojande om Maud Olofsson. Eller framförallt om hennes hår:

- Nu är hon så jäkla kortklippt så att det ser ut som en såndär..... vadheterdet?

- Jag vet inte vad du menar mamma

- Jo, en såndär virkad liten duk som man har på finborden

- En virkad duk?

- Ja, som en jude du vet. Det hade hon några gånger förr om åren också.

- När?

- När vi jobbade ihop.

- Jaså har du jobbat med Maud Olofsson. Vartdå?

- Hon var ju en kort tid hos oss på jobbet vet du väl!

- Nej mamma, alla kändisar som de visar tillräckligt ofta på teve säger du att du har jobbat med. Det kan ju inte stämma.

- Det kan det väl! Jag vet väl vem jag har jobbat med fattar du väl!

- Okej, du har varit jobbarkompis med Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson, Göran Lindberg, Mat-Tina och Adam Alsing. Det är jäklar inte dåligt!

- Nä, Adam Alsing har jag aldrig jobbat med - han var ju bara med på dansen!

På fredag ska jag ta med mig tossiga morsan och fara neråt i landet så att hon får se sitt första barnbarnsbarn. Och jag måste ju också själv få se det lilla undret. Vi ska vara borta över helgen och jag har upprepade gånger påpekat att hon egentligen inte behöver bry sig om något annat än att hålla sig vid liv. Jag förbereder hemtjänsten, avbeställer maten, packar och styr upp med pengar. Förutom att jag köper in både lite nya paltor till henne, beställer klipptid och fixar present till den lille och hans föräldrar. Ändå fastnar hon. I en salig blandning av funderingar. Om och om igen. Och trots, att jag med Validation försöker möta henne i det hon tänker på. Så kom vi nyss till en punkt där jag trodde att alla hästar fanns i stallet.

- Ja ja, det ska i alla fall bli jätteroligt att få träffa Majbritt!

- Majbritt?

- Ja...

- Vem tänker du på nu mamma?

- Skulle vi inte hem till Burträsk - sa du inte det!?

Återupptäckte precis Norah Jones och hennes platta Come Away With Me, på Spotify. Ett kärt återseende. För sju åtta år sedan när jag var mer än lovligt vilsen i pannkakan kom hon och räddade mig kan man säga. Hon var som hemkokt och gräddig vaniljsås på en knastertorr kaka. Jag kunde inte andas om hon inte fanns i bakgrunden. Det var trasslig ungdom, depression, komplicerat osäker kärlek och fattigdom på alla plan. Ynglingen knorrade. Och undrade om jag inte hade nån annan skiva. En kväll när han kom hem, purken, ifrån ungdomsgården mötte jag honom med O´Boy och smörgås. Tänkte väl att vi kunde prata lite. Och det var han med på. För han hade själv nåt att säga. Som kom ur honom med lugn, sansad och mycket tydlig stämma:

- Spelar du den där jävla skivan en enda gång till, så bryter jag den i bitar förstår du.

Nu bor jag ensam. Och känner mig precis lika vilsen i pannkakan som då. Det finns ingen ungdom, inga depressioner eller penningatrassel, men nog finns det anledning att låta Norah Jones agera vaniljsås alltid. Precis hur ofta jag vill.

Aftonbladet.se

Det är inget unikt för Piteå kommun dessvärre. För mig är det självklart att med dagens utbud av demensvård slippa bli vårdtagare. För min tossiga morsas del har "vi" önskat plats och jag litar på mitt eget omdöme att vända upponer på hela kommunen ifall hon hamnar i klorna på den här idiotin. Att beslutsfattare kan göra så snäva besparingar att de anser att en enda personal skall räcka för att sköta om åtta dementa och tungt vårdkrävande personer pekar endast på en sak: att de har noll verklighetsförankring. Ändå gäller ålder oss alla. Ingen är förskonad.

Inte nog med det. Man har i de olika skikten av beslutsrätt verifierat att det är okej att vårda äldre, sjuka, dementa och handikappade med bristande kompetens och ibland även med total avsaknad. Gamla människor i svår nöd vårdas många gånger av de som vill göra bra ifrån sig, men som inte har en susning om patologi, fysiologi, psykologi och medicinsk säkerhet. Somliga har inte ens tillräcklig insyn i sociala, kulturella och traditionella utryck hos vårdtagaren.

Jag undrar verkligen om dessa beslutsfattare, från högsta politiker till nedersta kommunala mellanchef skulle ställa upp på att tex låta sin bil lagas av tjejen i kiosken, låta kontorsstädningen ske när "det finns tid över", att aldrig få utrymme att gå ut, att tvingas lägga sig kl 17:00, att bo ihop med andra människor som av oro skriker bajabaja hela dagarna och då i värsta fall mötas av en stressad outbildad personal som tar till kraftuttryck och hot i sin frustration att inte räcka till.

Det här gäller oss alla. Det är tid för uppror. Hög tid.

Under de senaste åren har jag ju haft ganska frekvent närvaro vid olika slags föresläsningar. Jag gillar verkligen att lyssna på förberedda talare med intressanta ämnen. Någon enda gång har jag lämnat lokalen pga totalt kompetensavsaknad hos föreläsaren och ett par gånger har jag sjappat i pausen därför att föreläsarna har varit så tråkiga.

Ibland har jag varit snudd på tvungen att lämna utrymmet, för att några i auditoriet tagit över spejset och hela föreställningen. Det kan kanske ha sin orsak i att de flesta föreläsningar jag närvar vid är av medicinsk, psykologisk eller psykosocial karaktär. Och dit kommer tydligen även de som behöver hjälp för egen del. Somliga har inga gränser alls för var de kan sprida ut sina personliga bekymmer när föreläsaren når punkten "diskussion och eller frågor". Andra tar sig eget utrymme även under själva föreställningen.

Så var det ikväll.
Jag var på en föreläsning om KBT och specifika underkategorier. En riktigt bra kväll om inte "om" också hade funnits där. Någon utan distans. Som släppte sina egna besvär rakt i knäet på oss andra. Det kanske var en utsänd?

Nu måste jag göra min egen KBT-läxa extranoga.
K - Känsla
B - Beteende
T - Tanke

Måste bryta tanken som ger mig beteendet att "känna" vad andra säger ........eller tvärtom.

Kom plötsligt på att jag hade sett mitt röstkort, men inte alls visste vart det hade tagit vägen. Troligen i pappersåtervinningen. Det har ju hänt förr och då hade jag turen att hitta vad som saknades genom en, i ordets rätta bemärkelse: djupdykning i papperscontainern ute i soprummet. Sån tur har man bara en gång.  Så jag googlade. Och jodå, det gick att få en dublett.



Beställde på webben igår och alldeles nyss landade det i mitt brevinkast. Vilken tur. Man vill ju inte att ens rösträtt skall utnyttjas till fel snubbar.

Såg just på Biggest Loser på Tv4 Play. Det har jag ju förstås sett finns på teve förut, men jag har aldrig intresserat mig eller ens stannat upp för att kika. Varje gång programmet har visat sig har jag bara zappat vidare. För det är så jobbigt med de där avklädda kropparna. När bara kvinnorna och tjejerna har sportbehå trots att även männen och killarna verkligen också behöver. Detta var en svensk version. Svensk premiär av ett program som tydligen pågår i massor av länder och kanaler. Feta människor som är beredda till "vadsomhelst" - dvs viktnedgång och hälsa i värsta fokus på 250'000kr i vinstpott. Jag kan inte undvika att tänka på hur det går för dem som inte får stanna kvar i tävlingen. Är det ett livsstilsbeslut som är fattat eller tävlar man "bara" för pengarna?

I vilken omfattning av förnedring detta koncept än är, så vill även jag genomgå programmet!
Njae, inte tv-programmet precis, men motionsprogrammet. Jag skulle aldrig ställa upp i varken, svett, fett, tårar eller frustration inför en hel tv-nation. Aldrig.

Däremot skulle jag gärna jagas av en PT. Som styr, peppar,skriker och berömmer när svetten flödar, musklerna växer och fettet smälter. Det är ju liksom det som är det svåraste med träning tycker jag. Att sträva på och hålla ut. Inför någon annan, som jag själv har anlitat skulle mitt överjag aldrig tillåta mig att schappa. Min heder skulle sträva på trots eventuellt näsblod och kolaps. Det är kanske det jag ska satsa på som "arbetslös". Två månaders fokus på mig och min fysik med hjälp av anlitad och betald PT. Det tål att tänkas på.

Jag är priviligierad. Salongen där "min" frissa finns, håller sig med hemsida och onlinebokning. På ett kick fick jag mig en tid imorgon. Utan att lägga minsta manke till.

Igår var jag, ynglingen och hans kompis på cruising med min härliga storebror, hans kompis och dennes brorsa. Ett slags årligt sensommarinslag. Solen stod som spön i backen. Vädergudarna var verkligen med oss även om luften var en smula kyligt påträngande. Det slog mig att det inte tar så lång stund längre, innan jag upplever flow med hojen. När den och jag är ett. När jag blir lycklig av att åka motorcykel.

Vi avrundade dagen med fika hemma hos tossiga morsan. Hennes enfödde son, yngligen - dvs hennes barnbarn, hans kompis och jag. Hon blev mycket glad. Det är verkligen bortom allt tvivel att sonen är den märkvärdigaste av oss barn för henne. Och har alltid varit. Och han är väldigt gullig mot henne. Han pussar och kramar och får henne att växa. Det är mycket vackert. Och det får henne i lyckorus som håller i sig, även om det som vanligt snurrar en aning...

- Var det kul att "sonen" kom hem igår mamma?

- Jaaa, jag är alldeles lycklig idag. Han är så fin.

- Va´ roligt att du känner så.

- Jag känner mig alldeles genomlycklig förstår du.

- Ja, det förstår jag. Du har en fin son.

- Ja, och vet du vad; de andra knuttarna är ju också så trevliga.

- Ja...

- Ja, när vi ses får jag vara med i gänget. Vi har alltid så trevligt. De pratar och berättar och jag gör detsamma.

- Brukar ni träffas ofta?

- Det händer. Grabbarna kommer hit och fikar ibland. Jag kan ju inte följa med nu när jag har ont i benet, men när jag blir bättre så ska det bli andra ordningar.

- Hur menar du; ska du åka på bönpallen då eller?

- Ja herregud. Det gjorde jag långt innan du blev född!


Och det gjorde hon faktiskt. På den tiden. När de använde skinnmössa istället för kruka. Nu är det nog inte längre aktuellt att åka. Alls, kan man säga.

Det fick till förmån för hojåkande, bli
kvällskryss idag istället för imorse.



Kvällsplättlätt.

bland påstår jag ju att gud har petat på mig. Att jag har fått tillsägelse att ändra på mig eller en förvarning att se upp med det som inte gör mig gott. Ibland har denna gud eller vad det nu är, pekat med hela armen.

Det har pågått en arbetsam process i mitt liv en tid. Länge har jag anpassat mig och både dubbel, trippel och i mångfald slitit för att alla ska bli nöjda. Jag arbetar heltid i ett dagligt uppdrag där hela verksamheten går ut på tillgänglighet. Vi ger mycket mer än vad kan förvänta sig i de offentliga sektorerna. Inklusive av sig själv. Eller kanske framförallt. Nu nådde jag fram till en tydlig punkt. Det går inte att splittra sig längre. Jag kan inte i alla fall. Eller det är inget kul. Förutom att jag ju har både anseende, legitimation och varumärke att försvara. Dessutom har jag förhoppningsvis en egen personlig framtid. En ganska osäker sådan därför att mitt dagliga förvärv har en ände. Enheten kommer inte att finnas mer än under begränsad tid och jag behövde därför se över min situation före både nu och sen. Jag trivs på jobbet, men fick avslag på ansökan om att gå ner till halvtidstjänst i sex månader.

Så jag sa upp mig från min fasta tjänst.    ~ Om man aldrig hoppar, får man aldrig flyga  ~

Det är pirrigt. Det är jobbigt. Och det känns på sätt och vis osäkert. Visserligen har jag många gånger funderat på att bli eremit. Jag har tillomed i tanken provat hur det skulle vara att inte ha något materiellt alls omkring sig. Kanske inte ens tak över huvet. Och då, när jag varit så låg, har det känts befriande. Nu när jag har både ny soffa, ny madrass, ny sopborste och är på gång att byta bil vore det inte lika enkelt. Jag är åtminstone för tillfället fäst vid mina grejer och trygghet är förstås viktigt. Bara jag får ihop till min hyra och de där vanliga urtrista räkningarna så ska jag väl klara mig. Äta kan man ju alltid göra på övervikten. Rött vin finns billigt i vaxad kartong.

Och som en skänk från ovan ringde, en för mig okänd enhetschef och erbjöd mig timanställning. Det är ju konstigt. Jag sa upp mig på vinst och förlust ena dagen och blev erbjuden nytt uppdrag den nästa. Det finns banne mig mening med allt som sker.