Återupptäckte precis Norah Jones och hennes platta Come Away With Me, på Spotify. Ett kärt återseende. För sju åtta år sedan när jag var mer än lovligt vilsen i pannkakan kom hon och räddade mig kan man säga. Hon var som hemkokt och gräddig vaniljsås på en knastertorr kaka. Jag kunde inte andas om hon inte fanns i bakgrunden. Det var trasslig ungdom, depression, komplicerat osäker kärlek och fattigdom på alla plan. Ynglingen knorrade. Och undrade om jag inte hade nån annan skiva. En kväll när han kom hem, purken, ifrån ungdomsgården mötte jag honom med O´Boy och smörgås. Tänkte väl att vi kunde prata lite. Och det var han med på. För han hade själv nåt att säga. Som kom ur honom med lugn, sansad och mycket tydlig stämma:

- Spelar du den där jävla skivan en enda gång till, så bryter jag den i bitar förstår du.

Nu bor jag ensam. Och känner mig precis lika vilsen i pannkakan som då. Det finns ingen ungdom, inga depressioner eller penningatrassel, men nog finns det anledning att låta Norah Jones agera vaniljsås alltid. Precis hur ofta jag vill.