Träffade en tidigare skyddsling på väg hem från jobbet idag. Det är få människor jag blir så glad för. Vore det möjligt och jag var i total avsaknad av moral, etik och yrkesstolthet, så skulle jag nog försöka stuva ner den spännande varelsen i min handväska. Dels för att jag vill ta hand om på ett moderligt vis, men också för att hålla koll, tillåta oss båda lite utbyte och inte minst för att ha lite kul. Personen är det. Vi skrattar bra ihop. Inte trots, utan kanske tackvare: alla bokstavskombinationer.

Fast så fungerar det ju inte. Det är en person som behöver allt. Och kanske särskilt hjälp mot alla demoner som kommer för hemsökning. Vad demoner gäller, har jag inte alls rätt handväska. Vardagsångest är säkert bara som en fördrink jämfört.

Jag fick lite smakprov hur de brukar uttrycka sig och vad avsikten kan tänkas vara. Ingen skulle förstå. Och det var absolut ingen som skulle klara av att läsa poesin därom. Kanske såg jag rädd ut. För när v i skildes åt fick jag mig ett ord på vägen:

- Maria.... Gud tänker på Dig....