Det här är ingen lek. Jag misstänker det värsta. Har själv ganska svårt att möta människor vars snuva och eventuell hosta redan efter ett par dygn förklaras som världshistoriens svåraste upplevelse. Jag har kanske något viktigt att lära. Det här känns så för mig själv just nu. Jag har aldrig varit såhär förkyld. Och även om jag alltid har betett mig konstigt vid feber, så beter jag mig värre än nånsin nu. Yrar och står i. Babblar i sömnen, svettas värre än ymnigt och hostar så att jag skriker.



Inatt vaknade jag av att svetten bokstavligen rann om mig. Särskilt från huvet. Och jag tänkte (yr och bortom allt vett) att jag behövde ett hårband. Gick inte upp som jag borde. Nej, jag klädde av en kudde sitt örngott och tänkte att det skulle kunna användas att vira runt håret. Så försvann detta örngott helt plötsligt. Jag letade i mörkret och minns att jag förstod att det fanns nån i sovrummet som narrade mig. För att visa att jag faktiskt inte brydde mig, så vände jag mig, som Pippi omkring, och la skallen åt fotänden till. Och somnade ifrån "allt narrande". Örngottet lågt slängt över fönsterbrädan imorse. Det var inte snällt gjort.

Eller; uttrycket för den här febern är verkligen inte snäll. Ska snart ringa min doktor och be om penicillin. Orkar inte mer. Liksom.