Den här gången har jag inte gjort det, men den förra. Då läste jag hela partiprogrammet för Sverigedemokraterna. Bara för att ta reda på vad de står för. Då, tyckte jag mig ana ett allmänintresse hos de jag minst anade och undrade verkligen om SD hade nåt som jag inte hade uppfattat. Det hade de inte. För mig i alla fall. En minoritet tycker bevisligen annorlunda. Och det är ju det fiffiga i vår demokrati. Man får tycka vad man vill.

Rent generellt är jag rätt opolitisk. Nonchalant och blasé. Fast jag tycker att det är viktigt att lägga sin röst, inte minst för att genom den få tillåtelsen att tycka till, om det blir fel. Först den dagen vi får tillåtelse att även stryka de personer vi inte vill ha på valsedlarna och kanske till och med rösta utifrån specifika frågeställningar kan det kännas komplett för mitt eventuellt aktiva engagemang.

Anledningen till detta bloggtänk är de ljudliga protester aktivister sysselsatt sig med parallellt med SD´s valtal här  och var. Nätverk mot rasism har kallat till Vuvuzela-konsert på samma plats och samma tid och sen ursäktat sig med att det "sammanföll  så tokigt". Det har tillomed identifierats regeringsfolk i detta upplopp.

Det skrämmer mig med uppvigling. När vuxna människor tar ställning mot demokrati. På intet vis vill heller jag ge rasism utrymme, men nog tror jag att det finns effektivare metoder än att ta valfriheten ifrån de som ändå vill syna och lyssna in alla val som finns. Att bestämma vad andra ska intressera sig för och inte, är väl  diktatoriskt?