För min del har det alltid varit svårt att minnas födelsedagar. Det kan förstås ha att göra med att jag inte tycker att det är så viktigt. Min egen inräknad. Och det i sig, kan förstås ha att göra med att den infaller mitt i semestertid och ofta har - väldigt ofta helt har glömts bort. Vid flera tillfällen under åren har ingen uppvaktat mig när jag själv har fyllt år. Så, jag är själv inte riktigt van vid kalas kan man säga. Ingen skugga över någon och ingen bitterhet över en så banal livsdetalj. Att komma ihåg spontant är i min värld bättre än en simpel födelsedag. Undantag barn naturligtvis.


Det finns annat som är mycket värre. Omskrivningar, tolkningar, strunt och skitprat. Som pågår när som helst årets alla dagar. Önskar att jag kunde förhålla mig lika blasé inför sådant. Det går inte, jag blir bara förbannad. Nu har någon tolkat hur jag förhåller mig inför ett litet djur. Avundsjukt tillomed. Jag - i en ålder som redan har passerat halvlek, är avundsjuk på en hund minsann. Tjusigt värre.  Vilka höga tankar man har om mig. NOT!

Gud vad trött jag är på tokerier.