Aldrig har jag varit på en arbetsplats där dagarna har gått så fort. Jag hinner inte med. Det är tungrott att börja tidigt på mornarna, särskilt om jag startar genom att stiga upp 03.45, men sen svischar det bara förbi, plötsligt så är det dags att runda av. Vilken märklig upplevelse. Samma visa varje arbetspass. Våra scheman rör sig om 8.5 eller 10 timmar och oavsett, svischar det bara.

Dels hinner jag inte mentalt med att tiden rusar, men egentligen hinner jag inte heller med det jag "ska" hinna. Det är en kamp för oss alla att vareviga dag prioritera våra insatser. Och när man väl har gjort det, så dyker det upp något oväntat med ännu högre prio.

Har bestämt mig för en sak: att varje dag ha känslan av att ha gjort mitt bästa på empatifronten när jag går hem. Att inte ångra. Att ha haft fokus på godhet. Mer kan man inte göra för sig själv och andra. Att få känna sig nöjd med själen och själarna är viktigast.

Edit: vilket blaj egentligen. Ville skriva det som inte tillåter sig att komma på pränt. Etik & moral intresserar mig. Kanske var det nåt sånt som fanns inom mig. Fast det kan ju bli djupt omoraliskt att vädra...