Man ska naturligtvis inte bara önska, utan helst också både utgå ifrån och få uppleva, att: läkare är humanister till sin läggning. Att det är det, som är själva anledningen till alla studier och målbeskrivningar med yrkeslivet. Och även om de allra flesta säkert var det från början, så är även läkare människor. Och en del människors liv kantas av prövningar som ibland leder till lättja, utmattning och bitterhet även för dem. Syrror är inte undantagna. I vårt skrå finns (tyvärr) också de som blir likgiltiga av olika anledningar.

Idag är en stor dag. Tisdagen den 19 april 2011 var dagen då både jag och en manlig kollega blev förälskade i tjänsten. I samma person, samme man och tillika doktor. Nu förnekade visserligen kollegan sin förälskelse med lite distans några timmar senare, men på förmiddan när vi, var och en för sig hade "rondat" med den för oss nye doktorn och jag spontant formligen bubblade ur mig "vilken sköning doktorn var", så sa han: "det räcker inte med sköning, han är mer än så, MYCKET mer".

Apselut. Denne doktor är en nallebjörn med ett hjärta av guld. Och då har jag ännu inte sagt ett ord om hans medicinska, fysiologiska, psykologiska, psykiatriska, kemiska och farmakologiska kunskaper. Och heller inget om hans fantastiska människokännedom, empati, moral och andliga spetskompetens. Kanske är han den störste proffshumanist jag nånsin får stöta på i mitt eget kall. Respekt.