En konferensdag är till ända. Innan vi skildes åt, bad jag min närmsta chef om ett löfte inför fler eventuella övningar av dagens mått. Att innan få ta del av deltagarlistan. Aldrig mer vill jag närvara i en dynamik där en av medarbetarna har ordbajseri som sin spetskompetens. Min ADHD klarar inte sånt. Idag har jag har haft fullt upp med koncentrationsvårigheter, frustration, att kunna sitta still, komma ihåg och med ångest & oro.

Jag är rätt duktig på att babbla själv. Fast jag har ändå en känsla för när jag får och inte får ta över. Tänk att när det är samlingar av tillräckligt mycket människor, typ föreläsningar och konferenser som dagens, så finns det alltid någon snackepåse med, helt befriad från den där känslan. Undrar hur de tänker ? Och undrar hur strategin ser ut när de upprepade gånger höjer sin stämma rakt ut med "får jag bara fråga en sak".

Om inte sista talaren på programmet idag hade blåst av precis när den frågan upprepades för 54:e gången - så hade jag förmodligen vrålat:

- NEEEEJ, DET FÅR DU INTE !

Trots att dagen innehöll flera intressanta och givande punkter så är det bara ordbajset jag minns. Typiskt.