Det står i lokalblaskan att en varg har skymtats i Örebro stad imorse. Tre inför varandra oberoende personer har ringt in och tipsat. Han lufsade på. Och gjorde omgivningen kan man säga, och stack nog sen till skogs. En naturbevakare på länsstyrelsen kommenterar att det "måste" vara en ungvarg. Som kanske pinkar in sitt revir. Naturbevakaren är tydlig. Man behöver inte vara rädd. Det är långt mycket värre att möta en lösspringande Dobermann.

Så bra sagt tycker jag. Folk blir hysteriska för en varg. Därmed tycker väl folk att det är helt naturligt att vi människor flyttar oss längre och längre ut i vegetationen och därmed ruckar på biologin. I skogen ska vi bo. Med höghus, snabba bilar och kamphundar. Och vargarna, de ska bort.

Att vi sen får fler o fler lösspringande småvilt på våra vägar får vi ordna med vägstängsel och mitträcken. Där rovfåglarna sitter och spanar efter kadaver som de kan dyka ner och käka upp. De har flyttat närmre befolkningen. För att vi fixar jakten åt dem. På senare år är det ju som att vara fågelskådare så fort man tar sig ut på motorvägen.

Undrar vem och vad man ska vara mest rädd för?