Nu är det igång igen. Utspel, desperation, sammansvärjning och samtidigt avståndstagande. Svartvitt och vedervärdigt. Fullt av obegriplig energi och med tydlig indikation på att det aldrig kommer att ge sig. 

Tillståndet är knepigt att förklara och behandla. 

Jag vägrar. Blåvägrar.
Tänker under inga som helst omständigheter underkasta mig denna galenskap. Tänker inte ens försöka förstå. Det är ändå inte till den gagn man kan tänka sig. Det som gagnar är däremot att jag står kvar, står pall och sätter mitt eget fokus på dem som behöver mig och det jag kan stå upp för.

Carpe Diem. Fånga dagen. Och erkänn, att man inte får vara för hårt nackad.

~ Även en blind höna kan bli en god soppa ~

Alla har väl upplevt den sk änkestöten nån gång. Elektricitentsupplevelsen den skapar är hemsk, särskilt när vi upplever den som smärta. Fast turligt nog ger den sig ju nästan lika fort som den uppenbarar sig. Helvetet i min rygg är en änkestöt som inte ger sig. Som mal och mal i timmar. Som kommer när jag minst anar det och som sen torterar till ren utmattning. Nu har den hållit på sedan sent i fredags kväll med endast korta lindringar. Det absurda är ju att hjärnan misstolkar. Att jag får så katastrofalt ont i yttersidan av höger underben. Jag vill massera, stryka, bonka och slå där hela tiden.

Somnade kanske vid 02.15. Hade fruktansvärt svårt att hitta lämplig position i sängen och hann bara somna, så ramlade det in ett gäng överförfriskade ungdomar som körde nån slags vandrade allsång här ute på gatan. Högt o tydligt. Antar att det var det, som sen oxå höll elefanten uppepå i rörelse. Ja, sen hällregnade det så att vattnet skvalade på balkongen och jag blev tvungen att gå upp och för att stänga.

Sedan kl 04.00 har jag varit uppe och påklädd. Tortyren körde igång med full kraft. Har strechat som en galning. Käkat nya Alvepren. Ätit en macka. Druckit två muggar kaffe. Vägt mig, mätt och ritat diagram. Och nu ljusnar det. Klockan är halvsex. Kanske kan jag köra igång matlagning snart. Sova får jag visst göra en annan gång.

Det var ju lite "trassligt" redan för något halvår sedan. Jag vill blogga och framförallt vill jag, i den mån det går, slippa få mina ord och tankar emot mig. Lösning för att hålla ut den eller de som inte kan respektera andras liv fanns inte i den utsträckning jag då hade behov av här. Och det gör det inte nu heller. Fast det här är min platå och här fortsätter jag att skriva så smått trots lösen som begränsar antalet läsare. På annat håll: http://airams.wordpress.com/ kan jag skriva både publikt och med lösen för obegränsat antal intressenter. Trasslet lägger sig hoppas jag och tillsvidare plitar jag på flera ställen. Med samma lösenord.

En våg av social och psykiatrisk ohälsa slog till slut över. Det är nog för mig med andras trassligheter i livet. Har inte bara tappat ork och lust, jag känner numera en massiv aversion till människor som inte får ihop sina liv. Har liksom fullt med mitt eget. Det har vi alla. Och det är mitt eget ansvar att se till, att inte fortsätta vara en magnet.

Den här tiden inom kriminalvård, där samhällets kanske allra tyngsta psykiatri visar upp sig, har varit utmärkt för att uppdatera mina nyanser. Att som distriktssköterska gullegulla med blåtonade damer som har hittat ludd i sin navel gör en känslig. Man utvecklar förvisso sin empati, men man får också alldeles för breda vingar. Jag sätter en ära i att ha både empati och vingar även inom kvv, men där har jag fått slipa både luktsinne och tentakler. Det behövdes. Jag behövde verkligen få träna på att hålla avstånd. Nu kan jag det.

Allt har en mening.

Vet inte, men jag drar nog örona åt mig snart. Är hårt hållen själv. Surfar i stort sett aldrig på arbetstid. När det händer är det som regel arbetsrelaterat. För, i min värld har jag dels vare sig tid med privatsurfing eller lust att lämna fotspår. Allt reggas ju hos våra arbetsgivare. Precis varje nedslag vi gör på jobbdatorerna och mössen registreras. Allt. Och jag är inte typen som så gärna vill få frågan vare som "om eller varför". Jag arbetar ju, för att delvis ha råd med dator och uppkoppling hemma och på min fritid.

Har skrivit om det förr. Statistikverktyget kopplat till den här bloggen. Det berättar sånt som jag tycker är spännande. Sökord och sökordsanalys. Och den visar diagram, staplar och kartor. Och den räknar återkommande besökare och noterar visitationstid om jag nu skulle vilja veta det. Sen visar den oxå sånt, som egentligen inte är så spännande. Jag skriver ju öppet och då kan jag inte sysselsätta mig med, att spåra och hålla reda på läsare.

Fast det går ju. Lika enkelt som att ringa nummerbyrån eller gå in hos sökmotorerna när man letar telefonabonnenter. Okej då, lite nördig får man kanske vara och det är ju jag sen gammalt. IP-adresserna registreras alltid, vart än vi alla rör oss på nätet. Precis lika noga som nedslagen på jobbet gör det. Inlägg på nätet kan alltid raderas, fotavtryck i loggor och IP-numren består.

När jag nu ser att någon varit inne på den här bloggen i "2 hours 4 mins 59 secs" idag, så blir jag förstås förvånad. Och undrande. Särskilt som det är ett företag. Här i stan. Wow, det finns tydligen företag med övertalig personal i mina regioner, i den här effektivitetens tidevarv!? Dessutom är det någon som har återkommit 193ggr sen en tid tillbaka (!?). Eventuelllt har dessa siffror ett samband utan att dela IP.

Det känns inte sunt.
Långt ifrån.
Är bloggstalking ett vedertaget begrepp?

En atlet fick träffa en annan. Och där satt jag som den förlorade.... ja, den förlorade soffpotatisen eller nåt. Atlet numero ett mindes inte riktigt, var det 24 eller var det 25 marathon? Det var i all fall i tre olika världsdelar det begav sig. Senaste gången vid 62års ålder. Och Vasaloppen var minst lika många. Förutom Vansbrosimmen, Vätternrundorna, Lidingö, Tjur-rus, Å-lopp och allt vad det heter. Fast det viktigaste är förstås flera Klassiker och IRONMAN. Det som atlet numero 2 kanske siktar och isf säkert når.

För, det har Triathl:ats igen. Det är svårt att hålla reda på antal varv i både cykling, löp och sim förstod jag. Så, om det inte hade sprungits ett varv "extra", hade vi snackat pallplats nu igen. Atlet nr ett är förstås lika stolt som soffpotatisen.

Starten i våra liv, kan för en del ibland, negativt  prägla hela första halvan av vuxenlivet. I värsta fall hela livsresan. Många vuxna strävar på, i uppförsbacke och motvind och kommer aldrig riktigt till ro, medan andra verkar kunna ta en dag i taget och s.a.s nöja sig med smulan.

Somliga har alltid ångest och ok av krav på sina axlar medan andra inte alls verkar tyngas även om motståndet är tydligt för hela omvärlden. Vissa verkar lyckliga inifrån och ut, medan andra väntar och suktar hela livet på "att och när" lyckan och harmonin ska visa upp sig.

En del fortsätter vidare på upptrampade stigar och missnöje, några tar omvägar och flyr både kemiskt och i ordets rätta bemärkelse. Några förstår inte sitt eget bästa och blir bittra och några lyckas ta beslut att kasta barlasten överbord.

Omkring mig finns en sådan personlig utveckling. En som äntligen har bestämt sig för nästa level. Som är färdig med liken i garderoben. Som både vill tro och känna sitt rättmätiga värde och dessutom njuta av det varje dag. Som inte längre vill känna dåligt samvete, lojalitetskonflikt, brist på respekt och jante. Sådana känslor som präglas in när vi är unga och som vi sen förväntas förvalta.

Ett barn som inte har känt sig duglig, som ständigt och jämt skall ta övermogna ansvar och beslut, som inte får komma till tals, som inte får respekt för sina känslor och som kritiseras för sina val i livet; blir aldrig vuxen. Eller, blir inte vuxen förrän halva livet har passerat. I bästa fall. De personerna fortsätter bara att vara rädda, kuvade och kluvna barn, fast i större format.

Barnkonventionen reglerar hur vi ska förhålla oss till barn. De som inte behöver göra upp med sitt förflutna som vuxna, är kanske de, vars föräldrar satte just barnet i fokus när det var den viktigaste tiden att bli en hel människa. De slipade troligen uddarna på pusselbitarna på ett föredömligt vis utan att behandla sin ungar som ägodelar.

Min mobilkamera uppmärksammade ovanstående ben på Pride-festivalen i Kungsan tidigare i somras. Övriga kroppsdelar var lika färgsatta, från fotleder till halsgrop. Jag vet det, eftersom kroppsinnehavaren klädde av sig och visade överkroppen. Inte för mig, men för sina beundrare. Tror att de hörde till en slags subgrupp i subkulturen. Har ingen aning, men utstyrsel och kroppshållningar talade för det. De andra beundrade. Och jag med. På avstånd.

Inte för att jag själv vill ha hela min hudkostym i färgglada toner, men jag skulle gärna ha den självkänsla som den gaddade snubben hade. Ingen kunde ta miste på vilken feeling han hade för sig själv. Han kände sig både värdig, snygg och sexig och DET är stiligt!

Filantrop
Person som är positivt inställd till människor i allmänhet och som utan eget vinstintresse verkar för förbättring av människors levnadsvillkor; människovän.

Lönesättning står sällan i relation till vad som utövas i mitt yrke. Sjuksköterskor har förargligt svaga löneförhandlare. Det är som att det har gått troll i utvecklingen. Uppdrag inom offentlig sektor värderas inte i förhållande till övriga skrå. Man kan vara yngling utan både utbildning och erfarenhet och tjäna samma stålar som syrror, lärare och polis.
Konstigt.

Fast, det var ju inte det. Jag är nöjd med min lön. Min nuvarande arbetsgivare praktiserar individuell lönesättning och min egen löneförhandling var plättlätt. Värre är det med landstinget. Och jag har tillomed haft löneutbetalare som uttryckligen sagt att jag "får" pengar.
Pinsamt.

Idag kom lönespecen. Jäklar i min lilla låda! Att jobba helg då och då gör en avsevärd skillnad.
Härligt!

 Kneippbyns Folkdansgille

Tänker på att min mamma "faktiskt" i modern tid har tävlat i hambo. Sådan som är kilometerlång och dansas på både grus, gräs och asfalt. I folkdräkt dessutom. Hon har alltid älskat att dansa. Det var både hennes vardagsmotion, antidepressiva behandling och sociala överlevnad tror jag. Vi barn har sett henne skutta runt varje vecka när "rätt" låt spelades på radion. Kanske särskilt vi som var hennes andra barnkull. Och hon drog både upp oss själv och med oss på sk kultisevenemang och kurser. För min del var det kul, allt utom mazurka - jag var ju tjock redan på den tiden - folkdans kräver kondition.

Har sökt intensivt på nätet efter texter till en del av de där låtarna jag ska spela för henne idag. De har tydligen dött ut. Eller i alla fall inte uppdaterats på nätet. Man finner dem säkert i gamla sånghäften och böcker, men här är det snabba lösningar som gäller. Så, jag skrev av hambon. Så kan vi sjunga den, hon och jag idag. 

Nig och kuta runt av Ulf Peder Olrog

Folkdansens vänner har idag ökat sitt nig och kutarlag
Svettig av svikthopp sjunger jag, här dansas hambo!
Helyllegossar gillar mest helyllebrudar på en fest
Helyllelåtar låter bäst, här dansas hambo! 

Krumsprång med mig och krumsprång med dig och svikthopp och nig och kuta runt / snarskankar hit och snarkskankar dit och svikthopp och nig och kuta runt / andtäppa upp och andtäppa ner och svikthopp och nig och kuta runt / hemvävda fram och hemvävda bak / här dansas hambo! 

Förr när man dansa menuett, gick det så sirligt och så lätt
Nu går det inte längre nätt, här dansas hambo!
Slut på att trippa uppå på tå, nej bara klampa och gå på
Tjoflöjt i fötter ska det gå, här dansas hambo!

Krumsprång med mig och krumsprång med dig ... 

Ledbruten herre lagom tjock, skaffar sig nya åderbråckl
ledbrutna damer hoppa bock, här dansas hambo!
Hej, motionera utan prut, den som ej hjärtfel har förut
Får det med säker-het till slut, här dansas hambo!

Krumsprång med mig och krumsprång med dig ...

                         ~~~~

Så är det ju onsdag idag. Det innebär torgdag på stan. Närproducerat och viltfångat. Ska svänga förbi torget och köpa med mig lite lingon och en påse socker tror jag. Och koka sylt med tanten. Som hon sen kan äta med en skvätt grädde. Hambo & lingon är hennes grej det. Må dagen vara med mig ...

Hjälp, jag fastnade i Spotify. Från förtiotalet och uppåt. Förbi 60 och 70-tals svensktopp till pop och rock och nu till Uggla. Visste inte att han fanns med. Senast han bloggade var det med stora protester mot gratisutbudet. Antar att de alla får ge sig till slut. Nu är detta det nya svarta. Förvånar mig själv med att sjunga med i hela hans texter i många av låtarna. De är säkra kort kan vi säga.

Vet inte om jag har nämt hans bok "jag hade en gång en blogg". Vill man ha en riktigt bladvändare som lovar spontana gapflabb om och om igen, så är detta den säkraste boken kan vi definitivt säga. 

Love Magnus Uggla

 

Kom plötsligt på att jag ju fick musiktips av en kollega på försommaren. Hon hade köpt sin gamla mor musik som tanten roades sig med dagligen. Melodier som bedåra från olika årtal runt krigstid. Nu hittade jag flera av dessa album på Spotify och streamar (med reservation för att det inte heter så) just ner dem. Tänker att jag kan checka av hennes (och kanske deras) intresse genom att spela från telefonen först.

Ddär finns alla gamla godingar:
~ Nordsjön
~ Jag blir så glad när solen skiner
~ Novelty Accordion
~ Jag har en liten melodi
~ Nidälven
~ Konserverad gröt
~ Kväsarvalsen

Bland många många fler. Inte minst Nig och Kuta runt - det är texter vi aldrig mer kommer i närheten av:

"krumsprång med mig  och krumsprång med dig och svikthopp och nig och kuta runt / snarskankar hit och snarkskankar dit  och svikthopp och nig och kuta runt / andtäppa upp och andtäppa ner och svikthopp och nig och kuta runt / hemvävda fram och hemvävda bak / här dansas hambo".

Att ha mig som patient måste vara ett elände. Det är som om jag blir fullständigt upptagen av det som gör ont. Ja, jag gnäller. Jag blir en gnällspik. Men! Nu är det snart glömt. Visserligen har jag petat i mig precis lika många piller idag som igår och i förrgår, men idag har jag i åtminstone fyra timmar per omgång haft ordentlig lindring. Det jag har i thorax är säkert ett litet ryggskott helt enkelt. Faktiskt helt jämförbart med när jag krossade revben med hojjen för några år sen. Då valde jag att halvsitta i soffan i tre veckor, nåt som definitivt inte har funkat nu, med den erbarmliga ischiasen jag dras med.

Hursomhelst. Att vara smärtfri är en sann ynnest och för mig riktig inspirationsgivare. Idag har här skapats på flera vis. Och jag är så nöjd med mig själv att vi kan kalla det för ett återfall i hypomani. Man SKA vara glad för alla dagar som är snälla emot en. Som funkar. Utan vare sig fysiskt eller själsligt krig. De dagar som i egentlig mening inte tullar på livskvalieten. Förlåt att jag var gnällig. Nu är jag glad igen.

Livet är härligt att leva, bara man har tillräckligt svag karaktär för att njuta det.
/ Sokrates (470 f.Kr-399 f.Kr)

Det har jag, min karaktär är kass på att stå emot. Fast ibland är den som nu. Att det på nåt vis räcker att titta på godsakerna. Som om jag blir nöjd bara de finns omkring mig. Jag har alltid vurmat för bakning. Konditor Mette Blomsterberg på dr.dk är en sann inspiratör. Har tittat igenom alla inspelade program av "Det søte liv" jag hade i teven och blev helt enkelt tvungen att köra igång min egen KitchenAid.

Nu bakas det ju inte precis sött här i mina domäner, inte sött alls om sanningen ska råda, men det går att baka LCHF också. Supergoda styckebröd och för dagen och tack vare Metteinspiration en chokladrulltårta som jag tror ska fyllas med någon slags chokladsmörkräm och hallon. Vet inte, det får morgondagen bestämma. Vet just nu bara att det var kul och att jag har karaktär att njuta när jag skapar.

Det faller i sakens natur att om man arbetar med kriminella och även empatistörda personer, så blir det till slut en insikt, erfarenhet och kunskap att identifiera och tillomed ibland "känna doften av" psykologiska avvikelser omkring sig. Man skulle annars själv falla däri. Man skulle kraschlanda och i värsta fall bli offer om man inte redan innan visade och under arbetsförloppet var fortsatt genuint intresserad av fortlöpande kunskapsuppdateringar.

Manipulation utsätts vi alla för. Ofta och överallt. Ingen kan tex skydda sig från reklam. All manipulation är således inte destruktiv. Det är när en manipulatör systematiskt präntar in sin egen sanning och verklighet i någon annans medvetande som det blir destruktivt och farligt.

En patologisk manipulerare sätter alltid ljuset på sig själv. Det är den som sitter inne med sanningen och som nedvärderar och förtalar andra för egen vinnings skull. I värsta fall så intensivt att gängse normer och sunt förnuft förringas och eller tillintetsgörs hos den som utsätts. 

Samtidigt är det inget medvetet drag. Den känslostörda manipulatören planerar inte sitt beteende, det "bara blir" så pga svårighet att se och känna in i andras känsloliv och reaktioner. Det som saknas är självinsikt om att det är manipulation det handlar om. Det är ett inlärt beteende för att vinna framgång och framförallt makt. Och det är troligen inte ens bekvämt för utövaren eftersom det så ofta måste bli kamp.

Jag tycker att det är spännande att lära mera. När jag som ganska ung hamnade inom psykiatrin var många av mina upplevelser och insikter både skrämmande och "konstiga". När jag sedan några år senare hamnade inom kriminalvården blev de tvungna att mötas. Jag sprang på pumpen en gång, med projektiv identifikation vilket oförberett räcker att uppleva en enda gång i livet.

Regn på semestern = fördjupningsarbete i psykiatri

Har inte sovit en blund inatt.  Timmarna i vertikalt läge var mest av karaktären guttaperkasnurr. Sedan kl 03.00 har jag varit uppe. Orsaken är flera. Dels den outhärdliga formen av ischias i höger ben. Och som grädde på moset slog nån slags nackspärr som engagerat hela vänster sida av nacke/skuldra & överarm till, precis vid sänggåendet. Smärtor som är svåra att kupera med "vanliga" piller. Man hänvisas på nåt vis till att lita på sin kropp, att hitta bra liggställning, att koncentrera sin andning, att räkna får och plötsligt är man "där". I dödsångestens väntrum.

I allt funderande fick jag ju lov att ta till differentialdiagnosen hjärtinfarkt och sen var det ju kört. Under nattens mörkaste och tysta timmar är man inte så stursk, inte ens jag. Man tänker tankar man aldrig annars bryr sig om att fördjupa. Typen av stress förvränger allt. Man blir rädd fast man har vett att veta bättre.

För jag är ju egentligen inte rädd för att dö och försvinna. Det är påtvingade halvdöda fortsatta liv som isf skrämmer mig. Såna där som i värsta fall innebär maskiner med sug och blåsfunktion för att upprätthålla liv. Det går fetbort för min del.

Vad jag blev rädd för och som stressade upp mig vid tredraget var inte döden, det var fräschören, klädseln och de prylar jag borde kasta inför min kommande bouppteckning. Jag funderade så intensivt på att jag inte ville åka ambulans att jag till slut trodde mig om att stressa fram en infarkt som oavkortat skulle tvinga in mig med blåljus och därför blev jag tvungen att avbryta seansen för att gå upp och checka av min personliga yta och miljömässiga polityr.

Ja, sen var jag ju klarvaken.
Och dödstrött.

Och nu regnar det oxå.

Bara det är ju roligt. Att de inte fick fota honom i grönska och med eventuell blomsterkrans i håret. Han har hållit tillgodo med ett porträttfoto som alldeles säkert, med tanke på ljuset och klädseln har tagits på vintern. Och dessutom ser han butter ut. Leif GW Persson tar ingen skit ens när han får det högaktningsvärda uppgiften att salutprata i Sommarprogrammen.

Enligt presentationen har han ingen aning om vad han ska prata om, men han "avslöjar" att han är passionerat intresserad av korv. Och i inledningegn av programmet får vi veta att han är svårt förtjust i svensk dansbandsmusik, gamla frälsningssånger och italiensk opera.

Leif GW var för mitt sinne som klippt och skuren för att avrunda årets sommarprogram. Ingen kokett frotté, ingen ändlöst cv-presentation och ingen politisk korrekt musiklista. Han pratade bara. Om det han har i huvet. Nu och kanske alltid. Om kärlek. Om passion för musik, litteratur och sitt uppdrag i tjänsten. Och att han eventuellt ska gå i Ture Sventons spår och bli privatdetektiv efter pensioneringen inom kort.  Och så avrundade han med att tacka arbetsgivaren för sina många år på RPS. Kort och gott. Och efterlämnade sig ett leende.

Idag har de som börjar skolstarten i år redan haft dator och internetvana i flera år. Debutåldern beräknas vara runt 4 år. Unga människor world wide, har idag helt andra sätt att träffa och bygga nätverk. Det utvecklar och stärker sin språkbegåvning, de blir analytiska, kreativa, lär sig utvärdera förutom att de knyter sociala band på ett vis som tidigare generationer aldrig varit i närheten utav. Utifrån detta paradigmskifte har regeringen tillsatt ett statligt Medieråd som har i uppdrag att stärka, skydda och medvetandegöra unga medieanvändare.

Det är idag barns rätt att ha tillgång till både dator och internet. Det tycks enligt Medierådets utredning med dagens mått mätt tillomed vara viktigare än andra medier som aviser, radio & tv. Utan digital kontaktyta blir barn & ungdomar verkligen utanför. Som ett led i detta skrivs IT-undervisning och IT-kunskap numera in i Läroplanen inklusive förskolan. Lärarkåren ska fortbildas för att kunna stötta en generation med sociala medier som sin spetskompetens. Att erbjuda barn tillgång till IT-utbudet idag, är inte bara det bästa incitamentet till deras normala utveckling, det är som sagt en ungdomlig rättighet.

På Galleri Wetterling har den unga konstnären Johnny Boy Ericsson vernissage 18 aug till 3 sept. Installationen innefattar enorma skulpturer och tusentals rosor som han enbart har skapat av brun packtejp. Varför? För att man ska fastna för konsten. Det ska jag se till att göra.

Det har det i och för sig gjort en tid; duggat, men nu duggar det tätt i etern vill jag lova. Facebookinlägg som avslöjar. Det som ska föreställa recensioner, åsikter och är rena förtal om mig och några till, faller ju precis bara tillbaka på skribenten. Det säger allt liksom. Det bejakar och förstärker det suspekta. Och får bara effekten att läsarna kan gå från klarhet till klarhet - om att något är osunt.

~ Du ska själv vara den förändring som du önskar att se i världen ~ / Mahatma Gahndi

Hamnade i regnvädret from hell. Hade småhandlat lite grejor på Kicks. Bland annat en foundationpensel som låg inuti ett plaströr med tejpad kork. Övriga grejor låg i pappkartong. Tjejen jag handlade av är en bekant och när jag kom hem och lyfte upp påsen kände jag på tyngden att hon nog hade stoppat i lite uppmuntran. Jodå, både en eyemakeupremover från Lancôme och en provflaska på ny doft, men själva tyngden i påsen var nåt helt annat. Det var ungefär en liter(!) regnvatten. De tjusiga kartongerna i påsen hade smält ner till pappersmassa.

Sånadär plaströr som makeupindustrin packar sina grejor i, vet alla kvinnor innebörden med. Det går åt våld att komma åt sin pryl. Man undrar om det är tvåkomponentslim som de använder i tejpen. Detta till trots var röret till hälften fyllt med vatten. Och när penseln kom ut i frihet, så gjorde den det i två delar. Murket kan vi säga. Uppluckrad och obrukbar. Regn from hell alltså.

Är det inte det ena, så är det, det andra som den näsblödande kärringen sa. Nu fick jag nåt nytt att vara nervös och odla ångest inför. Äntligen ska jag bli sk Mariasyster i Maria-Loge nr.2 a. Jag har blivit antagen och har ett datum för att s.a.s erhålla första graden. En slags ceremoni har jag förstått, där mina två faddrar ska leda mig. Årsavgiften är inbetald, nya pjuck inhandlade och en fotsid svart klänning framletad. Så långt, so good. Icke!

Idag ringde en person i ansvarsposition för Logen och sa att jag ju var ganska ung. Detta till trots är jag den äldsta av de nya systrarna som ska få sin grad vid samma tillfälle som mig. Är man äldst så får man till uppgift att hålla tacktal för samtliga nya. Som jag inte ens känner. Och ingen av oss har ju en endaste aning om vad det är vi ger oss in i. Detaljerna är bara tillgängliga för redan invigda och får inte omtalas. Famla i mörker får jag göra. Eller dricka mig full, googla runt och skriva på måfå.

Som sagt.... är det inte det ena, så...

Vet redan innan, att banken kommer att uppmana till is i magen om jag ringer för rådgivning. Och kanske är det så, kanske är det precis som att mata fågelungar - ju mer man kämpar ju mer vill de ha. Jag är ingen gambler helt enkelt. Tycker att det är läskigt när stålarna liksom bara försvinner. Känner en snubbe som man kan likna vid Kamprad. En som jobbat sig upp från ingenting. Tror att jag hellre ringer honom.

Edit: Han sa nåt om aktier hos SJ. För avkastningens skull. Que? Jo, de kastar ju av folk...

Alltså, kom ihåg vem som skrev det först: Jag är bekant med Evy Palm´s förmodade kronprinsessa! Min väninna, 44 bast sopar banan ren i sin damklass i Triathlon utan att nånsin ha gjort det förr. Det är amazing. En vanlig arbetande tonårsmorsa som gör så, är inte vanlig. Hon står utanför allt vad man kan mena med en medelmåtta. Hon toppar allt det vi andra aldrig kommer i närheten av. Om jag är stolt över henne? Sover Dolly Parton på rygg? Sitter gifta kusiner på trädklykor och spelar banjo?

Jaaa! Jag är superstolt!

I det här hushållet finns en diskmaskin för att, just det: diska. Jag fördiskar inte min disk, då kan jag lika gärna vara utan maskin. Däremot skiljer jag på skölj och disk. Det får alltså inte följa med mat in i maskinen, bara spår. Dessa spår har en tid haft osmakligheten att även följa med ut efter avslutad disk. Vad gäller just en sådan sak som diskmaskin har jag kanske en aning höga förväntningar. Inte så sällan packar jag den överfull. Som om jag hade restaurangutrustning hemma. Som om maskinen spolade vatten med högtryck. Så, på senare tid har jag varit lite mer noggrann och lämnat utrymme. Fast det har inte hjälpt. Nånstans mellan 25-50% har varje gång fått stanna kvar för en ny disk.

Idag tänkte jag lurpassa på den jäkeln. Alla filter är rengjorda. Salt är ifyllt. Diskmedel och sköljmedel är av bästa sort. Då visar det sig att den där armen som ska snurra inte rör sig ur fläcken. Gång efter gång har jag "provöppnat" och armen står i ursprungsläget. Då är det ju inte alls konstigt att somligt blir rent medan annat har spår på glas och porslin. Trasig motor i nya maskinen!

Vid närmare eftertanke är den kanske inte så ny. Hur gammal var grabben nu, när vi flyttade hit, femton? Ett år stod jag ut med handdisk. Säg att jag köpte den på våren innan han fyllde sexton. Om två veckor fyller han 26. Drygt tio år på en budgetdiskmaskin får väl ändå anses tillräckligt. Den har verkligen fått jobba. Inte en chans att jag inkallar expertis. Antar att de inte kostar en krona mer nu, än då. Såvida man inte vill ha en SMEG förstås... och det vill man ju.

Hovet hann bara ut med nyheten att Haga Slott väntar smått i mars 2012, så slåss medierna om att räkna ut vart aveln har skett. Tyskland, Öland eller hemma i bingen. Tänk va kul om de gick ut och matchade och sa som det är. Att de "avlar" både lite här och lite där, på alla sätt och vis, precis som folk "brukar" göra.

Årets inläggning är gjord. Morbror Gösta´s västeråsgurka i kallrörd ättikslag - ingen slår den. Plötsligt känner jag mig rik. Stenrik. Ingen  känsla slår den, som man får av att ta hand om vad naturen erbjuder. 

Goda gärningar tilltalar mig. Att sträcka ut en hjälpande hand, att bekräfta, att bjuda till och att rycka in där det behövs. Jag bangar sällan om det krisar till, utan tänker snarare på att det hjälper mig att få en godare nattsömn om jag försöker att vara en snäll medmänniska och göra det jag kan för min omgivning. En psykiater jag känner säger att det beror på att jag har ett för starkt överjag. Det måhända. Huvudsaken är att  jag mår gott av det, och det gör jag.

Igår stod jag och kikade på färska svenska och naturligtvis tokdyra kräftor. De flesta lådorna kostade 259kr för 800gr. Men så fanns där en illa placerad liten och medioker lapp om att en av sorterna bara kostade 99kr för ett helt kilo, för att datumet inte var lika långt som från de andra producenterna.

Ett ungt och alldeles nyförälskat par kom fnittrande för att titta i kylboxen. De hade nästan bara ögon för varandra och orkade liksom inte gå igenom hela sortimentet. Så killen grabbade tag i en låda och tokigt nog den med dyraste kilopris. Jag som varken är förälskad eller fnittrig hade istället all tid i världen att bara titta på dem. Då slog det till. Känslan av att jag "måste".

- Ska ni äta dem ikväll?
- Va?
- Jag undrar bara om ni ska äta dem ikväll?
- Ja...
- Ta då de här istället, då får ni ett halvkilo extra och tjänar 159spänn.
- Vilken koll du har, tack snälla! 

Kassaordningen mellan service, självscanning och informationsdisk i just den här affären var lite svår att begripa sig på och jag missförstod nog själva systemet varför jag blev stående för att bara titta på kassörskan länge och väl. Hon stressade och kände obehag av allt som krävdes av henne, det var uppenbart. Ändå var hon så jäkla grann. Arbetsskjortan var i en kornblå färg som liksom lyste upp hela henne och jag tänkte att jag ville uppmuntra henne med det. Innan jag visste ordet av så gjorde jag det också. Det fick bära eller brista.

- Utan att känna dig, så vill jag bara säga något ganska osvenskt...
- Jaha?
- Du är så himla fin i den där blå färgen.
- Nämen!
- Jag ser att du stressar, tänkte att du kan ta det till dig, att vi som ser dig, tycker att Du är fin.
- Men åh, vad glad jag blir, det var verkligen snällt av dig att säga.

Ovanstående är ju egentligen bara larv. Ingen konst alls. Jag småläser lite i nån bok som uppmuntrar att man ska vara snäll och utföra goda gärningar. Och att man ska skriva ner det man har åstadkommit. Gårdagens är nu dokumenterade. Annat är det med vardagshjältar. Och de har ett eget forum. Där man kan skriva ner och ladda upp både bilder och filmer. En härlig källa att beröras av: Goda Gärningar

Har på förmiddan idag scannat av utbudet. Känner mig triggad till tusen. Att ta tag i allt nu. Det är möjligt att jag är både själsligen utschasad, ful och gammal, men jag är inte dum. Jag förstår att jag måste ta tag i hela mig. Inklusive motion. Och det har jag ju förstått förr. Hur viktigt det är med fysisk aktivitet, kost och sömn. Fast nånstans snubblar det. Hål i plånkan efter alla sorters gymkort är provade in absurdum helt utan fitness. Jag kör nämligen slut på mig. För att det är så kul. Och sen går jag inte dit mer. För att det inte går att gå dit mer. Pga trasigheter. Ledbandskador, benhinneinflammationer och värk försätter mig i vilostadie och på den tiden blir jag en soffpotatis som skjuter framåt. Ja, sen är det som det är.

Nu har jag pratat med en PT. Som utlovade att inte säga ett knyst om kolhydrater ifall det är det jag kräver. Han verkade sympatisk. Jag får träna där han är ansluten när jag s.a.s har honom bredvid mig utan att betala själva gymet och träna vart sjutton jag vill däremellan. Tex hemma. Eller ute. Han gjorde lite pedagogiskt klart för mig att det är själva rörelsen och igångsättningen som är lösningen, inte vart den sker. Sympatisk alltså. Ska checka av några stycken. Det måste klicka. Den här gången ska jag fullborda.

Den 88-åriga gumman fick inte gå på sin sons begravning, för att hem- och färdtjänsten inte fick in rullstolen i hissen. Vilket kvalificerat skitprat. De var och är blasé inför sitt uppdrag, och inget annat. De kan inte stava till servicekänsla och de saknar inlevelseförmåga. Förmodligen är de bittra också. För att de har för mycket att göra i förhållande till vad de tjänar, för att de är hämdlystna för att ingen lyssnar och för att de helt enkelt med åren har utvecklat en skrämmande cynism. Hur svårt kan det vara att förflytta en såndär skinntorr gumma från rullstol till en vanlig stol som placeras i hissen. Jag har gjort så förr och flera andra med mig, det är inte ultimat för någon inblandad, men för den goda sakens skull. Nångång får man ju ändå förmoda att gumman kommer ur sin rullstol. Hon går att ta i alltså.

Minns när vi var nyinflyttade här. Då tog min lilla grannfru alltid hem sin halvsidesparetiska make till jul. Han satt i en rullstol modell större. Och här finns inte ens hiss. Färdtjänsten bar upp honom. Tre trappor. För den goda sakens skull.

Är man 95 och har fått levt ett hyggligt liv är det ju liksom i sin ordning att det rundas av. Jag hoppas att Sif Ruud hade många värdefulla år på slutet. Hon hyllas nu i tidningar och på websidor precis så mycket som hon är värd. Själv gillade jag att titta på henne. Hon har ju liksom funnits hela ens liv och mer därtill. Fast vad jag varit mest fascinerad av med henne var hennes röst. Bengt Feldreich, Televinkens Anita, Alicia Lundberg, Hasse Telemar, Bertil Perrolf, Leif Smokerings Andersson, Allan Edwall, Ernst-Hugo Järegård, Margareta Krook och Sif Ruud - det är röster att minnas det!

Man kan kanske inte säga att filmer på temat andra världskriget är spännande och bra, men man kan som Ronny Svensson, dela ut toppoäng och man kan definitivt rekommendera dem både för berättelsens innehåll och hur både regissör och aktörer tog sin uppgift utifrån mäktigaste kompetens. Pojken i randig pyjamas stannar kvar inombords. Det är ingen snyftfilm, det är "bara" en rulle som man absolut inte vill ha osedd.

Bruno är en 8-årig pojke som bor ett bekvämt liv i Berlin under andra världskriget. Hans far är SS-officer, och detta leder till att han blir kallad till tjänst i koncentrationslägret Auschwitz och hans familj måste flytta dit. Uttråkad av den nya tillvaron börjar Bruno en dag ge sig ut på vandringsfärd i den närliggande skogen och där hittar han en jämnårig judisk pojke i randig pyjamas sittande bakom ett taggtrådstängsel, och en oväntad vänskap inleds. / Wikipedia

Förut, när tossiga morsan bodde för sig själv tyckte jag nog att det var jobbigt med hennes minne. Eller med frånvaron av minne ska man väl säga. Jag kunde inte riktigt finna mig i att prata seriöst med en som som s.a.s inte var seriös. Fast det var hon förstås, på sitt vis. Numera, sedan hon har flyttat till ett tosshem gör det mig ingenting att hennes värld inte överensstämmer med någon annans. Eller möjligtvis bara med de andra som bor där. De tycks ha det bra, i sina världar, med sina perspektiv.

Om man nu själv är tvungen att bli dement en dag, så önskar jag nu att få den typen av tossighet som min morsa har. Hon lever liksom i en fantasivärld som hon absolut tror på. Och den presenterar hon som den självklaraste sak i världen. Noll självkritik, bara idel självkänsla och kanske ffa självförtroende. Som ex på det har hon tex åkt motorcykel i sommar. Med sin son. Och det gick hur bra som helst det.

Hon ringde häromkvällen. Och pratade om vad hennes liv innehåller. Bl.a hade hon varit i skogen en dag. Åkt bil dit. Och travat runt i grönskan timme efter timme. (Nu  är det i mitten av augusti).

- Vem var du där med sa du?

- Med flickorna.

- Vilka flickor?

- Ja, de andra flickorna som jobbar här vet du!

- Okej, plockade ni svamp?

- Nej, vi tittade efter bär. Hallon och blåbär.

- Jaha, hittade ni några då?

- Nej, det är ju som jag sa till dem: alldeles för tidigt på säsongen, de har inte mognat än!

Tjejen väggivägg bjöd på kaffekalas idag. Hon fyllde ju år häromdagen och jag strax före det. Det var mycket trevligt, hembakt av alla sorter, på bästa porslinet,  i salen med stilmöbler, på manglad duk och hela kitet. Så som det sig bör när man är av hennes generation. Och själv uppskattar jag verkligen att få ta del av, just hennes generation med allt vad det innebär. Inte minst historierna. Och hur de beskrivs.

Som exempel berättade hon om lokala företeelser och lokala platser. Med kristallklart minne återgav hon hus o byggnader, adresser och företag - eller firmor och direktörer så som det var då. Och hon berättade om sin avlidne make och hans föräldrar som sedan urminnes tider har sina rötter här . Bland mycket annat berättade hon om vart maken var född. Det var liksom lite speciellt med honom. Han var inte född hemma som alla andra barn. Nä, han var född på BB - något som på den tiden bara var till för de extra bemedlade och de av finare sort. 

Fast hon sa inte BB. Hon sa vad det egentligen heter. En benämning som jag väl nånstans måste ha hört, men som jag inte minns. BB vet ju alla vad det är. Och ingen frågar vad det står för. Vet Du? Om man googlar så kommer Big Brother som första sökning. För det är vår tid. Och BB kan även stå för annat. Fast i det här fallet betyder det precis som min lilla grannfru sa; Barnbördshus. Ett ord jag aldrig tror mig ha sagt förut.

Det kallas så, i det stora landet i väst: Skin Hunger. Barn som inte får hudkontakt dör. Det har man sett hos barnhemsbarn. Och alla vi som träffar gamla ensamma människor, som troligen aldrig får givande och vänlig hudkontakt vet att de intar isolerad kroppshållning och avskärmning mot omvärlden. Det är brist på Oxytocin helt enkelt. En livsviktig hormon och signalsubstans.

Man tror att det under ytterst svåra livstillstånd under tidig evolution var urviktigt för fortplanting och sammanhållning och därmed avgörande för överlevnad. Såklart är den detaljen alltjämt nedärvd och även om vi idag har lite lättare med andra livsavgörande faktorer för fysisk överlevnad så är själen lika sårbar. Det är kanske därför husdjur är så populärt?


Konkreta Oxytocineffekter:

...lindrar smärta
...sänker blodtrycket
...sänker nivån av stresshormoner
...ger bättre matsmältning och näringsinlagring
...stimulerar tillväxt
...påskyndar läkning av sår och stärker immunförsvaret
...gör oss mer lugna och rofyllda
...gör oss mer sociala och intresserade av vår omgivning
...gör oss mindre rädda och fientligt inställda
...förbättrar relationer
...underlättar inlärning

Ser själv hur jag under alla åren varit torsk genom att gnida och massera mina fötter, hållit mig med husdjur, alltid pysslat med händerna, duschat sålänge vattnet räckt, sovit med tungt täcke (och ofta två) åretrunt samt klätt mig varmt  och gärna med tofflorna på oavsett årstid. Jag har behov av fri frisättning. Och där är svaret på varför jag ogillar att vara ensam. Inte för att jag inte klarar ensamhet, för jag gillar oxå att vara allena. Ensam i ensamhet är ingen match, ensam i två eller flersamhet är värre. För att urtidsmänniskan i mig då berättar om kittet. Om hur osunt det är att vara utan. Att teambildning, vänliga handlingar och överlevnad styrs av kemi.  

Dom har fallit för de tre ynglingar som under tortyrliknande former mördade sin lärare i Hofors. Den som ansågs vara huvudman i målet har tilldömts nio år i finkan. Sen ska hovrätten säga sitt och verkställigheten kan bli något helt annat. Förutom att man ju "bara" behöver sitta av två tredjedelar och att häktningstiden som redan har avtjänats, skall dras ifrån. Men det var inte alls det jag tänkte på. Det som gör mig illa är att journalisten Tord Westlund på Aftonbladet är så rasande osmaklig att han intervjuar huvudmannens färäldrar och hänger ut deras syn på saken i sveriges största kvällstidning.

Vem som helst kan ju tänka sig in i deras situation. Alla föräldrar ångrar något under barnens uppväxt eller skulle iaf ha gjort somligt annorlunda med tidens erfarenhet. Har man sen en unge som stökat runt sedan småbarnsåren och kanske både nätverk och barnomsorg har varit resurssvaga, så ville man ju bara gå under, för redan mycket länge sedan. De pekar i intervjun på hans diagnoser och då ffa på ADHD. Att vara kriminell, aggressiv, drogberoende och ha låg halt av empati är ingen kriterie för typen av funktionshinder.

Nånstans runt fem procent av alla barn får diagnosen ADHD. Alla de blir inte mördare. Det ska mer till. Och det fattar naturligtvis den omoraliske journalisten. Vad han däremot inte verka fatta är att den här kraschen som nu hela familjen - på nätet - får bära hundhuvet för, är att det aldrig nånsin kommer att kunna raderas, och att han faktiskt har delaktighet i snuskeriet. Somliga saker i tryckfrihetsordningen borde verkligen revideras och eller rent av förbjudas. Mödrarens föräldrar vet inte sitt bästa just nu och då borde verkligen skolade människor hjälpa och skydda istället för att stjälpa. Så tycker i alla fall jag.

Man kan bli rent av ruinerad på sk appar. När man läser om dem, känns de inte så sällan direkt livsnödvändiga. Och har man då inte sitt kontrollbehov på check, kan det hända att man köper dem. Download och buy är ju liksom bara ett touch bort. Men! Man kan oxå bli rent av rik på appar. Många vettiga är helt gratis. Som Shazam. Ett litet program som man sätter i on-läge när den där låten spelas, som man absolut måste ha, men inte vet namnet på. Shazam spelar in. Oavsett från var - radio, tv eller annorstädes och plötsligt har man både titel, artist och album på sin skärm. Teknik när den är som allra bäst.

Det finns människor, som i modern tid försöker skaffa sig en plats i barns liv genom att förminska och förneka andra relationer som är viktiga för barnen. Det är inte bara obegripligt, det är ohyggligt, inkompetent och mycket motbjudande. Antagligen är jag naiv som tror, att vuxna upplysta individer vet att barn behöver och har rätt att känna tillhörighet till alla som de tycker om. Liksom att de har rättighet att både tro och uppleva att de vuxna som de har att göra med, s.a.s befinner sig på samma sida. Troll, svartsjuka och lik i garderoberna hör till vuxenvärlden och skall besparas barn.

Hur ljus än världen presenterar sig ibland, är den inte det. Och det bör man inte få uppfattning om förrän man är vuxen nog att kunna hantera.

När man som jag, inte har brevlådan där man bor, så ligger det högar med post när man kommer hem. För det mesta räkningar och travar med reklam. En å annan gång nåt lite spännande, men ytterst få gånger SÅ glädjande som nu. En avi vilken innehöll en present. Det faller ingen skugga över någon, men det är "faktiskt" den enda födelsedagspresenten jag har fått.

Och det var ju inte vilken present som helst. Ett världens finaste armband från Snö - Snö of Sweden och framförallt från godaste vännen "Maja". Du är bara en sann överraskare gumman. Och Du vet att jag tycker att det var alldeles för mycket. Det är så fint. Och det sitter så bra. Och jag älskar det lilla hänget. Jag är ju glad i grannlåt. När det blänker, glittrar och låter, men detta får bli ett armband som jag "bara" ska ha till fint. Och alltid med tankarna på Dig! *kram*

En papperskasse full har jag funnit. Flera kilon. Precis så som folk "brukar" beskriva det. Skogens guld. Som doftar och smakar så gott. En rikedom. Härligt att se på. Underbart att ta i. Lättrensade och tacksamma till allt, både on the rocks eller som tillbehör. Efter ett evigt prutande kostade de nästan ingenting och ändå blev jag väl lurad. Det är så det funkar när man plockar svamp på Hötorget.

Somliga gillar låtar
som låter som inkokt fisk

men det gäller inte mina
för dom ska bolla och rulla fram, aha ha

Ja dom ska bolla och rulla fram...

Höll ett, låt oss kalla det för räffs&rättarting med en person igår. Denne person blev mycket tydligt uppmanad att ta plats i korgen. Och typ inte kravla efter sjukvården igen förrän sjukvården själv indikerar det. Hela dagen idag var lugn. Sånär som på sista halvtimmen. Då efterfrågades "The Vikingwoman" - dvs undertecknad. Jag skrattade förstås. Budbäraren var inte lika överens om att det var kul och jag fick information om vad som humörmässigt "kunde hända". 

Turligt nog, är ju inte vikingkvinnor rädda, ens för vikingmän. Så jag gick skrattande dit. Och bad budbäraren vara närvarande. Så öppnade jag till den som ville mig nåt och hälsade formellt. Konversationen som f.ö skedde på engelska kunde inte leda till annat än skratt, hos alla inblandade:

- Har du kallat på en vikingkvinna?

- Njae, nej jag har frågat efter dig.

- Har du då omnämt mig som en stor seriös vikingkvinna?

- Mjae... ja... kanske...

- Det är fel!

- Jag förstår. Förlåt, förlåt!

- Jadå, jag förlåter dig, men nästa gång frågar du efter den snygga, trevliga, stora och duktiga vikingkvinnan. Då blir det rätt!

Detta sittande, dels på jobbet där stolarna har nån slags generell inställning för att passa alla arslen, ryggar och höjder och kanske framförallt detta bilåkningssittande tär på min högra sittknöl. Jag har av och till haft falsk ischias sen länge. Nu har jag det konstant tror jag. Inte en dag utan förbannad neurogen smärta i höger skinka, lår, hamstringsmuskel och lateralsida av underben. Jag har fått strecha som en galning, men ingenting hjälper. Det förstår jag nu. Det är bursit i glutealmuskeln som bråkar.

Ska jag överhuvud taget sitta framöver, så ska det vara på ett underlag som liknar ett dass, ett hål alltså. Tur att lite semester uppenbarar sig.

Orkar knappt kommentera det. Ikväll tog samma väg hem, alltså 12-13km hela 2 timmar och tio minuter! Blir förbannad. Och undrar verkligen: Varför heter det rusningstrafik, när all trafik står stilla? Det enda som rusar är ju tiden...

Igår lagade jag LCHF-mat med radioreporten Marie Hansson, på P4 Boulevard Radio Örebro, omkring mig. Det var riktigt kul. Vi lagade lite höstbetonat och spelade in både samtal och ljud från matlagningen. Jag hoppas att det kommer att låta lika trevligt i etern som det kändes att spela in.

I studion, imorgon torsdag 11/8 2011, kl 11:00 kommer man även att få höra fantastiskt duktiga Kostdoktorn Andreas Eenfeldt prata LCHF - och missar man det, finns programmet kvar på webben.




Meny: Len kantarellsoppa med smörstekta kantareller, parmesan- & parmachips. Till efterrätt fick vi ljummen krämig vaniljomelett med färska hallon & blåbär.

~ LCHF - fett god mat ~

Knackade på hos min lilla grannfru. Hade köpt en jättekvast rosor igår, som jag tänkte kunde få synas lite i bakgrunden om det skulle fotas här idag, och med definitiv avsikt att ge grannfrun dem för att hon fyller år imorgon. Blommorna kom aldrig i bild, men de kom in till henne och det var viktigast. Jag är inte hemma på hennes dag och hon har ingen som kommer med uppvaktning. Hon blev mycket glad.

Vi språkades en stund vid hennes köksbord. Jag blev en aning orolig för att hon verkade ha tappat vikt. Det är en tjej som knappt uppmäter 40 pannor och det är ju faktiskt alldeles för lite. Framförallt för henne åldersgrupp. Hon blir 88 imorrn.

Så ville hon visa upp sitt senaste kap. Hon vet att jag gillar att hon unnar sig. Och att hon håller fast vid sin fåfänga. Det var en tunn blommig sommarklänning med puffärm, dragsko i midjan och en liten volang nertill  vid knäet. Den hade inköpts till bra pris och hon hade haft den med sig till sin syster på en semestertripp nyligen. Hon kändes sig snygg i den, men syrran där, hade blivit förskräckt och skrikit till:

- Den är på tok för kort!

Vad sa du då, undrade jag:

- Ja sa som det är. Om man har snygga ben, då ska man visa dem! Herregud, jag visar väl inga lår heller!

Såklart är man inte ensam. Bara i Sverige har 11% av den kvinnliga populationen större fossingar än vad skokedjorna erbjuder. Både amazonas, pumor och vi vanliga har det. Länk till Aftonbladets fotnot.

Det märktes så tydligt just precis idag, ikväll, att semestern är över för de flesta. I hela fem veckor har jag haft det oförskämt bra vad gäller bilparkering här i storstan. Jag har kunnat välja och vraka. Oavsett tid på dygnet har jag alldeles intill knuten kunnat ställa vrålåket. Fast det var skillnad när jag kom från jobbet ikväll. Big skillnad. Och samma snurr för att hitta sig en frimärkesplats långt bort åt skogen. Nu är det ordning på oordningen igen.

Antalet dörrar man passerar på "det där" stället jag jobbar på, är omänsklig. Det känns, såhär efter ensamarbete över helgen och rännande framåtillbaka, som att det borde föras upp på nån slags agenda. Säkert helst hos en ergonom. Det är ju heller inga vanliga dörrar som vi snackar om. De är alla säkerhetsklassade och blytunga. Och fungerar på olika vis. De flesta med fingerkod som i bästa fall fungerar på andra försöket, många som man ska anhålla om passage till högre ort vid och invänta passagetillåtelse, några få upplåsta i "våra" regioner och så två enstaka dörrar som låses upp med nyckel.

Förde lite statistik i måndags, liksom idag. Nu, efter att ha räknat igenom totalt antal dörröppningar som jag har skött själv; fick jag ännu mer ont i armen och höften.

Vardag                       Söndag

   97                              134

Till ovanstående siffror kan man oxå addera de dörrar jag har passerat utan att själv ha skött själva upplåsningen. Och hissåkningarna som skett utan att jag har fått kliva av, eftersom hissgubben verkar veva linorna lite på måfå. Lägger man sen till hur illa lite kontakt jag har haft med "behövande" i relation till hur många passager det gick åt för att vara med och hålla ställningarna, ja då undrar man vem som fick möjlighet att tänka till i just den här cirkusen. Det gick åt 231 dörrpassager på två arbetspass som samtidigt innehöll 27 möten.

 

Det känns ju lite sådär att gå i affärerna just nu. Man rear ut allt somrigt för att man fyller galgarna med höstkollektionen. Det är snart årstidsväxling. Oavsett jag snart ska ha sommarsemester eller ej. På ett sätt är det sorgligt. Inte bara tiden och årstiderna möter mörkret, man kommer sig själv ytterligare närmre något slags slut.

Fast, nuvarande och stundande årstider sensommar och höst bär ju med sig så mycket livgivande. Frukt-grönsaks och spannmålskörd, svamp och bärmark, syrsor, färger, hög luft och friska vindar. Och med den kommer en iver att få komma in, få läsa, få lyssna och kanske få röra på sig. Det blir hög tid att kika ut någon slags kvällsaktivitet. Och jag tror att jag har hittat min. Jag ska förvisso växla över på flera vis, ffa dagtid och jag ska fylla höstkvällarna med dans tror jag. Redan nu känns det kul.

Fick plötsligt meddelande om att min snålåkning på Spotify i pc:n hade passerat tiotimmarsgränsen. Det blev således dags att uppdatera. Och eftersom jag både kände mig lite crazy och "faktiskt" inser att dagarna är räknade, öppnades plånkan på vid gavel och det slogs på stort. Nu har jag all världens musikkartotek i mobilen. Och absolut ingenting hade kunnat gjort min kväll bättre. Spotify + iPhone --> det är grejen det!

Räknar ner nu. Både färgglada och svartvita dagar. Till muck. En helg och en arbetsvecka kvar. Helgen kommer antagligen gå i rasande fart. Och förhoppningsvis vardagssveckan likaså. Någon skrev att om man omvandlar alla händelser man "kan" bli aggressiv för, till händelser att skratta åt istället, så blir man bättre tillfreds med sig själv. Mitt problem är dock inte min egen aggressivitet. Det är andras. Eller "annans". Och skrattar man åt den, "kan" det eventuellt bli farligt. Och tyvärr har det visat sig, att ju mer jag & vi skrattar åt helt andra saker och med andra personer, ju värre blir det. Det måste vara rasande svårt för vissa att ingå i grupp.

Först tropisk värme hela dagen. Som stannar inne hela kvällen kan man säga. Sen tvättstuga med trappränning. Och så flög latmasken i mig och jag köpte hämtmat av thaikrogen runt hörnet ikväll. En eldig historia som nästan "bara" smakade starkt. Detta toppat med strykning i stugan där varmmangeln snurrade liksom två tumlare och ett torksskåp. Det blev en inre värmebölja som inte verkar ge upp. Jag når snart kokpunkten.

När man som jag har ett andrahandskontrakt i storstan är man satt på prov. Inte minst pga omöjligheten att förhandla om hyran. Det kostar det, det kostar. Och kostar gör det. Andrahandsuthyrare har någon slags rättighet att salta hyran om det ingår faciliteter såsom möbler, tv och husgeråd. Och jag har naturligtvis accepterat den saken. Dock har det nu kommit på tapeten att jag s.a.s ska lämna ifrån mig teven. Jag förstår anledningen. Den är inte min och jag har inga rättigheter att yrka på nånting alls kan man säga. Fast det retar mig. Särskilt att jag inte vågar ställa något slags motbud. För egentligen har jag ju med "saltet" redan betalt en ganska hyggligt fin teve till hyresvärden. Något jag inte har råd att unna mig själv.

Får ta det som en utmaning. Att vara tevefri är nog hälsosamt.

Favoriter är av olika anledningar inte i blickfånget på jobbet denna vecka. Arbetspositiva favoriter. Det är ju liksom semestertider. Och återvändare har upptäckt nya rutiner som har svårt att falla i bästa jord. Rutiner som överkuckun satt och jag bara iscensätter. Det kräver positionering, har jag märkt. En tuff vecka med andra ord och jag är inte det minsta lessen för ledig dag före helg imorrn.

Hela dagen har jag varit upptagen med eget och andras tänk. En på kvällskvisten hastigt intagen kebab igår höll mig vaken mest hela natten. Humöret var därför sisådär redan imorse och hade man inte vetat bättre hade jag kunnat tro att fler ätit av min måltid. Man har positionerat sig...

Så kom triumfkortet. En doktor, en kvinna är det kanske bäst att tillägga, ringde och frågade om jag vill hänka på en barrunda i afton. Det skulle visst visas upp Linedance på nåt ställe. Och jag gav inte efter det minsta. ALLA fick höra. Och "alla" fick förstå. 

Hur position också kan ta sig uttryck.

Den är oförskämt dyr, min smörja. Ändå kan jag inte leva utan den. Om jag nu inte vill se ut som en krackelerad orm i fejjan. Jag överdriver inte, utan tar bara det som behövs, men det går åt mycket vilket innebär att jag får köpa ny stup i ett. Torr är bara förnamnet. Och det beskrev jag oxå för tjejen på Kicks i Gallerian igår.

- Du använder väl inte bara maten!?

- Eh, jo... eller vad menar du?

- Ansiktet måste dricka vatten oxå. Du matar på med näring, men missar att vätska upp ju!

Nu är jag inte precis dum i huvet. Det "presenter" hon gav mig är inget annat än sofistikerad korrumption, men jag blev i alla fall nöjd och tacksam. Mot att jag köpte en flaska "vatten" och en mindre flarra smörja fick jag hela FYRA reseflaskor av diverse i samma märke och tre miniburkar till ögonen. Förutom världens finaste nessesär i svart ormskinnslack. Hon gjorde min födelsedag kan vi säga. Och definitivt min dag idag. Vatten till maten var det som saknades. Har känt mig nyponung i huden hela dagen.

Boysen ringde uppvaktningssamtal ikväll. Och jag, ja jag blev verkligen överlycklig. Sådär rörd, tårfylld och tappade orden litegranna. De är stora nu. Och kan själva.

Så babblade vi fritt en stund. Om sommaren. Och om anallkande hösttermin. Storebror ville komma på trerätters när jag kommer hem nästa gång, han var bekymrad att det inte var kalas idag. Lillebror sa att "det gick bra" med mat när vi ses. Så berättade jag om ett radioprogram. Som jag själv ska vara med i. Hörde hur lillebror bubblande log. Han frågade inte varför. Inte om temat. Inte om när. Han bara log tills jag frågade om han ville ha en påringning när det ska ske?

- Det är klart. Det är ju stort ju. Och fett coolt - det måste jag lyssna på!

Sämre sätt kan man fira födelsedagar på, än Pridefestival i Kungsan. I år med temat "en festival för att fira hbtq-rörelsens segrar för ett öppnare samhälle". Det är alltså fokus på mänskliga rättigheter och jämlikhet.

Jag är inte alltid så liberal som jag låtsas vara. Ibland har jag har svårt när man riktigt särskiljer sig ifrån gängse normer. Samtidigt är jag nyfiken. Och framförallt på varför och meningsinnebörd.

I Sthlm´s city vimlar det dessa dagar av människor som tydlig markerar festivaltemat. Och jag blir glad på ett särskilt vis. Det är gott att se människor lyckliga och tillfreds. Att de både känner sig och är fria. Att folk låter bli att strirra. Att tempot flyter på och olikheterna vävs in i varpen som ett city utgör.



I Kungsträdgårdens vimmel blev det så tydligt. Kärleken och glädjen gick nästan att ta på. Massor med barnvagnar där ungarna hade två mammor. Flera übersnygga brudar som väl inte är det riktigt rakt igenom. Snubbar som är ganska stereotypa, men i grupp visar prov på en aning mer tillåtande feminism. Överviktiga och kroppsgaddade gladlynta äldre män i stråhatt och shorts. Unga pojkar som checkar läget. Unga tjejer som är lika de unga pojkarna fast mer pojkiga och mycket uppvaktande sina pumor. Äldre kvinns som klätt sig sexigt med betoning på lack o nitar. Det fanns utrymme för alla.

För alla subkulturer kanske man vågar säga. Och alla samsades. En härlig grupp att vistas i och omkring.

  

Första augusti: Ramadan och Pridevecka med samma startdatum. Vilket sammanträffande. Och ganska likt va? Man ska vara uppe på nätterna och festa. Och hålla låg profil dagtid (?). Det är iaf ett offrande i båda lägren. Pekpinnar och förbud. Skulle väl kanske inte säga att den ena gruppen är så jättefrekvent besudlad med fanatism, men efter Oslo vet vi att allt är möjligt. Förföljelse är det ju gott om för båda. Och övertygelse. För att inte tala om glädjen i att få fira den här perioden. Det är stort förstår jag. Oavsett vilken man väljer.

Man har ju definitivt satsat i helt fel bransch. För människor med torr och täppt näsa "kan" så kallad Nozoil vara lösningen. Hos apoteket kostar den 61kr. Förvisso nätt förpackat med 10ml i sprayflaska som doserar en lagomt avvägd aerosol med 1-3 pump i vardera närsborren 1-3ggr/dag. Nozoil är detsamma som ren sesamolja som smörjer och mjukgör inuti näsan.

Sesamolja kan också inköpas i matvarubutiken. I det asiatiska köket används sesamolja flitigt ungefär så som vi i europa använder olivolja. Den anses även vara fin till hudvård.

En hel liter sesamolja för matlagning kostar runt hundralappen. Inget hindrar ju att man tar undan en skvätt, doppar en bomullspinne och sen smörjer sina näsborrar. I alla fall om man jämför priset som apoteket drar in.