Att ha mig som patient måste vara ett elände. Det är som om jag blir fullständigt upptagen av det som gör ont. Ja, jag gnäller. Jag blir en gnällspik. Men! Nu är det snart glömt. Visserligen har jag petat i mig precis lika många piller idag som igår och i förrgår, men idag har jag i åtminstone fyra timmar per omgång haft ordentlig lindring. Det jag har i thorax är säkert ett litet ryggskott helt enkelt. Faktiskt helt jämförbart med när jag krossade revben med hojjen för några år sen. Då valde jag att halvsitta i soffan i tre veckor, nåt som definitivt inte har funkat nu, med den erbarmliga ischiasen jag dras med.

Hursomhelst. Att vara smärtfri är en sann ynnest och för mig riktig inspirationsgivare. Idag har här skapats på flera vis. Och jag är så nöjd med mig själv att vi kan kalla det för ett återfall i hypomani. Man SKA vara glad för alla dagar som är snälla emot en. Som funkar. Utan vare sig fysiskt eller själsligt krig. De dagar som i egentlig mening inte tullar på livskvalieten. Förlåt att jag var gnällig. Nu är jag glad igen.