Det kallas så, i det stora landet i väst: Skin Hunger. Barn som inte får hudkontakt dör. Det har man sett hos barnhemsbarn. Och alla vi som träffar gamla ensamma människor, som troligen aldrig får givande och vänlig hudkontakt vet att de intar isolerad kroppshållning och avskärmning mot omvärlden. Det är brist på Oxytocin helt enkelt. En livsviktig hormon och signalsubstans.

Man tror att det under ytterst svåra livstillstånd under tidig evolution var urviktigt för fortplanting och sammanhållning och därmed avgörande för överlevnad. Såklart är den detaljen alltjämt nedärvd och även om vi idag har lite lättare med andra livsavgörande faktorer för fysisk överlevnad så är själen lika sårbar. Det är kanske därför husdjur är så populärt?


Konkreta Oxytocineffekter:

...lindrar smärta
...sänker blodtrycket
...sänker nivån av stresshormoner
...ger bättre matsmältning och näringsinlagring
...stimulerar tillväxt
...påskyndar läkning av sår och stärker immunförsvaret
...gör oss mer lugna och rofyllda
...gör oss mer sociala och intresserade av vår omgivning
...gör oss mindre rädda och fientligt inställda
...förbättrar relationer
...underlättar inlärning

Ser själv hur jag under alla åren varit torsk genom att gnida och massera mina fötter, hållit mig med husdjur, alltid pysslat med händerna, duschat sålänge vattnet räckt, sovit med tungt täcke (och ofta två) åretrunt samt klätt mig varmt  och gärna med tofflorna på oavsett årstid. Jag har behov av fri frisättning. Och där är svaret på varför jag ogillar att vara ensam. Inte för att jag inte klarar ensamhet, för jag gillar oxå att vara allena. Ensam i ensamhet är ingen match, ensam i två eller flersamhet är värre. För att urtidsmänniskan i mig då berättar om kittet. Om hur osunt det är att vara utan. Att teambildning, vänliga handlingar och överlevnad styrs av kemi.