Det faller i sakens natur att om man arbetar med kriminella och även empatistörda personer, så blir det till slut en insikt, erfarenhet och kunskap att identifiera och tillomed ibland "känna doften av" psykologiska avvikelser omkring sig. Man skulle annars själv falla däri. Man skulle kraschlanda och i värsta fall bli offer om man inte redan innan visade och under arbetsförloppet var fortsatt genuint intresserad av fortlöpande kunskapsuppdateringar.

Manipulation utsätts vi alla för. Ofta och överallt. Ingen kan tex skydda sig från reklam. All manipulation är således inte destruktiv. Det är när en manipulatör systematiskt präntar in sin egen sanning och verklighet i någon annans medvetande som det blir destruktivt och farligt.

En patologisk manipulerare sätter alltid ljuset på sig själv. Det är den som sitter inne med sanningen och som nedvärderar och förtalar andra för egen vinnings skull. I värsta fall så intensivt att gängse normer och sunt förnuft förringas och eller tillintetsgörs hos den som utsätts. 

Samtidigt är det inget medvetet drag. Den känslostörda manipulatören planerar inte sitt beteende, det "bara blir" så pga svårighet att se och känna in i andras känsloliv och reaktioner. Det som saknas är självinsikt om att det är manipulation det handlar om. Det är ett inlärt beteende för att vinna framgång och framförallt makt. Och det är troligen inte ens bekvämt för utövaren eftersom det så ofta måste bli kamp.

Jag tycker att det är spännande att lära mera. När jag som ganska ung hamnade inom psykiatrin var många av mina upplevelser och insikter både skrämmande och "konstiga". När jag sedan några år senare hamnade inom kriminalvården blev de tvungna att mötas. Jag sprang på pumpen en gång, med projektiv identifikation vilket oförberett räcker att uppleva en enda gång i livet.

Regn på semestern = fördjupningsarbete i psykiatri