Har inte sovit en blund inatt.  Timmarna i vertikalt läge var mest av karaktären guttaperkasnurr. Sedan kl 03.00 har jag varit uppe. Orsaken är flera. Dels den outhärdliga formen av ischias i höger ben. Och som grädde på moset slog nån slags nackspärr som engagerat hela vänster sida av nacke/skuldra & överarm till, precis vid sänggåendet. Smärtor som är svåra att kupera med "vanliga" piller. Man hänvisas på nåt vis till att lita på sin kropp, att hitta bra liggställning, att koncentrera sin andning, att räkna får och plötsligt är man "där". I dödsångestens väntrum.

I allt funderande fick jag ju lov att ta till differentialdiagnosen hjärtinfarkt och sen var det ju kört. Under nattens mörkaste och tysta timmar är man inte så stursk, inte ens jag. Man tänker tankar man aldrig annars bryr sig om att fördjupa. Typen av stress förvränger allt. Man blir rädd fast man har vett att veta bättre.

För jag är ju egentligen inte rädd för att dö och försvinna. Det är påtvingade halvdöda fortsatta liv som isf skrämmer mig. Såna där som i värsta fall innebär maskiner med sug och blåsfunktion för att upprätthålla liv. Det går fetbort för min del.

Vad jag blev rädd för och som stressade upp mig vid tredraget var inte döden, det var fräschören, klädseln och de prylar jag borde kasta inför min kommande bouppteckning. Jag funderade så intensivt på att jag inte ville åka ambulans att jag till slut trodde mig om att stressa fram en infarkt som oavkortat skulle tvinga in mig med blåljus och därför blev jag tvungen att avbryta seansen för att gå upp och checka av min personliga yta och miljömässiga polityr.

Ja, sen var jag ju klarvaken.
Och dödstrött.

Och nu regnar det oxå.