Starten i våra liv, kan för en del ibland, negativt  prägla hela första halvan av vuxenlivet. I värsta fall hela livsresan. Många vuxna strävar på, i uppförsbacke och motvind och kommer aldrig riktigt till ro, medan andra verkar kunna ta en dag i taget och s.a.s nöja sig med smulan.

Somliga har alltid ångest och ok av krav på sina axlar medan andra inte alls verkar tyngas även om motståndet är tydligt för hela omvärlden. Vissa verkar lyckliga inifrån och ut, medan andra väntar och suktar hela livet på "att och när" lyckan och harmonin ska visa upp sig.

En del fortsätter vidare på upptrampade stigar och missnöje, några tar omvägar och flyr både kemiskt och i ordets rätta bemärkelse. Några förstår inte sitt eget bästa och blir bittra och några lyckas ta beslut att kasta barlasten överbord.

Omkring mig finns en sådan personlig utveckling. En som äntligen har bestämt sig för nästa level. Som är färdig med liken i garderoben. Som både vill tro och känna sitt rättmätiga värde och dessutom njuta av det varje dag. Som inte längre vill känna dåligt samvete, lojalitetskonflikt, brist på respekt och jante. Sådana känslor som präglas in när vi är unga och som vi sen förväntas förvalta.

Ett barn som inte har känt sig duglig, som ständigt och jämt skall ta övermogna ansvar och beslut, som inte får komma till tals, som inte får respekt för sina känslor och som kritiseras för sina val i livet; blir aldrig vuxen. Eller, blir inte vuxen förrän halva livet har passerat. I bästa fall. De personerna fortsätter bara att vara rädda, kuvade och kluvna barn, fast i större format.

Barnkonventionen reglerar hur vi ska förhålla oss till barn. De som inte behöver göra upp med sitt förflutna som vuxna, är kanske de, vars föräldrar satte just barnet i fokus när det var den viktigaste tiden att bli en hel människa. De slipade troligen uddarna på pusselbitarna på ett föredömligt vis utan att behandla sin ungar som ägodelar.