Sämre sätt kan man fira födelsedagar på, än Pridefestival i Kungsan. I år med temat "en festival för att fira hbtq-rörelsens segrar för ett öppnare samhälle". Det är alltså fokus på mänskliga rättigheter och jämlikhet.

Jag är inte alltid så liberal som jag låtsas vara. Ibland har jag har svårt när man riktigt särskiljer sig ifrån gängse normer. Samtidigt är jag nyfiken. Och framförallt på varför och meningsinnebörd.

I Sthlm´s city vimlar det dessa dagar av människor som tydlig markerar festivaltemat. Och jag blir glad på ett särskilt vis. Det är gott att se människor lyckliga och tillfreds. Att de både känner sig och är fria. Att folk låter bli att strirra. Att tempot flyter på och olikheterna vävs in i varpen som ett city utgör.



I Kungsträdgårdens vimmel blev det så tydligt. Kärleken och glädjen gick nästan att ta på. Massor med barnvagnar där ungarna hade två mammor. Flera übersnygga brudar som väl inte är det riktigt rakt igenom. Snubbar som är ganska stereotypa, men i grupp visar prov på en aning mer tillåtande feminism. Överviktiga och kroppsgaddade gladlynta äldre män i stråhatt och shorts. Unga pojkar som checkar läget. Unga tjejer som är lika de unga pojkarna fast mer pojkiga och mycket uppvaktande sina pumor. Äldre kvinns som klätt sig sexigt med betoning på lack o nitar. Det fanns utrymme för alla.

För alla subkulturer kanske man vågar säga. Och alla samsades. En härlig grupp att vistas i och omkring.