Förut, när tossiga morsan bodde för sig själv tyckte jag nog att det var jobbigt med hennes minne. Eller med frånvaron av minne ska man väl säga. Jag kunde inte riktigt finna mig i att prata seriöst med en som som s.a.s inte var seriös. Fast det var hon förstås, på sitt vis. Numera, sedan hon har flyttat till ett tosshem gör det mig ingenting att hennes värld inte överensstämmer med någon annans. Eller möjligtvis bara med de andra som bor där. De tycks ha det bra, i sina världar, med sina perspektiv.

Om man nu själv är tvungen att bli dement en dag, så önskar jag nu att få den typen av tossighet som min morsa har. Hon lever liksom i en fantasivärld som hon absolut tror på. Och den presenterar hon som den självklaraste sak i världen. Noll självkritik, bara idel självkänsla och kanske ffa självförtroende. Som ex på det har hon tex åkt motorcykel i sommar. Med sin son. Och det gick hur bra som helst det.

Hon ringde häromkvällen. Och pratade om vad hennes liv innehåller. Bl.a hade hon varit i skogen en dag. Åkt bil dit. Och travat runt i grönskan timme efter timme. (Nu  är det i mitten av augusti).

- Vem var du där med sa du?

- Med flickorna.

- Vilka flickor?

- Ja, de andra flickorna som jobbar här vet du!

- Okej, plockade ni svamp?

- Nej, vi tittade efter bär. Hallon och blåbär.

- Jaha, hittade ni några då?

- Nej, det är ju som jag sa till dem: alldeles för tidigt på säsongen, de har inte mognat än!