Alla har väl upplevt den sk änkestöten nån gång. Elektricitentsupplevelsen den skapar är hemsk, särskilt när vi upplever den som smärta. Fast turligt nog ger den sig ju nästan lika fort som den uppenbarar sig. Helvetet i min rygg är en änkestöt som inte ger sig. Som mal och mal i timmar. Som kommer när jag minst anar det och som sen torterar till ren utmattning. Nu har den hållit på sedan sent i fredags kväll med endast korta lindringar. Det absurda är ju att hjärnan misstolkar. Att jag får så katastrofalt ont i yttersidan av höger underben. Jag vill massera, stryka, bonka och slå där hela tiden.

Somnade kanske vid 02.15. Hade fruktansvärt svårt att hitta lämplig position i sängen och hann bara somna, så ramlade det in ett gäng överförfriskade ungdomar som körde nån slags vandrade allsång här ute på gatan. Högt o tydligt. Antar att det var det, som sen oxå höll elefanten uppepå i rörelse. Ja, sen hällregnade det så att vattnet skvalade på balkongen och jag blev tvungen att gå upp och för att stänga.

Sedan kl 04.00 har jag varit uppe och påklädd. Tortyren körde igång med full kraft. Har strechat som en galning. Käkat nya Alvepren. Ätit en macka. Druckit två muggar kaffe. Vägt mig, mätt och ritat diagram. Och nu ljusnar det. Klockan är halvsex. Kanske kan jag köra igång matlagning snart. Sova får jag visst göra en annan gång.