En våg av social och psykiatrisk ohälsa slog till slut över. Det är nog för mig med andras trassligheter i livet. Har inte bara tappat ork och lust, jag känner numera en massiv aversion till människor som inte får ihop sina liv. Har liksom fullt med mitt eget. Det har vi alla. Och det är mitt eget ansvar att se till, att inte fortsätta vara en magnet.

Den här tiden inom kriminalvård, där samhällets kanske allra tyngsta psykiatri visar upp sig, har varit utmärkt för att uppdatera mina nyanser. Att som distriktssköterska gullegulla med blåtonade damer som har hittat ludd i sin navel gör en känslig. Man utvecklar förvisso sin empati, men man får också alldeles för breda vingar. Jag sätter en ära i att ha både empati och vingar även inom kvv, men där har jag fått slipa både luktsinne och tentakler. Det behövdes. Jag behövde verkligen få träna på att hålla avstånd. Nu kan jag det.

Allt har en mening.