Idag för tjugofem år sedan bodde jag med utsikt mot Örebro slott. Då var jag 23 år. Just denna morgon skulle jag upp tidigt för att knäcka extra på ett ställe. Och när jag drog upp rullgardinen i sovrumsfönstret som vette mot slottet,  så möttes jag av flaggor på halv stång. Kvickt tog jag med hjälp av lokalradion reda på varför. Och ryste iskallt. På den tiden var jag oerhört skrajsen som person.

Är inte riktigt lika skrajsen längre. Har precis avverkat första arbetsdagen vid ett plejs där såna som gjorde mig rädd då, vistas idag. Och det känns, tjugofem års livserfarenhet senare; riktigt bra. Inte spännande, men stimulerande. Längtar redan tillbaks till imorgon.

För nästan sex år sedan läste jag i IcaKuriren om en kvinna som hade kommit ur både depression och tyrannisk kärleksrelation genom att skriva av sig. Hon hade på sitt vis både lärt sig formulera, befria, hämta kraft och skaffa vänskap. Hon hade "bloggat". Vet att jag frågade lite nördar omkring ifall de visste vad en blogg var, och ingen hade en aning. Efter en tid började jag själv. Inte av samma anledning som den kvinnan utan bara för att det alltid är så jag har hållit på. Jag har skrivit och berättat sen jag lärde mig att stava.

Har jag sagt att den här bloggen troligen snart skulle stänga?  Att det fanns en plan som det plitats på under en ganska lång tid. Jo, men att det inte har blivit av, handlar om att den här webportalen är lättare att sköta än nästa och kanske någon annan. Jag vill att det ska vara med bloggen ungefär som med bilen, dvs att jag bara behöver tanka och sen kan jag åka. Och i händelse att det behövs fler insatser med bilen så finns det alltid nån som mot betalning gör det åt  mig. Det finns det inte i bloggvärlden vad jag vet.

Alternativet är att lösenordsskydda och stanna där jag bara behöver tanka, dvs här. Kruxet är att det finns begränsning på hur många som får ha lösenordet. Ganska få tycker jag.

Och det är verkligen inte min grej egentligen. Att gömma hela mig. Jag ska inte behöva gömma mig för de som har dålig koll på sig själva. Trivs man inte med mig så får man ta avstånd. Varsågod. Det är okej och ganska befriande. För alla inblandade. Framförallt för den som triggas med fel energi.

Nu provar jag att vända blad. Den här bloggen får leva. Med nonsens och vardagssörja. Det där som är lite mer av och med mig, hamnar hos Airams. Där kan jag lösenordsskydda valfritt och inte hela konkarongen. Och jag kan välja fritt vem som får lösen. Min mailadress finns nånstans i min presentation här i bloggen i så fall.

Vi gör som kungen: "vänder blad och tittar framåt"  :-)

Min fyrfota vän älskar att busa med mobiltelefonens headset. Så de slutade att fungera efter lång och slitsam tjänst. Antar att en av hans tänder har perforerat nån tråd. Man blir enörad i en sån headsetkonversation. Eller blev, för jag köpte ett nytt och efterskänkte de gamla till honom. De har vi kul med varje kväll.

Snålheten bedrar visheten, det vet vi alla. Ändå gjorde jag det. Mest som en protest mot Mac. En protest i det tysta. Aldrig har jag haft bättre mobiltelefon än min iPhone, men att de ska styra allt bortifrån amerikat stör mig. Så jag köpte ett plagiat. Tänkte "kanske" att jag ville stötta de små...  Och i hela två veckor höll dom. Följande utspelades hos Telia idag:

- Vad kan jag hjälpa dig med då?

- Jag vill framföra klagomål.

- Ojdå, om vad?

- De här lurarna som bara höll i två veckor. Garantin är på ett år, jag vill ha nya.

- Då ska vis se.... jag tror inte att garantin gäller för såna här saker.... vi måste titta i Telias regelbok....

- Det tror jag inte alls. Titta på mig så ser du en tant som är kapabel till det mesta. Dock inte att dra sönder en ny headsetsladd. Jag är rädd om mina prylar. Du byter in dessa - jag faller till föga och erkänner att plagiat är skit och betalar mellanskillnaden för ett par original. Ingen titt i regelboken - okej!?

- Det säger vi då...

Hur lätt är det att lura en kvinna på en skala? På sin fåfänga menar jag. Antagligen ganska lätt. De får oss att tro att vi TJÄNAR stålar genom att shoppa. Och köpstopp eller ej, kupongerna måste ju utnyttjas. Jag hade fått en 25-kronors. Och en med 20% rabatt på valfri vara liksom en annan på 15%. Vad gjorde jag? Jo, utnyttjade kupongerna förstås, och köpte därför mer än det faktiskt var tänkt. Smart. Fast, jag känner mig ändå förmögen. Jag fick en en lådda full med godsaker som ögoncreme, serum, ansiktsolja (?) lotion och nattkräm i present.

Ljuger faktiskt inte om jag säger att min doft var slut. Jo lite, eftersom den tar slut om bara ett par dar. Och då är det vardagshistoren jag pratar om. Man kan inte ha tungsliskiga saker med feromoner i sin tjänst. Det gäller att "bara" lukta rent och det tycker jag att man gör av Biotherms kroppsdofter. Jag kör alla kulörer, men är lite fast i den röda just nu. Så jag köpte en sån. Med kupong och rabatt skulle den kosta 331kr. Fast om man handlade Biothermprodukter för totalt 450kr så skulle man få ett paket "Biotherm-presenter" värt 750kr. Vem vill inte ha det liksom. Så då slängde jag med en lotion som efter rabatt kostade 212:50. Ett inköp som alltså kostade 243:50kr mer än vad jag hade tänkt. Fast då fick jag ju presenter ju! Och tjänade på så vis 506:50 svenska kronor.

Jag rik = sant!

Det är ju lite si och så med tossiga morsans redogörelse angående sin vardag på nya boendet. Hon ringer rätt flitigt. Och har, vad jag har fått förstå de senaste dagarna; tjänst vid bygget. Hon bor inte där, hon jobbar. Och de är så sjuka att hon inte orkar med det. Själv har hon bara varit lite förkyld, men hon har jobbat ändå.

Så reagerar jag enligt (anhörig-)regelboken. Jag tycker synd om. Och tycker att jag ska åka dit.

Så sent som idag har hon dessutom uttryckligen frågat när jag kommer. Att hon vill det. För att det är tråkigt och ensamt. Och för att hon vill att "vi ska fika eller nåt". Jag lovade anlända i em.

Det kändes plötsligt helt fel. Dels för att klockan drog sig, men också för nåt annat. Så jag ringde till personalen. För att höra hur hon har det och fråga om de tyckte att jag kunde komma dit imorgon och kanske ta med mig tanten på café eller så.

Icke! Personalen gick klädda i sydväst, hink och gummiraka. De hade satt upp skylt på dörren att ingen fick komma in. Och de drabbade pensionärerna fick inte komma ut ur sina rum. Inte ens sjuksköterskorna var välkomna. Det var nästan bara tossiga morsan som var på benen. Avdelningen var drabbat av värsta epidemin maginfluensa och jag var välkommen tidigast nästa helg.

Vilken jäkla tur att jag ringde!

Får mig till livs lite gammal ost. Man har behov av att utöva hämd. Jag ska skämmas tänker jag. Kanske även ångra och lära mig en läxa. Sånt är inget för mig. Människor kan hämnas bäst de vill. Det är ändå bara de själva det kommer till del. Bittra tankar skapar hemsk energi. Och stannar upp.

Jag vill vidare. Att vara människa innebär ju att vi har fel och brister och begår misstag. Vore vi felfria, vore vi lika tråkiga som robotar.

Det är väl mycket roligare med klyschor som att "vända andra kinden till, man får vad man ger och att den som förlåter utan att glömma - den har aldrig förlåtit".

Jag gillar att radion står på i bakgrunden. Ofta P1, men likagärna lokalsändningar beroende på tema. Vad som dock retar mig mer och mer med dessa är språkbruket. Inte dialekten. Man ska nog vara stolt över den och jag ser mig som lite av en lokalpatriot. De får förresten prata vilken dialekt de vill, sålänge de kan formulera både ord och meningar korrekt.

Idag, nyss - innan jag kastade mig över stoppknappen - gjorde reportern arbetsplatsbesök i en ostbutik. Ost är ett stort intresse hos mig. Och det kändes bra att veta exakt vart detta besök gick av stapeln. Första gången reportern frågade om butiksinnehavaren hade "skärt" en viss ost istället för skurit, så förlät jag henne, men när det upprepade sig i var o varannan mening och hon toppade med att fråga om hon "skärde", så fick det vara nog.

Förresten är det inte helt ovanligt att man inom media påstår att man har gjort en "interjuv".

Peter Gerdehag har gjort det igen. Fångat svenska orginal på film. Denna gång kvinnor. Och kor.
Längtar efter att få se den. Föregångaren "Hästmannen" gjorde nåt med mig. Denna kommer säkert inte långt efter. Fast typen av filmer kommer visst inte upp på premiär på mina breddgrader. Tur att jag snart ska befinna mig där det händer.

I min mobiltelefon som också är mitt firmanummer har jag hela sex nummer som visar "SVARA INTE" när det ringer. Det är såna nummer som jag "turligt nog" har missat och sedan checkat upp på webben. Nyss fick jag lägga till ännu en.

Ännu en bov. Ett nätbolag som påstår saker. Att man är registrerad sen tidigare. Att vi har haft kontakt förut. Och erbjudanden om att uppdatera sin nätannons. Oavsett vad man svarar så slutar det med att man ska få en faktura. Antingen är man skyldig eller så ska man få en slutfaktura eller en annan för att avsluta abonnemanget. Det rör sig alltid om flera tusenlappar. Det är rent och skärt lurendrejeri. Kriminellt om man frågar mig.

De som ringer har spjutspetskompetens i att skapa olust. Man ifrågasätts som imbicill företagare som inte vill annonsera och hålla sitt "sedan tidigare" reggade abonnemang uppdaterat. Och värst av allt; det går ut på att man vid något tillfälle i samtalet ska svara "JA" - så är man inspelad och kan sen aldrig komma ifrån dessa fakturor.

Varning för Adnet Online AB!

Igår blev det sådär som alla någon gång har upplevt. Eller flera. Att man möter en person som känns mycket bekant och nästan familjär. Jag förberedde mig på att hälsa. Eller gjorde det, kroppsligen i alla fall. Jag rätade på ryggen, fokuserade blicken och log. Och tänkte: vem är hon, vem är hon?

Så insåg jag det. Att vi alls inte är bekanta. Men hon har definitivt och på sätt och vis  gjort sig ofrivilligt bekant med många. Hon måste vara en person som har berört massor av människor som vill vara bekant med henne. Damen på bilden. Den yttepyttelilla damen som fick Ola Lauritzson i programmet "Den hemliga miljonären" att gråta. Och mig. Och säkert massor med människor.

Så liten och samtidigt den största medmänniska jag har upplevt. 

Kanal5play

Igår tog nog SJ priset, i ordets rätta bemärkelse. Tåget skulle gå kl 16.07. Jag köpte biljetten, efter att ha köat i 75 nummer, cirka 8 minuter före avgång. Med platsbiljett á 43kr. Min plats skulle finnas i vagn 6.

Tåget hade dock bara tre vagnar. Konduktörerna välkomnade mig ändå på tåget. På valfri ståplats. Inte "kunde de rå för" att de "bara hade fått tre vagnar". Vad sittplatsbiljetten anbelangade fick jag "skriva till SJ och klaga". Jag behöver nog inte tilägga att tåget såg ut att höra hemma i Japan. Folk till bredden av tågvagn kan man säga. Halvtomhalvt hängade ut genom dörrarna.

Sj betalar inte tillbaka utlägg understigande femtio spänn. Så är det bara. Oavsett hur mycket klagomål de får.

Jag tog naturligtvis en senare avgång. Av ren förbannelse. Behovet av att sätta "någon" på plats var större än att stå i 20mil för att komma hem en halvtimma tidigare. Väl på det senare tåget fick  jag syn på SJ´s förströelsetidning Kupé. De första sidorna bjuder på dubbeluppslag med avbön från styrelseordföranden Ulf Adelsohn och VD'n Jan Forsberg. De orerar om vad den stora bolagiseringen då SJ klövs i alla sina beståndsdelar inneburit. Att man inte "bara ska skjuta pianisten". Att det är många aktörers fel att "det blir som det blir". 

Citat: "Vi har självklart också brister och vi arbetar med all kraft för att förbättra vår information och ge vår personal mer utbildning och resurser för att bättre kunna bistå passagerare vid trafikstörningar"

Med utgångspunkt från ovanstående är det i min värld helt obegripligt att man säljer biljetter till ett tåg vars vagnar inte är i trafik. Och det måste det ju vara någon i beslutsfattande position som har valt. Är det den utbildade personalen med resurser som med all kraft försöker förbättra informationen; som tar såna beslut? Jag bara undrar.

En annan sak som förvånar mig är att det på Sthlms Central finns hela två kassor som handhar ärenden rörande trafikstörningar. Är det konstanseffektivt? Eller finansierar man de platserna genom att bluffsälja sittplatsbiljetter i otrafikerade vagnar?

Ulf Adelsohn - hur har han fått sin position i SJ? Är han särskilt kompetent på logistik, kommunikation, personal, delegeringar och vidareutbildning eller har han sin post enbart på gamla meriter? Blev han styrelseordförande i Sj AB för att han sökte en lugnare post att avrunda sitt yrkesverksamma liv på. Eller var det "bara" genom att andra avdankade politiker rekommenderade? Någon specifik anledning är det ju att denna vår gamle vän SJ, själva rustar ner till en skamfläck för miljövänligt åkande.

 Bild: Vileda.se

Ett halvmaniskt skov kom så lägligt tillsammans med kräk på väggarna. Redan igår började det gro i mig. Städmanin. Jag har ju en så fin flatmopp. En liknande den på bilden, fast budgetvarianten från ica. Den är verkligen kalasbra. Och den har idag i ordets rätta bemärkelse tjänstgjort både högt och lågt. De flesta väggar hemma hos mig är vitmålade. Och det var ett tag sedan. Noga räknat målades de för nio år sen. Os från kök, öppen spis och stadsluft sätter sina spår. Och det märktes inte minst igår när jag blev tvungen att tvätta bort "jox" från en vägg. De fanns en annan vit nyans inunder. Nu blänker i stort sett alla mina vita väggar i samma nyans. För som av en händelse köpte jag ju på mig en enliterspava ammoniak häromsistens. Kan lova att det blev rent.

Vad är det som har hänt? Jag inte bara trodde, jag var rätt säker på att den här snubben heter Muhammar al-Khadaffi. I nyhetstabloiderna heter han plötsligt Muhammar al-Gadaffi. Har han gjort en slags makeover? Hottat upp sig lite? Ett alternativ hade väl i så fall varit en undre ögonlocksplastik. Eller både ock.

Har ägnat en del av kvällen att titta på premiären av den kontroversiella såpan Big Brother. Om innehållet som sådant tänker jag inte ventilera. Jag vill bara säga det att: SÅ snygg Gry Forsell har blivit. En del människor växer liksom in i sitt utseende. Eller det inre avspeglar sig på ytan. Självkänsla, självförtroende, mognad och balans eller vad det nu är. Det gäller nog Gry. Typ snyggare och snyggare med åren.

Inom loppet av trettio minuter gick han från fullt frisk, med mängder av frukost i sitt system, till katastrofalt sjuk och alldeles tom inuti. Och jag fick förstås offra vilodagen till förmån för golv och listvård. Väggar också förresten. Och tavlor, dörrlister förutom trösklar, toautrymme och badrum. Tur att det fanns bomull att stoppa i näsborrarna. Och klorin att fylla skurvattnet med. Nu några timmar senare mår han bättre. Det återstår bara att räkna tiden för min egen del. Det är så vinterkräksjukan fungerar.

 

Laddade min Crock Pot för en premiärtur för någon timma sedan. Slowcook som ska pågå i 4-5 timmar på låg värme. Och låg värme är det ju beroende på vad man talar om. Inomhus är det nu så himla varmt att den där grytan känns överflödig. Är nästan säker på att maten skulle kunna laga sig själv bara genom att ligga i rumstemperatur. Från att gå från värsta igloon inomhus till bastu på bara några dagar. Undrar vad det är för snille som sköter värmeväxlingen i det här huset.

Mindes plötsligt att jag lyssnade på "Matens Pris" i P1 för någon dryg vecka sedan. Det handlade fisken som massodlas i syndostasien. Import av Pangasius/Hajmal har ökat från noll till över 4000 ton filéer på tre år till sverige.

Man behöver inte vara en särskilt smart person för att fatta vilka hot en sådan produktion för med sig. I radioprogrammet fick vi höra att man hetsodlar fisken från yngel till fullvuxen och slaktfärdig på endast sex månader. För att det ska fungera måste man utfodra med diverse kraftfoder och kanske även med tillväxthormon. Fisken växer upp och lever med förfärliga villkor i dammar som liknar en popcorngryta. Vattnet är gyttjigt och fullt av kemikalier. Och för att fisken inte ska bli sjuk, så medicineras de med antibiotika. Resistenta stammar är redan identifierade. Man påstod i programmet att 35st olika sorters kemikalier hade funnits i fisk som analyserats på laboratorium.

De här filéerna kan vi köpa styckfrysta på Ica och Coop för inga pengar alls. Och man behöver väl inte heller vara särskilt begåvad för att räkna ut vad skol och äldreomsorgen får för fisk när matsedlarna påtalar det. Kottar på dagis känns värst. Två tre år och en portion kemiska formler till lunch.

Jag slår mig inte för bröstet, men jag köper faktiskt inte Pangasius. För att den helt enkelt är våt, äcklig och doftar nåt speciellt. En gång räckte. Har jag inte råd att äta fisk i filéform kan jag ju alltid äta makrill på burk. Och det gör jag oxå, för att det är gott.

Läs på Svenska Dagbladet

I x antal veckor har jag agerat som sk hyrsyster på distrikt. Mitt uppdrag har varit och är för ett bolag som i sin tur är underleverantör åt ett större, med kommunalt avtal. De fungerar inte kan man säga. Varje arbetspass är en strid på kniven om det finns täckning med folk eller ej. Och oavsett hur duktiga människor är, så tar man automatiskt inget huvudansvar om man bara är utslängd och ska jobba 6-8tim utan att veta om man nånsin återvänder. Själv har jag återvänt till området mer eller mindre under 20års tid. Idag var vi tre hyrsystrar från olika bolag.

Alldeles strax innan jag fick gå hem idag stod det klart för mig att imorgon, då är jag solokvist på hela stället. Jag förväntas alltså arbeta heltid på tre stolar. Nämen! Och utan att berätta, informera eller fråga mig om det. Tror man kanske att jag har ett kall? Eller att jag är så förbaskat dum och kanske tacksam för korvörena, att jag bara finner mig.

Icke. Lika fort ringdes alla tänkbara chefer upp för att meddelas att jag inte heller kommer imorrn. Eller, för att vara sanningsenlig: att jag går hem om det visar sig att jag är ensam på plats. Faktiskt känner jag 
yrkesansvar. Skulle nånting hända blir alla dragna i gruset och offentligt uthängda, inkl bemanningsföretagen, men det är "bara" jag som får dicsiplinpåföljd. Och så roligt ska vi inte ha det.

Något alldeles otroligt har hänt. Jag har vunnit den här grytan. På nätet.
Så sent som förra veckan hörde jag talas om den för första gången. Någon tipsade och jag strökikade på webben. Plötsligt stod jag öga mot öga med en tävling och tänkte att jag ju inte hade något att förlora. Och nu är den största varianten min. Så glad jag blidde. Ska prova den när den anländer och blogga om innehållet som den då har slowcookat en hel dag. Blir sugen att göra det redan nu. Helst igår.

Vid fönstren uppmäter tempen 16,3 grader och mitt i rummen max 17,5. Jag har sovit fullt påklädd med fullt underställ, strumpbyxor, duntofflor, fibertäcke, två filtar och tillochmed mössa! Såhär ska det inte behöva vara. Min grannfru på sitt 88:e år ringde på igår kväll och var alldeles blå om läpparna. Att ha kallt inomus är olidligt. Och att elda i öppen spis är mest att elda för kråkorna, värmen tillfaller i alla fall inte den som eldar. Det var vackert att se på, men hade ingen betydelse för komforten. Nu jäklar. Hyresvärden kunde idag informera att det pågår ett arbete sen några dagar. De byter nånting. Okej, kan kanske hyresgästerna få veta det innan då. Jag krävde att de skulle åka hit och erbjuda grannfrun en kupévärmare eller nåt. Med hyresavdrag.

 Bild lånad från hsb.se

Det är inte så enkelt alla gånger att vara jag. Nu har jag försatt mig i en situation som känns rätt knivig. Jag har låtit mig smickras av att "få" bli intervjuad för en tjänst och när den tjänsten sen erbjöds mig, trippad egot i racerfart förbi förståndet.

Jag har ju ingenstans att bo!

Tält slutade jag att bo i efter ett eldtrauma i Köpenhamn i unga år. Wellpapp och brofäste verkar för kämpigt, i vandrarhem får man väl aldrig ro på toa, hotell kostar skjortan. Återstår gör bostadsrätt som kräver miljoner även om det bara är en ståplats med dass på gården eller någon som känner någon man känner.

Om det nu skulle vara så att Du som läser just det här, har försänkningar som jag är i behov av, är jag tacksam för en hint. Enkel övernattning med tillgång till dusch. Gärna i närheten av Kungsholmen Sthlm. Om två veckor och ett halvår framåt. Jag lovar att inte röka, knarka eller bedriva koppleri. Mail: airam(snabel-a)comhem.se

Det är klart att det är motbjudande om och när djur far illa under sin livstid fram till handelsprodukt. Fast jag vill också ha en sånhär mössa. För mig som älskar mössor är den given. Vad gäller skodon och väskor har jag aldrig kollat upp livsvillkoren för skinndjuret. Jag köper heller inga bälten, handskar osv som är Fairtrade eller ekologiska trots att jag ju egentligen borde. Och det finns ju djur som lever endast för att ge av sin ull. Får, lamm och Alpacka. Inte vet jag hur de stackarna har det.

Med dagens debatt om dessa huvudbonader kommer säkert någon listig typ att sko sig. Snart har vi både garn, mönster och alternativräv att pryda som pälsboll på toppen. Eller det kanske redan finns. Ska checka upp det. Vill ha mössan, men den behöver inte vara tillverkad med så usla metoder som djurmisshandel.

Erkänner att detta inte är den mest estetiskt tilltalande bilden av min absoluta favoritprofessor, men jag gillar konstigt nog nidbilderna bättre. De där det syns att killen med fett hår krökar på sig på tok för mycket ödem, när han absolut inte kan styra sin blick, när ångesten puttrar bakom varje por. Det är liksom då han är mest klurig. Det är då han säger så roliga saker, på roliga vis. Kanske kan man tycka att jag är oschysst på så vis. Det är kanske olyckligt. Fast då måste man veta att han är topprankad hos mig. Jag är en av dem som förstår att han har många barn och har haft flera fruar...

Han skriver här om Trista Typer.
Huvet på spik.
As usual.

Oj! Jag får fullt upp.
Slängde ett getöga i kvällens tevetablå och insåg att hårddisken på min teve inte räcker till. Som om den humana gör det. För att fylla med både vardagligt och till synes adekvat elände och sånt som är påhittat. Jag får trixa. Klass 9A och gynekologen i Askim får inte missas. Inte heller Vad blir det för mat.

Det som definitivt FÅR missas är det där Fråga Doktorn. Det finns inget värre för mig. Jag sträckser hellre både Oddasat och Uutiset och krävs det, kan jag till och med slänga på lite Gudstjänst. Ett program som Fråga Doktorn får alla vi som svarar i rådgivning röda prickar utav. Folk ställer nämligen egna diagnoser när de har sett programmet. Och de har naturligtvis missförstått. Förutom att det är ett sant forum för självömkare som söker sjukdomsbekräftelser. Nej, inte alla förstås, men alldeles för många. Programmet "kan" säkert ha ett informativt utbud, men det är som sagt definitivt inget för mig. Jag har som sagt fullt upp med annat skräp.

Den 14 februari är en stor dag att minnas. Det var då "storeman" och jag möttes för första gången. För nu och idag 25 år sedan. Det har etsat sig. Han var så nyfiken. Och klåfingrig på sina mostrar. En pigg och social krabat. Och hungrig. Precis som idag. Vi brukar fira Alla Hjärtans Dag. Precis bara av den här anledningen. Och så får det bli i år också. Med mat lagad från hjärtat.



Får passa på att fira annat samtidigt. Att jag har fått ett nytt jobb. Och till de villkor jag ställde. Fjärilarna i magen stökar medan sinnet säger att det både är rätt och blir bra. När magen fylls med mat finns ingen kraft kvar att stöka med hjärnan. Bäst att värma grytorna.

Man tyckte ju att förra vintern var ett elände. Förra vintern kan dra nåt gammalt efter sig. Ingen vinter kan vara värre än den pågående. Imorse var det verkligen tålamodsprövning ur den högre skolan.

 Lånad bild

Jag körde fast! Åt alla håll kan man säga. Framhjulsdrift till trots gick det inte att gunga åt en enda håll. Dubben grävde sig bara ner till blankis och snövallarna omkring såg verkligen till att bilen kilades fast. Ingen var intresserad av att hjälpa till. Alla - eller de som passerade drog ner sina luvor ännu mer och hastade förbi. Och jag förstod dem. Vem har gott om tid i morgonrusningen, liksom.

Så kom hemtjänsten. Och tipsade om en tunna sandgrus en bit bort. Utan spade eller skyffel kommer man ingen vart om det ens finns en jättetunna full. Det jag fick med mig i händerna förslog inte ett dugg. Fast som den husmor man nu är, åker man ju runt med en KitchenAid i bilen. Som har en fyralitersbehållare som kunde komma till pass. Fast det hjälpte inte heller...

Lösningen kom med en Corvette. Som hade kilat fast sig ännu värre. Och med bakhjulsdrift. De unga tu i tunna ytterkläder, finskor och utan mössor och vantar hade inte ens tekniken. Jag såg min chans. Att tillsammans med hemtjänsten erbjuda hjälp, ifall de också kunde hjälpa mig efteråt.

Vilken morgon! En och enhalv timma senare kom jag loss. Intet ont som inte har nåt gott med sig; bilen var kokhet när jag äntligen kunde åka iväg. Snart är det vår. Om en dryg månad flyttar vi fram visaren till sommartid. Då är allt glömt redan.

 
Det gick hem kan man säga. Mitt intryck. Fick ett telefonsamtal idag. Mitt emellan vegetariskt matfokus och kameralins. Om att det var mig de hade valt ut. Att jag fick jobbet. Ville både tacka ja och tacka nej. Det är plötsligt inte så självklart längre. För dessvärre dök det upp en minst lika lockande tjänst som också har fått min ansökan. Förutom att jag tänker annorlunda än för bara två veckor sedan. Radikalt annorlunda.

En mindre förhandling gav mig trots allt en tidsfrist några dagar. Ska grunna på erbjudandet. Låter nästan förmätet, men det är svårt att foka på fler beslut än det jag "måste" just dessa dagar.

Dessutom stressar det mig med vertikalt snöoväder. Min hjärna funkar inte i ett sånt här bus. 


 

Det var nåt jag sålde som barn. Majblommor kanske. Eller om det eventuellt var nån annan som gjorde det. Eller om jag bara råkade bli förärad ändå, minns inte längre. Men jag minns att det kändes så himla mäktigt. Att jag var utvald. Att det var viktigt. Att flera tjänade på handlingen.

Idag tillfrågades jag av ett flickebarn i ett köpcenter om jag var intresserad av att köpa något som var till förmån för Hjärt & Lungfonden. Det kostade 30kr. Om jag ville köpa av henne så skulle fem kronor gå till hennes klass. Produkterna låg i en liten låda. Man fick välja på Pins, på en knappbrosch och på ett slags tripplat gummiarmband som hon tillstod sig inte veta ett smack om. Jag såg plötsligt att köpcentret drällde av ungar i 10-11-årsåldern.

Pins är inte min grej. Och inte broscher eller armband i neongummi heller. Fast det är definitivt min grej att hjälpa min nästa. Så jag gjorde så som jag minns. Jag tog upp trettio spänn och valde gummiarmbanden. Så öppnade jag förpackningen, trädde det över hennes handled och förklarade att jag inte kände nån tjej som det skulle passa på, men att jag tyckte att hon själv skulle vara fin i det. Förutom att hon ju då skulle kunna göra bra reklam för sin produkt. Flickebarnet tappade hakan. Så jag frågade:

- Vad säger du, är inte det en schysst affär som vi alla tjänar på?

- Jooooo, det är JÄTTEschysst ju!!

Och så gjorde hon sådär som ungar gör - dvs ansluter sig till sitt gäng och berättar högljutt - med "hon ba och ja ba". Som den utvalda och viktiga person hon plötsligt blev. Och det bästa av allt: antagligen kommer hon att göra detsamma som vuxen. Eller nån och eventuellt några, som inte minns, om det var egenupplevt eller rent av en vän som förärades nån gång under uppväxten.

Det här med att vara ny på ett ställe, är väldigt tidskrävande. I alla fall för mig som bilist. Hemma finns inga avstånd. Dit tar jag mig kors sig och tvärs på cykeln inom rimliga tidsperspektiv. Fast befinner man sig där man inte behärskar vare sig cykel eller bilvägar eller ens geografi att ta sig fram kommunalt blir det oerhört tidskrävande. Det är inte alltid Gps:en hänger med har jag märkt. Åkte förfärliga omvägar ikväll. Det hade iofs inte gjort nåt om sikten hade varit acceptabel, men med vertikal snö och skitiga bilrutor blev det ju bara besvärligt. Imorgon kväll ska jag nog ta apostlahästarna. På upptäcksfärd. Både geografiskt och matmässigt.



Vill så gärna prova Dumplings. Det kanske inte ens "är" nåt för mig, men jag är nyfiken. Och förresten ÄR det inget för mig ur kolhydratsynpunkt, fast vem vill dö nyfiken. Det "kan" dröja innan de kommer till mina breddgrader. Och för all del får man väl hoppas på att hänga med ett tag till. Vill ändå passa på att orientera mig i nyheterna när de finns i närmiljön.

Lugn.
Sinnesro.
Behärskning.

Att inte drivas av och an i blåsten som skräp som far omkring på gatan.
Att inte vackla hit och dit beroende på hur mycket andra uppskattar en eller inte.
Att inte jaga härs och tvärs efter det som ska ge tillfredsställelse.

Utan att istället ha ro inombords. Vara en som, när stormen jagar runt omkring, ändå har vindstilla i själen. Och kanske, till och med bli en människa som sprider ro, skapar fred och ger trygghet.

"Blomdoft sprider sig inte emot vinden, inte heller doft av sandelträ, tagara eller jasmin. Men doften av goda människor sprids motvinds; den gode utsprider doft i alla rinktningar".

Storebror är efter plugg- och tentaarbete imponerad av en religion. Den är inte svår att ta till sig. Vi fick connection. Såpass att vi fördjupade oss i meditation och till doften av rökelse. Han tycker nog att det är mäktigt med en gudsfri religion. Buddha föddes som prins. Och blev sen en mycket klok och närvarande man som släppte taget om sin makt. Det är en person som man vet att han funnits.  Gudstro är säkert för många rätt svårt att ta till sig just för att det inte finns något konkret förutom tro.

Jag har sen länge tappat fokus på Zen. Så dumt. Sinnenärvaro måste man träna. Och det är först då man får ro.

Ska åka iväg imorgon och göra ett nytt kokboksjobb. Det känns mycket spännande. Fast som alltid är min lista med att-göra-punkter fortfarande i elfte timmen; hur lång som helst. Sistaminuten är mitt middlename. Vet att jag får ihop det. I huvet finns struktur. Är inte det minsta nervös för själva skapandet och iordningställandet. Inte heller för hur samspelet med människorna omkring ska funka. Det kommer att klaffa. Värre är det med mig som person. Håret, nagglarna, kläderna & brynen. Nu kan jag iaf checka av den fåfänga biten. Och ta mig an papiren, packningen, rundringningen och mata in latitud och longitud på gps:en. Jag är på G.

Det står nationella prov på våragendan. I matte, i biologi/kemi/fysik och i engelska. Förutom "vanliga prov" i övriga ämnen. Tuffa tider när man är femton bast och behöver underlag för vidare studier. Särskilt som man är lite trött i den åldern. Och etter värre om man inte är ordentligt bekant med målbeskrivning och syfte.

Finns det bara motivation och ork så tycker jag att det är kul att vara behjälplig med plugget. Tror att vi ska fördjupa oss i religion, men det blir en ytterlighetens dag. Dagsagendan inkluderar ju även kryss.

När jag gled ut från parkeringen på jobbet igår fick jag syn på en polisbil i backspegeln. Nu kanske de tar mig, for det genom huvet. Det är ju så sällan man får visa sitt körkort och så, jag tycker att det är en aning spännande med poliser. Så svängde jag av på en liten påfart med väjningsplikt och inriktade mig på att svänga höger. Polisen tog mig aldrig utan gjorde detsamma, fast de riktade in sig på att svänga vänster. Den tvåfiliga huvudleden var tätt trafikerad. Polisbilen stod en halvmeter längre fram och skymde därför min sikt. Så jag släppte försiktigt upp kopplingen och smygrullade fram en halvmeter. DÅ small det! Någon bakom gav sin gaspedal vad den tålde. Jag blev påkörd bakifrån.  Med en riktig skjuts.

Kan inte minnas att jag varit i chock förut. Nu vet jag hur en riktig hållkäftensituation känns. Jag blev alldeles knäpptyst. Snubben som körde på mig tyckte "inte att det gjorde nånting". Han "skule bettala va".

Hur ser oddsen ut för att man skall ha en polisbil utrustad med två unga allerta konstaplar ut, två meter ifrån sig när man blir påkörd bakifrån? Antagligen är de mycket lägre för att vinna på lotto, triss eller annat spel & dobbel.

Jag fick såklart en whiplash. Och poliserna anmälde själva. För att få slut på snubbens jidder lät de honom på plats förstå att det dels är absolut förbjudet med typen av trafikförseelse och dessutom att han skulle belastas med böter.

Själv har jag nu fått rodda med läkardokumentation, försäkringsbolag, bilreparationsfirma och polisrapport. Förutom att jag har ont i nacke och rygg. Liksom lite nytt, i denna min grå jämmerdal...

Min lilla grannfru på 87 ringde på. Hon brukar göra det när hon inte når, när det är nåt elektriskt eller på annat vis tekniskt som behöver genomgås. Idag var det en för mig plättlätt uppgift. Så berättade hon om nackspärr. Och ville ha råd. Det fick hon. Och så rusade jag in till mig och hämtade massageapparaten. Ja, en sån som är på bilden alltså. Rörde den sen lätt över hennes onda område. Hon fnissade. Och undrade vad jag hade. Jag visade såklart och hon fick både hålla och ett erbjudande om att ha den hos sig några dagar. Så tittade hon så pillimariskt på den och sa:

- Vilken lattjo liten pryl!

Först blev det svarta fläckar på vita lakan. Visserligen diffusa, men ändå. Det kan handla om bläck. Sen blev det röda stearinfläckar på textilierna från mangelduken. Förutom att dammtussarna mer eller mindre anfaller i tvättstugan och ett hörne i lokalen sen en tid tillbaka blivit sopberg av tomma tvättmedelskartonger och mjukmedelsflaskor. Det kokar över av frustration och hyresgästäckel. Nu kontaktar jag en pensionär.



Har försökt leja bort jobbet att dra el och vatten via vvs-firmor, men det har minsann inte varit det lättaste. Man kan sälja hårdvaran - ungefär som mackpersonal kan sälja bensin, men sen glappar det i både kompetens och utbud. De rekommenderar olika firmor som de "brukar rekommendera". Jag vill få allt gjort samtidigt. Sätta i en stickpropp från en tvättmaskin kan jag ju själv. Värre är det att dra el, utrusta med fler faser och flytta handfatet.

Hyr en pensionär verkar vara grejen. Hoppas det i alla fall. Det kanske går lite mer långsamt. Pensionären är kanske lite stel & trött i kroppen, inte vet jag - men det gör ju sitt jobb endast för att de gillar att jobba. Hoppas på snabbt svar. Vill inte tvätta i min äckliga tvättstuga mer.

Edit: Inom trekvart så ringde pensionärsfirman. Såklart att de skulle göra jobbet åt mig. De hade inte el-kompetens men samarbetade med en auktoriserad firma som gör hembesök samtidigt. Ville jag skala bort lite kostnad genom att fixa med alla inköp och slit och släp uppför trappor så gjorde det inget. Man betalar per timme. En dryg hundring under ordinärt marknadspris. Med folk som gillar att jobba som sagt. Tyvärr gäller inga ROT och RUT (har kollat med Skattemyndigheten) för installationer och även om det hade gjort det, så gäller skatteavdragen inga hyresrätter. Struntsamma. Nu får jag ge mig runt och leta vitvaror. Egna. Som aldrig ska sunkas ner som i de allmänna här i källaren.

I en hel  evighet har jag kämpat på med två datorer som hade allt i övrigt att önska. Tycker att det är så tungt det där med datorer. När man köper dem nya så är de alltid av värstingkapacitet. Fast så snart man lagt in de program man behöver, så är de ute. Antika. Odugliga. Bortom allt framtida hopp.

En dator med fem år på nacken betrakttas som helt slut. Fem år borde väl inte vara lång tid för en så avancerad och dyr pryl?

Nu har mina burkar uppdaterats med både nyinköpt och ärvd hårdvara. Det var megaklass på känslan att "behöva" stänga ner allt det gamla. Risken att sådant som känns personligt och viktigt går förlorat skrämmer ju nästan livet ur en.

Sen när allt är gjort ser man ändå med tillförsikt på framtida digitala upplevelser. Det känns som om man själv blivit lite utrensad. Som att problemen är ur världen. Som att man ska tjäna tid.

Icke. Nu sitter jag här med windows7 och hårddiskar, moder/grafik & ljudkort som enligt yngre generation är dagens värstingar. Och ändå fungerar det inte. Det trasslar med mailprogram, skrivare, pappertrassel och office som vägrar visa sig. Och jag är plötsligt själv helt ute. Eller instängd. I dimman.

Det var fanimig bättre förr.
Förrförr alltså.
Innan man var beroende av ettor o nollor.

Vem kan vara ägare till boxen "Starkare än ord" med samtliga album från 1987 till 2008? Och inte bara det - utan med signerat exemplar? Jag bara undrar...

MOI !

 Klicka för större bild

Min stolthet och njutning vet naturligtvis inga gränser. Peter leMarc är min husgud. Naturligtvis skriver han texter som triggar på flera plan, men det är som vanligt: det som når mina inre hörselorgan som är det viktiga. Hans röst. Hur den används. Vemodet. Gitarren. Körsslingor, takt, melodi osv. Såld är bara förnamnet. Jag är såld. På Peter leMarc och den här fantastiska boxen. Som han har autograferat. Vilken grej!


♥ LOVE ♥ 

Plötsligt slår den bara till. Bluesen. Tung, intensiv, värkframkallande oro som är så förbaskat tråkig. Och skrämmande. Det känns som om man "kan" bli rädd för vad som helst. Som att man "borde" vara rädd. Som att precis allt spelar en viktig roll. Så är det ju inte. Sån är inte jag i mitt innersta väsen.

Funderar på vad jag har ätit. De allra flesta gånger kommer jag fram till att det måste ha varit något inmundigat som satt igång det här. Eller så är det "bara" kroppsegna vätskor. Signalsubstanser. Som kommit i obalans. Av upplevelser. Eller saknaden utav. Vet inte.

Tror på motion. Ska utöva och energislösa. Den enda lindringen. Förutom kontroll. Tänker freaka i tvättstugan. Mangla och vika sprikrakt.

Önskar att imorgon, eller kanske redan i em få känna tonerna av helt annorlunda inre musik. Pop & rock kanske. Uppkäftigt och glatt.