Det var nåt jag sålde som barn. Majblommor kanske. Eller om det eventuellt var nån annan som gjorde det. Eller om jag bara råkade bli förärad ändå, minns inte längre. Men jag minns att det kändes så himla mäktigt. Att jag var utvald. Att det var viktigt. Att flera tjänade på handlingen.

Idag tillfrågades jag av ett flickebarn i ett köpcenter om jag var intresserad av att köpa något som var till förmån för Hjärt & Lungfonden. Det kostade 30kr. Om jag ville köpa av henne så skulle fem kronor gå till hennes klass. Produkterna låg i en liten låda. Man fick välja på Pins, på en knappbrosch och på ett slags tripplat gummiarmband som hon tillstod sig inte veta ett smack om. Jag såg plötsligt att köpcentret drällde av ungar i 10-11-årsåldern.

Pins är inte min grej. Och inte broscher eller armband i neongummi heller. Fast det är definitivt min grej att hjälpa min nästa. Så jag gjorde så som jag minns. Jag tog upp trettio spänn och valde gummiarmbanden. Så öppnade jag förpackningen, trädde det över hennes handled och förklarade att jag inte kände nån tjej som det skulle passa på, men att jag tyckte att hon själv skulle vara fin i det. Förutom att hon ju då skulle kunna göra bra reklam för sin produkt. Flickebarnet tappade hakan. Så jag frågade:

- Vad säger du, är inte det en schysst affär som vi alla tjänar på?

- Jooooo, det är JÄTTEschysst ju!!

Och så gjorde hon sådär som ungar gör - dvs ansluter sig till sitt gäng och berättar högljutt - med "hon ba och ja ba". Som den utvalda och viktiga person hon plötsligt blev. Och det bästa av allt: antagligen kommer hon att göra detsamma som vuxen. Eller nån och eventuellt några, som inte minns, om det var egenupplevt eller rent av en vän som förärades nån gång under uppväxten.