I en hel  evighet har jag kämpat på med två datorer som hade allt i övrigt att önska. Tycker att det är så tungt det där med datorer. När man köper dem nya så är de alltid av värstingkapacitet. Fast så snart man lagt in de program man behöver, så är de ute. Antika. Odugliga. Bortom allt framtida hopp.

En dator med fem år på nacken betrakttas som helt slut. Fem år borde väl inte vara lång tid för en så avancerad och dyr pryl?

Nu har mina burkar uppdaterats med både nyinköpt och ärvd hårdvara. Det var megaklass på känslan att "behöva" stänga ner allt det gamla. Risken att sådant som känns personligt och viktigt går förlorat skrämmer ju nästan livet ur en.

Sen när allt är gjort ser man ändå med tillförsikt på framtida digitala upplevelser. Det känns som om man själv blivit lite utrensad. Som att problemen är ur världen. Som att man ska tjäna tid.

Icke. Nu sitter jag här med windows7 och hårddiskar, moder/grafik & ljudkort som enligt yngre generation är dagens värstingar. Och ändå fungerar det inte. Det trasslar med mailprogram, skrivare, pappertrassel och office som vägrar visa sig. Och jag är plötsligt själv helt ute. Eller instängd. I dimman.

Det var fanimig bättre förr.
Förrförr alltså.
Innan man var beroende av ettor o nollor.