Erkänner att detta inte är den mest estetiskt tilltalande bilden av min absoluta favoritprofessor, men jag gillar konstigt nog nidbilderna bättre. De där det syns att killen med fett hår krökar på sig på tok för mycket ödem, när han absolut inte kan styra sin blick, när ångesten puttrar bakom varje por. Det är liksom då han är mest klurig. Det är då han säger så roliga saker, på roliga vis. Kanske kan man tycka att jag är oschysst på så vis. Det är kanske olyckligt. Fast då måste man veta att han är topprankad hos mig. Jag är en av dem som förstår att han har många barn och har haft flera fruar...

Han skriver här om Trista Typer.
Huvet på spik.
As usual.