Man tyckte ju att förra vintern var ett elände. Förra vintern kan dra nåt gammalt efter sig. Ingen vinter kan vara värre än den pågående. Imorse var det verkligen tålamodsprövning ur den högre skolan.

 Lånad bild

Jag körde fast! Åt alla håll kan man säga. Framhjulsdrift till trots gick det inte att gunga åt en enda håll. Dubben grävde sig bara ner till blankis och snövallarna omkring såg verkligen till att bilen kilades fast. Ingen var intresserad av att hjälpa till. Alla - eller de som passerade drog ner sina luvor ännu mer och hastade förbi. Och jag förstod dem. Vem har gott om tid i morgonrusningen, liksom.

Så kom hemtjänsten. Och tipsade om en tunna sandgrus en bit bort. Utan spade eller skyffel kommer man ingen vart om det ens finns en jättetunna full. Det jag fick med mig i händerna förslog inte ett dugg. Fast som den husmor man nu är, åker man ju runt med en KitchenAid i bilen. Som har en fyralitersbehållare som kunde komma till pass. Fast det hjälpte inte heller...

Lösningen kom med en Corvette. Som hade kilat fast sig ännu värre. Och med bakhjulsdrift. De unga tu i tunna ytterkläder, finskor och utan mössor och vantar hade inte ens tekniken. Jag såg min chans. Att tillsammans med hemtjänsten erbjuda hjälp, ifall de också kunde hjälpa mig efteråt.

Vilken morgon! En och enhalv timma senare kom jag loss. Intet ont som inte har nåt gott med sig; bilen var kokhet när jag äntligen kunde åka iväg. Snart är det vår. Om en dryg månad flyttar vi fram visaren till sommartid. Då är allt glömt redan.