Missade hela intervjun med Stieg Larsson´s bror hos Skavlan igår. Missade även det mesta när Eva Gabrielsson var där förra veckan, men dels kan jag nog se det på Svt-play och dels har jag redan någonsånär koll på vad som sedan länge pågått i tvisten emellan dem. Hela vägen har jag tagit Gabrielssons parti. Ingen gång har jag haft minsta förståelse för familjen Larsson. Och faktiskt har jag det inte nu heller. För nån av dem. Allra minst Gabrielsson.

Vilket energislöseri. Och vilket självbedrägeri. Hur än båda parter vänder på det, har vi ju inga fickor på sista fracken. Alla som har varit i sorg vet ju hur absurt det känns att livet faktiskt går vidare när någon som står oss nära dör. Det känns verkligen som om allt ska stanna. Som om syret ska ta slut. Som om ljuset aldrig mer ska visa sig. Och så upptäcker man att solen skiner lika vackert. Folk springer och stressar som vanligt. Människor och högljudda och oförskämt oberörda. Många fortsätter vara lyckliga och somliga tvistar i det lilla. Det blir en sann wakeup om att det på nåt vis inte betyder något när en själ försvinner. Det kommer lika fort en ny. En precis lika viktig.

Jag sökte för några år sedan upp släktingar på mitt färderne. Jag är en av dem som gick alldeles lottlös ur ett dödsbo. I efterhand och vuxenliv är det inte alls svårt att se hur de gjorde det mot mig. Min far kanske inte hade nån gruva att gräva ur, men han ägde åtminstone det han stod, gick och levde i och med. Trettio år senare hörde jag dock av mig och bad om ett foto. Det renderade möten och släktuppvisning. Jag fick en släkt, en historia och ett sammanhang. Ett kusinbarn var min utseendekopia. Det kändes gott. Jag var inte längre ensam. Tills en av dem, själva familjeöverhuvudet påpekade att jag inte skulle tro att det fanns något att ärva.

Energitjuvar, bitterhet och fejd ska man hålla sig för god för. Den här livsresan har andra mycket viktigare teman och mening. Sånt som man inte kan införskaffa med pengar. Önskar att Larsson & Gabrielsson snart förstår det.