Tossiga morsan har varit ivrig på tråden några kvällar den gångna veckan. Hon trivs plötsligt inte på det nya boendet och det har hon upprepat med allt värre orsaksbeskrivningar. De som "är där" lär inte ska vara nådiga. Och ju fler varianter jag har fått på hennes upplevelse, ju värre har det förstås känts. För oss båda kan man säga. Hon vet egentligen varken vart hon befinner sig och än mindre vart hon vill ta vägen, men hon vet att det som ibland känns som både arbetsplats och arbetskamrater blivit outhärdligt.

Jag har fått veta att det finns de som slåss. Ordentligt. Med blåtiror som efter några olika samtal urartat i ymnigt blödande jack som inspekterades av doktor som i sin tur körde den misshandlade tillsammans med sin dotter till sjukhus. Patienten blev allt sämre och det slutade med både operation, inläggning och svart lapp för ögat. Tossiga morsan hade tillomed varit ute och åkt buss för att komma intill och trösta. Minsann.

Jag ringde boendepersonal till slut. Både för att själv få veta och naturligtvis för att kunna rätta till i våra samtal. Det "kan" ju vara möjligt att någon gammal och förvirrad slåss, det betvivlar jag inte. Men att stämningen är så aggressiv att min morsa blir rädd kan ju inte vara rimligt.

Det är katterna som trissar de gamla. Framförallt på kvällarna. Någon anser sig vara ensam ägarinna och tar, när de andra gosar med dem, till kraftuttryck för att hantera sin avund/svart-sjuka. Med påföljd att det "kan" bli lite taggig stämning. Slagits har de dock inte gjort. Någon har "bara" varit till sjukhus och fått sin gråstarr operativt åtgärdad. Hon skjutsades dit av sin dotter.

Det var inte ett dugg svårt att förstå hur glada personalen är i tossiga morsan. Hon socialiserade dem alla. Hon var behjälplig i kök och dagrum. Hon beskrevs som både gullig, snäll och varm. Och jag fick veta att de fått styra om aftonrutinerna eftersom den tossiga är så kvällspigg. Hon sitter som regel i dagrummet två timmar längre än de andra och håller då igång personalen. Sen "brukade" hon berätta att hon skulle gå in till sig för att ringa till undertecknad.

Det var bra att jag ringde tyckte dom. Jag skulle försöka ta till mig att jag inte var tvungen att finnas tillgänglig på telefon varje kväll. Att "man fick" strunta i att svara i sin privata telefon. Att vi som anhöriga skulle veta att gumman har det bra och att de lovar att kontakta oss om så inte är fallet. Och definitivt om de plötsligt skulle börja slåss med varandra.