Igår när jag kom till tossiga morsans nya boende med lite (tunga) prylar, så hade hon inte riktigt tid med mig. Det var nåt slags samkväm som pågick. Och hon satt i mitten sådär som barn och ungdomar gör när någon är topprankad. Och hon höll igång de andra. Det var tillomed två personer från en annan avdelning som hade anslutit sig och inte ville gå hem till sitt.

Personalen (som för övrigt hade snappat upp och kallade mig vid namn) bad mig komma lite åt sidan. De ville "bara" påpeka vilket lyft både dom, övriga gamla och tossiga morsan själv hade fått i och med flytten dit. De nämnde att det "kanske" kunde handla lite om en smekmånadstid, men att de var medvetna och utifall (må gud förbjuda) att hon ramlar ur ramarna, så har hon redan gett dem en hel uppsjö av samtalsämnen och kännedom om vem hon är. De kände starkt att de i så fall lätt som en plätt skulle kunna hantera det eventuella.

Det är bara att pusta ut. Jag tror också att allt det här var och är meningen och att vi är många som kommer att må bra och bättre. Inte minst undertecknad. Äntligen kan jag göra vad jag vill. Det är bara att sticka nu. Och som av en händelse finns mitt absoluta drömjobb på annons. Mitt CV är inskickat. Tänk om.