Att ha funktionshinder innebär inte så sällan att sociala skyddsnät uteblir. De enda relationer man har är i familjen. Många blir alldeles ensamma. Dels för att funktionshindret kanske i sig ställer sampspel på hårda prov och dels för att man s.a.s aldrig får chansen att lära sig hur band bäst knyts på det viset. Att ha autism/asperger som funtkionshinder är en ännu större prövning. Då har man oftast inte utrustats med kodsystem och avläsning. Man förstår inte vad folk omkring menar. Varken i ord, kropp eller handling. De barnen brukar ofta inte få kompisar förrän i vuxenålder. Barn är ju inte så tydliga. De konkretiserar inte. Det frågar "ska vi leka" vilket den autistiska inte alls kan läsa och därför avstår. Förutom att just neuropsykiatriska funktionshinder många gånger inte alls är öppet för "fri lek". Att gå i väl upptrampade spår, för att inte säga: monotont upprepande av ett enda intresse, är inte alls ovanligt.

Före jul var jag på en utomordentligt innehållsrik föreläsning  angående autism/asperger. Vi fick lära oss allt om utredning, diagnostik och specifik utvecklingpsykologi. Det stod plötsligt klart för mig att vi i den här stan till o med har gymnasieutbildning på exakt samma värdegrund som alla andra utbildningar. Den skiljer sig såklart på så vis att klasserna är ytterst små och samtidigt väl lärarutrustade. Interiör, schema, ,matsituation och allt annat som har med rent skolarbete att göra är autismanpassat. Och, så har de ett ämne på schemat som ingen annan utbildning bjuder på. Nämligen hur man skaffar kompisar och upprätthåller sociala relationer.

Om en timme har en kille jag känner en dejt. Med sin första riktiga kompisrelation. Vi har på morgonkvisten tillsammans agerat web-detektiver och hitta kontaktmöjlighet. Det känns lyckligt. Dels för att han själv har ringt, dels för att han fick napp och framförallt för att de kanske ska gå på bio.