För bara några år sedan tyckte jag inte bara att getost var bland det värsta jag kunde bjudas på, jag fick tillomed kväljningar och blev tvungen att "bära mig åt" och lämna & tacka nej. Idag är det frågan om ifall jag eventuellt blivit addicted.

I torsdags käkade vi alla kollegor lunch ute. Jag tog en sallad med Chevré i huvudrollen. Idag har jag chillat med goda vänner på uteservering och jag käkade: Chevré. Ikväll har jag "veckohandlat" till veckans matlådor och köpte mig då en stor bit: Chevré. Kommande torsdag ska samma gäng käka lunch tillsammans igen och jag har redan bestämt att salladsrätten jag åt sist, ska få bli en repris.

Hur något tidigare så motbjudande plötsligt kan bli så lockade. Det är många vuxenpoäng på Chevré va? Kanske håller jag på att växa upp.

Undrar om "det" har börjat på riktigt nu. Jag flushar. Svettas alltså. Dock inte under armarna. I ansiktet! Det är äckligt. Genomäckligt, att vara såhär varm. Duschade nyss och det hjälpte förstås en liten stund. Nu badar jag i svett igen. Sådär så att jag börjar fundera på något mjukt tyg. Ett gammalt slitet och svalt linnelakan, som jag kanske kan riva i remsor och knyta runt pannan.

Har jämt varit rädd för övergången. Till ofruktsam varelse. Övergångsåldern låter så hemskt. Jag måste ha preparerats ordentligt negativt som yngre. Jag vill minnas att det pratades mycket nedsättande om det när jag var tonåring. Morsan var väl i min nuvarande ålder då. Samtidigt har jag pratat med musdoktorn och hon sa att jag inte skulle oroa mig. Den var objektivt inte på gång. Samtidigt fick jag veta att det är normalt f.o.m 43-årsåldern.

Mitt i detta funderande kan jag konstatera att det är ganska gott att leva. Precis nu känns det som om ingen rent själslig period i livet har varit lättare. Min vardagsångest är i schack. Jag dippar inte. Jag är stark och jag får det bekräftat för mig.

Fast inte är det så himla kul att åldras inte. Rynkkrämerna räcker inte till. Tyngdlagen bestämmer allt. Håret blir tunnare, tänderna mer transparenta, musklerna svagare och lusten är svår att väcka. Nä, man skulle vara 26 igen. Och finsk.

Det föll på min lott att på eftermiddan idag checka upp behovet av eventuella vikarier nästa vecka. En sk "timkortare" hade meddelat vilka dagar som vi kunde få utnyttja arbetskraften på. Då plötsligt upptäcktes, när jag synade scheman och mailinformation om sommarens täckning, att jag inte alls har semester när jag själv tror det. Det är liksom inte ett enda datum som stämmer. Säkert nåt Freudianskt. Jag har planerat semester när jag ville ha semester. Snopet.

Inte hänga läpp. Fortsätt vara en akrobat. Som siktar framåt. Det mesta som sker har man nåt att lära av. Och i bästa fall vinna på.

Läste på nätet att man sista torsdagen i varje månad har lite av en folkfest på Södermalm i det så kallade SoFo: South of Folkungagatan. Och det var ju precis denna dagen. Nästa gång tar jag tuben. Eller i värsta fall buss. Att ta sig fram i Sthlm med bil i rusningstrafik tar tyvärr nästan lika lång tid som det tar för mig att pendla hit hemifrån gnällbältet.

Fast jag hann med lite i alla fall. Lite kläder, lite ekologiskt, lite vintage, lite blingbling och lite semifreddo & espresso. Både köp och "bara titta".  Sofo är stället för mig. Puls & lugn, trendigt & udda, nytt & historiskt, långtifrån och tättintill samtidigt. Jag blir glad av kvarteren. Det känns continentalt. Närapå som att befinna sig i London. Och där vill man ju oxå vara.

I sveriges modernaste häkte, där tjänar jag till mitt uppehälle. Det är ett säkerhetsklassat ställe där fotfolket arbetar under snäv struktur. Fungerar vi inte i grupp fungerar inte nånting. Folk är nya i både verksamhet och arbetsliv. Många är semestervikarier. Huset är fullsatt och den ultramoderna elektroniken bortom all kontroll. Varken byggnad eller verksamhet har ännu förvärvat en "själ". Många frågor hänger i luften medan arbetet i sig kräver oss alla på full kontroll. Varje dag är en sann prövning.

Därför var det så viktigt för mig att få det sagt. Till den unga "mannen" som jag uppmärksammade dag ett, sekund ett. Han ger precis allt och oss alla sitt allra yttersta och med ständiga leenden. Både kollegor och frihetsberövade. Han är duktig, kompetent, glad, entusiastisk, välvillig, varm och har samtidigt både respekt och egen integritet. Att kalla honom för en klippa är för futtigt.

Så, jag frågade för en tid sedan om han kände till begreppet karisma. Han log bejakande. Jag frågade igen och la då till en undran om "alla har det". Nej sa han, långt ifrån.

- BRA, att du vet det, då vill jag passa på att berätta att Du har en alldeles fantatisk karisma. Det tycker vi alla. Bär den med stolthet så kommer Du att gå långt!

Han log, blev snopen och en aning generad. Och sen har vi inte setts. Förrän idag. Då han återkopplade. Om "det där" som jag sa för ett par veckor sen. Att han blev så glad. Att det kändes så skönt. Att han har blivit så stark av att tänka på det.

Ord från hjärtat. Som tar så lite av energi att säga och ändå ger så väldigt mycket.

Alltsedan jag gjorde det där med fötterna, så har jag varit mån om att hålla dem i trim. Dvs att jag har smort dem varje kväll vid sänggåendet. I alla fall nästan alla kvällar. För någon månad sedan var jag på apoteket och fick då syn på reklamen för en ny produkt. På en en skylt stod tydligt skrivet om både hur soft och hur väldoftande denna nya lotion var. Och eftersom den var utrustad med pump slog jag till.

Inte en enda gång har jag trivts med den. Doften är sådär. Och smörjan är hemsk. Den går inte in i huden. Den kladdar och den lämnar efter sig som ett vitt kletskimmer. Ändå har jag kämpat på. Ibland både kväll och morgon och flera gånger helkropp.

Nu är det slut med det. Pumpflaskan ska in i duschen. Det är ingen lotion. Det är duschcreme. Jag tog väl fel...

Fick så att jag teg. Hör till dem som brukar hänvisa till månlandningen 1969 när teknik inte lever upp till förväntningarna. När jag slutade jobbet idag och återsåg min mobil framåt kvällen, hade ett sms från polisen anlänt kl 15:59. Mitt pass fanns färdigt att hämta. Mindre än ett dygn sedan jag beställde det! 

Vilken fantastisk service!

Kikar ju efter någon typ av resa till min annalkande semester. Så kom jag helt plötsligt på att det nog är på sin plats att ha ett giltigt pass i så fall. Magkänslan sa mig att det inte var så självklart i mina gömmor. Nuförtiden måste man ju uppdatera sig vart femte år. Och mycket riktigt; det löpte i mitten av juni.

På Polisens hemsida syntes att man turligt nog kan införskaffa sig ett nytt på vilket passkontor som helst i Sverige. Checkade upp vad man i huset bredvid min arbetsplats erbjuder för tjänster och insåg att jag hade två timmar på mig efter jobbet idag. Förberedde mig mest hela dagen för operation charm inklusive manipulativ övertalning för att både som utomlänare få till en beställning utan att visa upp det gamla samt att få denna service gjord inom rimlig tid.

Slutade jobbet kl 17.00. Bytte om och stegade över till passexpeditionen cirka 17:07. Kontoret hade flera/många kassor och väntrummet befolkades av reslystna i alla storlekar. Plötsligt var det min tur. Damen inledde med att be om mitt leg och frågade efter mobilnumret. Sen hann jag knappt med så såg jag mitt nya pass på datorskärmen. Utifrån att jag kände mig obekväm med bilden som var identisk med vilken kriminalberättelse som helst, erbjöds jag att få ta två nya foton.

Ser inte alla ut som massmördare i passet?

Ja, så fick det i alla fall duga och jag fick betala 450kr. Så sa hon att jag skulle få ett sms om fyra fem arbetsdagar och var därmed välkommen att komma tillbaka. Vad gällde passet som har löpt ut behövde det inte tas med eftersom det ändå var obrukbart.

Klockan 17:17 lämnade jag passexpeditionen.
Wow! Tappad haka alltså.

  Lånad bild

Ha! Nu har jag skaffat mig, inte bara en blender, utan en annan budgetblender som "faktiskt" fungerar! En racer skulle jag vilja påstå. Inhandlad hos NetonNet för inga pengar alls. Och resultatet är provsmakat. Tror bestämt att jag knappt behöver någon frukost alls imorgon, knappt heller lunch. Proppmätt är bara förnamnet. En LCHF:are såklart. Med avocado, grekisk youghurt, några frysta bär, grädde, linfröolja och bubbelvatten. Inte söt men jättegod. Och energirik. Slopar grädden nästa gång. Och kvartar avocadon. Ska bli spännande det här. Att upptäcka allra bästa receptet. Fantiserar om cocos. Och choklad. Mumma alltså.

Egentligen har han ju - ur sitt eget perspektiv - lyckats. Galenpannan i norge. Den kristne och GRANDIOSA fanatikern som sätter sig över allt och alla. Helt befriad, eller iaf så förbaskat slipad att han tar genvägar med steroider och benzodiazepiner för att bli - eller möjligtvis upprättahålla total empatilöshet. Han har nu världens alla blickar riktad mot sig. Hela hans självutnämnda storslagenhet förstärks varje sekund genom att man i etern säger hans namn varje sekund och ibland millisekund. Varje löp, varje websida, alla förståsigpåare och alla förbund blir oombedda lite "bekanta" med stollen. Jag tycker att det känns läskigt. Det är läskigt att se hans leende på väg ifrån häktningsförhandlingarna idag. I rött. Uppvisad i jeep med otonade rutor och blå saftblandare.

På nåt eländigt vis får han som han vill. Han blir sedd och hörd. Precis så mycket som han länge ansett sig själv vara värd. Och kanske ännu mer.

Lyssnarnas sommarvärd Monika Nyström var naturligtvis fantastisk. Och hon har en härlig radioröst. Jag borde kanske ha hyllat henne i ett eget inlägg helt enkelt för att hon är värd det. Hennes livsresa och berättelse lämnar ingen oberörd. Samtidigt var det så tungt att man fick lite svårt att andas. Hennes sommarprogram kom in under skinnet på mig, men jag ska inte reprislyssna. Tack Monika för att Du har mod och ork att dela med Dig.





Oefterhärmliga Babben Larsson blev jag sugen att återlyssna på redan ikväll. Hon fick mig att skratta högt framför radion. Kanske hade jag förväntat mig det. Och då känns det ju bara ännu bättre att hon lyckades. Hennes "Soundtrack of my life" som ackompanjerades av musik som tröstar, stöttar, stärker alternativt gör en glad eller förbannad. Alla hennes låtar passade som handen i handsken utom en, som gjorde mig folkilsken - precis som hon visste och menade att det kan bli. Ångrar mig än idag att jag inte föreslog en fika eller så, när hon "faktiskt" både kall & varmpratade med mig i en butik en gång.




Vilken pärla han är SAS-Janne Carlzon! Trodde att han har sommarpratat förr, men i år premiäråker han visst. Med den äran. Har lyssnat noga på honom ikväll och jag har svårt att föreställa mig mer sympatisk företagsledare. Med så god musiksmak dessutom. En favvis helt enkelt.

The Tech Blender

OBS - ovanstående blid har inget med inlägget i övrigt att göra. Det enda gemensamma är färgen. Förmodligen är denna en Rolls Royce och precis vad jag borde ha satsat på.

Jag har gjort det igen!
WHY?
Varför snålar man ur ibland och ger budgetalternativen ytterligare en chans? Vad är det som ibland får mig svag och i tro på smäck? Vad heter krafterna som råder i såhär viktiga frågor?

Sedan starten på nya jobbet har de redan obefintliga frukostvanorna övergått till absolut noll. Det finns - eller fanns eftersom jag roddar i frågan som bäst - inga frukost/fm/morgon-fika på arbetsplatsen. Symtomatiskt med övrig röra kan man säga. Det har som alltid varit min "räddning" eftersom jag inte tyar att tugga i morgonrusningen. Att jag hinner dusch och smink är och har alltid varit gott nog.

Fast jag tycker verkligen annorlunda. Jag tycker att människor ska ge sin kropp energi på morgonen. Så, jag tänkte starta ett nytt liv, med drickfrukost i form av en smoothie. Inköpte därför en budgetblender igår. Som naturligtvis inte funkar nu när jag har jäktat, köpt ingredienser och skulle testköra. Förbaskade skräp!

 

Ska alldeles snart få lite välbehövlig semester. Det stressar. För jag vill verkligen ta hand om den tiden. Den är så kort och utrymme att fundera bjuds inte. Så, idag har jag lagt ner massor av tid, för att få tid. Till vila och kontemplation. Till ingen nytta tänker jag nu. Får göra som vanligt istället. Genom att be nån annan göra det åt mig. Är det för mycket att välja på kan jag det ändå inte.

Vet inte exakt vad det kan göra för skillnad. Vet bara att det känns bra att vara uppdaterad och att engagera sig. I nätpplagan av VG kan man hålla handen i "HOLD SAMMEN - HOLD HENDER" och det är väl det minsta åtminstone jag själv kan bidra med. Antar att en sådan länk kan bli stark.

Tror faktiskt att det totalt sett blev fler myggbett än kantareller under skogsrundan igår. Det blev några deciliter av skogens härliga guld, men ack så mycket insektsfäktande det kostade. Och när jag satt mig tillrätta i bilen såg jag att det även inkluderade fästingpåhälsning. En fästingnymf kröp utefter ena jeanslåret. Då minns jag varför jag trots allt inte är så ivrig efter sommarkantarellerna. Det är ju långt mycket mer besvärligt ur krypsynpunkt att visitera vegetationen varma sommardagar. Man blir både varm och svett och då blir insekterna galet intresserade. Antar att man kan köpa både mygg och fästingfria på Hötorget, om man vill ha fler smörstekta.

Det står på löpet att hon gick ner sig för att killen hade gjort slut. Att hon försökte glömma sitt ex med hjälp av droger. Inget kan beskrivas mer förljuget. Amy Winehouse har varit nerknarkad länge. Kanske lämnade han henne för det. För att drogerna var mer viktiga än han. En knarkare, och för all del alla missbrukare, har alltid något yttre att skylla på. Det är liksom alltid något eller någons fel. När det egentligen handlar om att man inte kan leva in blanco. Att det känns som att man absolut inte kan leva utan. Hon tog en överdos. Konstigare kan det inte vara. Som regel tar de det ovetandes. De har inte för avsikt att dö. Fast man kan ju tro att alla omkring, alla medberoende, alla möjliggörare har för avsikt att låta det gå hur långt som helst. Ända in i döden innan man reagerar. Och då gör man det tydligen med samma förljugenhet. Hade fansen tagit ansvar och inte bokat henne förrän den dagen hon gav dem sitt budskap drogfritt och nyktert, jag då hade hon kanske överlevt.

Det känns som vid alla tidigare terrorattacker och naturkatastrofer; alldeles obegripligt och tomt. Den fadda smaken av att "man kunde" blivit drabbad själv. Att man inte går säker någonstans. Att det är farligt att leva och hur viktigt det är att ta hand om allt det goda som finns ändå.

Det blir lätt att kopiera Carl Bildt när han säger att "idag är vi alla norrmän" eftersom det som hänt är så nära. Vi kom så himla lätt undan i Stockholms terrorattack förra året när endast förövaren och galningen själv omkom. I Oslo har hittills, vad jag förstår, den obegripliga siffran av 87 personer konstaterats döda. Det flesta barn och ungdomar. Som hade kul på ett socialdemokratiskt högsommarläger.

Högerextremisten och den tillika 32-åriga norrmannen som löpte amok med sina vapen är gripen. Han kommer såklart att erkänna. Jag tror inte att man planerar och genomför en sånhär grej utan stolthet. Sen skall han sättas i förvar. I x antal år. Om de har samma straffskaletänk i norge som här, så ska han avtjäna två tredjedelar bakom lås o bom. Hans brott betingar maxstraffet 21 år enligt radiosändningarna. Det blir då fjorton år vad jag förstår.

Inte på vatten och bröd utan med sunda värdegrunder, rejäl mat,  utbildningsmöjlighet och sysselsättningserbjudande.  Han får under tiden sjukvård, tandvård, psykologstöd och andlig spis av prästen om han vill. Någon tvättar hans kläder och kriminalvården står för hans veckopeng. I förvaret finns både dagstidningar och uppdaterad skönlitteratur att låna. I bästa fall får han även tillgång till Playstation och liknande. Etc.

Jag säger inte att ovanstående är fel. Jag bara prövar tanken - om det vore mitt barn som hade skjutits i flykten och mitt i sitt ansikte. På nåt vis är det nog lättare att gå vidare när typen av galningar också förgör sig själva.

Dagens Sommarvärd Fredrik Gertten, dokumentärfilmare och jagad för sin film Bananas!* berättade om babianer som testades på just bananer. De serverades två sorters. De ordinärt fullproppade med bekämpningsmedel vs ekologiskt och fairtradeodlade. Det ena alternativet ratades konsekvent. Såklart. Naturen är så funtad. Inga djur vill äta gifter. Förutom människor.

De sägs finnas i mängd, sommarkantarellerna. Flera omkring mig har - som vanligt - plockat kassvis. För det är ju lite så det är. Att "storfiskarn talar om, hur stora fiskar han fått". Människor går ut i skogen med papperskassar (obs - plural) och plockar dem så fulla att handtagen tvekar. Sen hämtar de resten i de ämbar som får duga ifrån bilen. Ibland gör en del tillomed om jackorna till nåt slags bylte man kan bära svamp i.

Jag skulle bli urglad att hitta några lagom att fräsa upp till en macka. Det är så typiskt att det är varning på väderleken i mitt område idag. Vet inte om det är så smart att gå i skogen ensam om det åskar och blixtrar. Fast, jag har inte sett nåt sånt oväder. Regn förvisso, men det är ju bara en fråga om klädsel. Och kassar förstås. Jag får ta plast istället.

När jag gick i skolan var det nånting som hette "Novisen vid spisen". Eventuellt var det studielitteraturen till hemkunskapsundervisningen. Eller så var det någon enskild kurs eller tillvalsämne.

Restaurangmänniskorna som Alexander Nilsson möter i "Kniven mot Strupen" verkar inte ens ha varit närvarande vid hemkunskapen. De kan ingenting, men de kallar sig för kockar och och restaurangfolk. De måste ha ett alldeles fantastiskt självförtroende i alla fall. Eller så krävs det just ingenting för att snabbtina i micron och värma i varmluftsugnen. Det är ju tillomed konstigt själva ägaren är frisör och aldrig skulle tillåta en novis att klippa på frihand. Att ha noviser vid spisen är däremot okej.

Det är skillnad på skit och pannkaka som man säger. Av någon outgrundlig anledning gillar ju jag att putsa fönster. Till det har jag en proffsskrapa. En sån som "riktiga fönsterputsare" använder. En som jag köpt hos grossist. Mina rutor hemma, i alla rummen drar jag igenom på ett kick. Och de blir sagolikt blanka.

Här i stadslyan har jag bara två fönster. Ett ordinärt i köket och i rummet en trippelvariant. Till dem köpte jag en ovanstående budgetskrapa. Aldrig har jag fönsterjobbat så hårt. Det blev bara mer och mer randigt. Och då innebär trippeln bara tolv rutor. Budget är skit alltså.

Däremot är ammoniak alltid ammoniak. Målningen gick från djupgrått till vitt på momangen.

 

Love, peace and rocknroll.
Ungefär så känns det.
Från att ha mötts med skarpt ifrågasättande och total ignorans.

Till att erbjudas bekräftelse och önskan om förlåtelse.
Det är stort.

Förlåt - ett bamsestort fjuttigt ord som är en av de viktigaste hörnstenarna i alla mellanmänskliga relationer.

En riktigt gammal klok gumma och likaledes min föredettas farmor sa till mig när jag valde att gå skild väg att vi "unga" inte hade tålamod nog. Hon hade själv varit gift i hela 73 år. Jag skulle inte tro att hon alltid hade tyckt att det var så putslustigt, men att hennes generation kämpade på enligt nåt slags vis som hade försvunnit i mänsklighetens väg. Vi var inte längre strävsamma. Det innehöll säkert nån slags sanning. Samtidigt ändrade det inte min inställning.

Idag träffade jag en gammal bekant. Våra vägar korsades i mycket unga år. Hon hade då precis gängat sig med en snubbe som tycktes vara hennes allt. Och hon hans. De kämpade på i många år och till slut fick de ett efterlängtat barn. Jag såg honom ganska nyligt. En fullvuxen karl med skägg och hela kitet. Både sin mor och sin far upp i dan. Och jag tänkte återigen på dem som det där paret som "farmor" menade. Ett par som inte ger sig.

Vi snicksnackade länge och väl. Om allt tyckte jag. Tills jag ändå blev tvungen att fråga "ni är väl ett par fortfarande?". Nä, 35 år senare är de inte det. Svår chock som hon genast tog ifrån mig. "Han var ju aldrig vid min sida" och "jag kände mig alltid ensam och då kan jag ju lika gärna vara det".

Så sant. Farmors generation levde annorlunda. Allt utgick ifrån hemmet. Det fanns inget utrymme för ego och trippande. Man kämpade för tvåsamhet för att man ville ha tvåsamhet. Idag vill många både ha och äta kakan. Det är skillnad det.

Foto: Sveabad


Det var ganska nära till ett spontanköp igår. Fastän snudd på åttahundra spänn är mycket stålar, kändes jag och mitt badkar värd det. Sen kom jag att tänka på hur litet tidsperspektiv jag lever med dessa dagar. Det är ju inte ens säkert att jag kommer att vara sambo med ett badkar framöver. Då är det ju dumt att ha en badkarshylla deluxe gjord för stillsamma hemmakvällar i stearinljusens sken. Och, så tänkte jag på webben. Och där finns den ju ser jag nu. För halva pengarna. Billigast 349kr såhär långt. Då har man ju plötsligt, i ett kvinnligt tänk, tjänat pengar.

Har ledig helg och är hemma i mitt riktiga hem. Det är tråkigt. Kommer mig inte för, att sätta fart på nånting därför att jag helt snart ska bryta upp och åka tillbaka till stressen. Det är vad jag gör i storstan. Stressar. Mer än vad som kanske nånsin har förekommit. Det är stressande att vara ny, utan att vara novis.

Och det är likaså fruktansvärt stressande att vara hemma när min älskade Lakrits inte är det. Har inte tagit till mig ordentligt hur det är ställt med den saken. Fast hela jag saknar. Vissa sinnen får tillomed för sig att han rör sig omkring mig. Och jag är hela tiden uppmärksam på att hålla koll på balkongdörren och fönstren. Som om liksom.

Får fokusera på det jag kan. Ytan och miljön. Balkongblomstren. Sommarprogrammen. Kläderna. Bokföringen och de urtråkiga pappren. Och på mig själv. Man hittar "fel". Sådant som kan åtgärdas. Somligt med big business. Annat för småpengar. För sisådär 45 år sedan klippte morsan mitt hår. Idag får jag göra det själv, om min frissa har semester. Och skillnaden blev hårfin...

 
I två veckor har jag varit på det nya jobbet. Redan efter två dagar funderade jag på att kasta in handduken, men gav det en chans. Fast inte vilken som helst. Det "fick lov" att vara offensivt. Med risk att göra mig omöjlig. Och kanske tillomed bli uppsagd.

För all del vet jag ju inte om jag blir det ännu, men i så fall är det värt det. I mitt skrå kan man som sagt inte göra som man vill. Vi har snäva regelverk att följa. Och gör man ändå inte det och det händer något - så står "man" där alldeles mol allena. Ingen backar upp en ifrågasatt syrra, så är det bara.

Tripptrapptrullchefer har fått lov att bli involverade. Heriarkin är därmed uppmärksammad och de har - tackolov säger jag - stöttat offensiven. Förändringsarbetet fick, trots "visst" motstånd iscensättas och idag har vi provkört.

Jäklar i min lilla låda vilken kul arbetsdag vi fick! Nu är det bara att sikta framåt. Det kan bara bli bättre.

Betalade de små grejeorna som expediten på Designtorget slog in i ett fint, men anspåkslöst paket. Stoppade ner plånkan, tog mina prylar och gick ut. Då tjöt larmet! På frågan om hon inte hade larmat av prylarna fick jag veta att just de grejerna inte var larmade, men att jag i alla fall fick lämna paketet på disken och försöka igen. Samma larm tjöt. Då uppmanades jag att lämna handväskan eftersom jag hade köpt en yttepytteliten grej som jag släppte ner i myntfacket. Larmet tjöt i alla fall. Jaha, då fick jag lämna påsen med de tidigare inköpta grejorna från Granit, Ö&B och en liten heminredningsbutik. Nädå, det väsnades ändå, så att folk började titta på mig.

- Ta av dig jackan vettja, det är många kläder som har insydda larm!

Tog av mig den relativt nya jeansjackan, men där satt inte heller felet. Började bli nervig. Jag checkas dagligen av på mitt jobb. Jag är van att plocka av mig precis all metall. Om man nu bortser från att jag direkt vägrar att gå utan metalldelar i behån. Bygelbehåar ger nämligen indikation på metall när vi behåbärare passerar på jobbet. Fast det här började kännas ansträngande. Jag plockade ur bilnyckeln och mobilen ur byxfickan och inte heller det hjälpte. Gick då in i butiken igen och sa ifrån högt och tydligt. Att jag inte är en tjuv och att jag inte ämnade klä av mig. Att gränsen var nådd. Sånär som på skorna...

Samtidigt tittade jag ner på Conversen. Och där på den där gummisulan på ena dojjan hade ett förbannat butikslarm klistrat fast sig!

Det kan  eventuellt upplevas kaxigt. Eller, det har jag väl redan upptäckt att åtminstone en kollega tycker. Fast jag offrar inte vare sig mig eller någon annans säkerhet genom att vara avvaktande. En överordnad i heriarkin har informerats och idag har det punktats ner i ett mail. Krav om att man måste revidera. Annars ger jag upp.

Har ju gått från den ena verksamheten till den andra i samma verksamhetsområde. Det är kanske inte så ovanligt, att man först efteråt ser vad man har lärt och åstadkommit. Den första resan var en hård skola. Jag har lärt mig massor. Och framförallt har jag fått uppleva trygghet. I nästa upplever jag noll trygghet kan man säga. Det finns inga rutiner. Verksamheten har iofs inte satt sig än, den är ny, men i mitt skrå finns förordningar och författningar i kubik. Det borde inte vara något problem.

Ska bli spännande att möta fortsättningen.
Särskilt om det innebär min egna plan två. För den är åtminstone formulerad. Jag själv vet exakt vad jag möter om någon förändring på jobbet inte sker. Ålderspondus får mig att våga hoppa. Jag vågar, jag är inte rädd.

Det är nåt visst med radion på sommaren. Ettan bjuder på så sköna flashbacks med sin sjörapport. En landkrabba som jag "går igång" på termer som egentligen inte säger mig så särskilt mycket. Mer än att orden är intressanta. Och för all del bilderna de målar. Jag upplever färgfilm till ord som:

Västsydväst
Öresund och bälten
Farvattnen
Mellersta östersjön
Norra kvarken och bottenviken
Lokal frisk vind
Kulingvarning
Siktet blir mest god
Skagerak
Avtagande och vridande till nordväst


Somliga pratar om indianer, slottsmiljö och annat spännande från suspekt forna liv. Min känsla runt sjörapporten kanske bottnar i ett eländigt slit på någon fyr med väderstation. Mitt sinne stannar upp och nåde den som säger halv sju när jag lyssnar efter "Doggersk bank" eller "Landsort och Svenska Högarna" som ju tyvärr inte rapporteras längre. De platserna hörde jag om som barn. Liksom "Tjärven, Hamburgsund och Måsknuv".

Vart tog de vägen? Vart tar fyrarna vägen? Vem bestämmer att dessa landmärken inte behövs längre och kommer de att kunna stå upp för sina beslut om utrotning längre fram? I deras nästa liv. Det är frågan.

Jobbade över ett par timmar ikväll. Det är ett aber ur parkeringssynpunkt. Anländer man "min" gata i stan senare än 18.15, så får man cirkulera. Ibland i en evighet. Det stressar mig. Och parkeringsrutorna som står till buds är stundom lagom att slicka ett frimärke över, knappt mer.

Fast ikväll hade jag tur. Någon vill mig gott. Det fanns en, om än trång, så i alla fall lucka lagom för mig och min bil. Det är inget skryt utan snarare ett signum för min bakåframhjärna: att jag är bra på att backa med släp och fickparkera baklänges. Kan inte förklara - det blir bara logiskt åt "fel" håll. Så jag svingade in oss där, volvon o mig.

När jag hade låst och var startklar att gå till mitt, kom en liten klänningprydd tjej och berättade om sitt låga blodsocker. Jag låste upp min bil igen och tänkte att jag får slänga in henne där medan jag springer hem o hämtar nåt sött. Någon sådan dramatik blev det dock inte, som tur var. Hon behövde "bara" hjälp att parkera sin bil. Eftersom hon var så matt...

En stor Mercedes Benz. Med automatväxel. Såklart! Automat kör jag i stort sett aldrig. Fast det gick bra till slut. Fick trixa och låta hjärnan göra jobbet. Så stod den oxå där. På ett frimärksstort utrymme. Och jag fick en kram. Det är härligt att få finnas!

Om man vill flashbacka lite och ha en kul stund, så finns det säkra kort på webben.
Clabbe kör Rakt Över Hårddisk på P4 valda kvällar och några av programmen finns i SR´s arkiv. Han underhåller fortfarande på sitt alldeles speciellt snackelisnackliga vis. Och med bästa musiken. Musiken "som vi själva hade glömt bort att vi ville höra igen". Det är underbart. Kanske särskilt för oss som blev vuxna under hans stora radio-DJ-tid. Han satte särskilt groddstarka frön... iaf hos mig. Jag är honom evigt tacksam.

 

Har "tvångstittat" ikväll. För att jag egentligen gillar innehållet. I bådas program. Leila bakar och lagar gott i underbar miljö med avundsvärd rekvisita. Ernst - ja, vad gör han - snickdesigngrejinreder? Och målar, planterar och filosoferar på sitt oefterhärmliga vis. Det blir fina slutprodukter som vi presenteras. De bjuder på städad porr enligt min uppfattning. Lite halvtomhalvt sliskig och flörtig vardagsporr i mellanmjölkens tomtebolycka. De är ju båda två snygga dessutom. Snygg och symmetrisk tv-porr således.

Och just den grejen är helt okej för mig. Tillomed när Leila var å varannan minut ögonflirtar rakt in i kameralinsen liksom när Ernst slickar sig om fingarna eller doppar dem i alla slags geggor och skrymslen.

Problemet är att de båda odlar ett grovt egenintresse och pratar om sig själva hela tiden:

* Nu ska jag...
* Då tar vi min...
* Se på mitt eget...
* Jag tycker att mitt...
* Här gäller mina...

Leila är särskilt tröttsam. Som när hon bakar en kaka och allt beskrivs med mina ägg, mitt mjöl, mitt socker, mitt smör, min mjölk, mitt bakpulver, mitt vaniljsocker, min citron, mitt riverbröd, min form, min ugn osv.

Ernst har nog en lite mer slipad producent. Som håller tillbaka honom skulle jag tro. Fast om det vore nån ordning på den producenten så skulle man ha hjälpt Kirschstången med språket. Gemene man verkar ha lite svårt för getost - Chevré - på franska och det får man kanske acceptera. Huvudsaken är att de gillar den. Fast att låta Ernst på bästa sändningstid, på mix mellan Karlskogadialekt och Degeforska säga "TJÄV-RÖ" med samma tje-ljud som i "tjej" tog priset.

Eller så odlar även producenterna deras egon.

Nu är den drygt. Sex har passerat. År alltså. På bloggen. Den fyllde sex år den 29:e juni och jag glömde bort. Asch. Det är som det är. Och tiden, den bara rullar på.

Samma återkoppling nu som sist. Och de andra åren före. Att jag minns uppstarten som igår. Att ingen omkring mig visste vad en blogg var för nåt. Och att jag sen hittade den bästa förklaringen i IcaKuriren. En solig eftermiddag i juni. Närmare bestämt den 29/6 2005. För sex år sen alltså.

GRATTIS bloggen!

Min nya arbetsplats är en koloss på 12 våningar. Vi var totalt fyra personer med olika kompetenser som förevisades kolossen på förmiddan idag. Nogsamt. Genom varje skrymsle och vrå. Och genom varje dörr och våningsplan. Fast, jag blev spontanberedd att säga upp mig med omedelbar verkan redan första halvtimman. Vi fick nämligen frågan om vi var höjdrädda. Och motades sedan utanför skalfasaden och hamnade i närkontakt med första steget till en brandtrappa. Entusiasten som förevisade oss berordrade rask promenad upp till våning tolv! I en med bilden identisk trappa. En av lättmetall, i spiral och med värsta ekot i betongtrumman. Flåsade mig upp några avsatser och rundor, men tvärnitade när ischiasnerven i ryggslutet gjorde det

-Du skämtar sa jag, menar du att vi ska GÅ upp till våning tolv när det finns sjutton stycken hissar i huset?

- Ja, det är en brandtrappa.

- Vi, jag märker det, men varför ska vi provgå den?

- Om det börjar brinna, bör man veta hur man ska göra.

- Tack, börjar det brinna springer man knappast uppåt. Jag gör det bara inte.


Jag sa inte upp mig. Och inte gick jag upp heller.
Fast ischiasnerven - den bråkar än.

När jag pendlar som jag gör, ganska mycket alltså. Med bil dessutom, så köper jag service på en hel del bensinmackar. Diverse får man väl säga, mest bensin, men oxå en å annan maskintvätt. Idag skedde ett sådant inköp. De hade ett erbjudande på den här macken. Det ingick nämligen "gratis mattvätt och dammsugning" och jag blev riktigt snopen.

Å andra sidan blev jag än mer snopen över hur fort den här tvätten gick. Det kostade i runda slängar 60spänn i minuten att tvätta bilen där. Kanske mer. Tyckte knappt jag hann stänga av fordonet så var jag ute igen. Etthundrasextionio kronor - för en blinkning. Nä, man "fick" ju en våtsavett att tvätta inuti med oxå.

Dammsugaren sen - vojne! Man fick "tigga till sig" poletter och ändå gick den inte. Gång på gång fick jag gå in för att tigga nya. Och den så kallade mattvätten ska vi inte prata om. Bilen blev inte alls ren. Såklart inte. Varken utanpå eller inuti.

Det är ofta gulligt folk som jobbar på våra mackar. Unga, snygga och entusiastiska personer. Kanske är det studenter under sommarlov såhär års. Det gillar att slå på kassaapparaten. Och de "kan" göra både mosbrickor, burgare och pizzaslizes.

Antar att han "kände av" onda ögat. Mitt onda öga. Efter tydlig markering att jag inte ämnar att betala för sådan bluff och efter mycket tydlig markering att han inte skulle sätta tant på plats med försök till pedagogprat om vart bilar blir mest smutsiga och inte - så fick jag, efter påpekade en friplåt för ny tvätt.

Ögat måste ha varit svart. Han "erbjöd" att den "kunde" hålla i 28 dagar om jag ville. Istället för den obligatoriska 7-dagarsveckan.

I lördags gjorde han det. Henke Larsson. Han uppdaterade en av mina periodarberoenden. Han spelade Cesária Evora i sitt sommarprogram. Och nu kan jag inte lyssna på annat. Hon, som är den diametrala motsatsen till alla andra kvinnliga musiker och till all annan musik. 

Folkmusik som går rakt in i mitt hjärta. Tack gode Gud för henne, och för Spotify!

Stefan Einhorn sa i det där härliga samtalsprogrammet igår, att tre viktiga beteenden cementerar hela grunden för "allt". Snällhet, goda gärningar och nyfikenhet. Jag tror att det var så, ska kolla upp och korrigera om jag har fel.

Snäll, man ska va´snäll.

Ettan var på. Jag hade inte valt dagens sommarpratare. Jag grejade med papper och siffror och lät radion skvala i bakgrunden. Uppskattar både programmet och kanalen när jag har tid att lyssna. Annars kan vilket skräp som helst skvala. Om jag ändå inte ska lyssna.

Hon har rätt vackra ögon. Och hon ser oförskämt pigg ut. Vi är födda samma år och jag känner mig många gånger dubbelt så gammal som hon ser ut. Det man utifrån kan få för sig, är nog att hon är en såndär avundsvärd positiv individ. Och ändå fattar man ju, att så glamoröst är ju inte livet, ens för en hyggligt anlitad kändis. Så har hon ju genomgått den färfärliga C-sjukdomen också. Bara det, gör ju att man har anledning att beundra och lycka henne välgång.

Ändå blev det totalkrasch.
Vuxna kvinnor som pratar bebisspråk gör mig illa till mods. Särskilt som det handlade om hennes svåra barndom. Lessen, men jag hörde inte vad hon sa. Bara hur.

"Altruism, oegennytta eller osjälviskhet (motsats till egoism) betecknar handlingar i syfte att hjälpa andra utan att den som hjälper vinner på det". Wikipedia

Det är Fredrik Lindström som bl.a pratar altruism med den, i mina ögon sagolikt sympatiska Stefan Einhorn i programmet "Vad är en människa" - Kan en god människa också vara egoist? Är det verkligen tanken som räknas? Varför ska man gå när det är som roligast?

Einhorn berättar om modern forskning. Att kicken av goda gärningar är densamma man får av sex och droger. Jag visste det! Jag visste att det är nåt inom mig som triggar. Jag finns inte alltid för andra, bara för att jag har så svårt att säga nej. Och jag är inte empatisk för att få nånting tillbaka. Inte heller är det så knasigt som någon teoretiserade omkring, att somliga människor (i detta fall var det väl frågan om det inte var JAG som var "somlig") är tillgänglig och kärleksfull inför andra, för att "få" styra och ha kontroll. Nej, det är ett inre system som lever sitt eget liv. Ett system som släpper loss sköna hormoner vid vissa handlingar och beteenden. Ett system som man kanske "kan" bli addicted utav.

Jag är möjligtvis eljest, men kalla mig inte somlig.

Forskningen pekade på rätt simpla, men vid närmare eftertanke rätt sofistikerade psykologiska faktorer. Man hade tex sett att om bibliotikarien vidrörde sin boklånare, helt lätt och distinkt i max 1,5 sekund så skulle boklånaren med mycket större säkerhet lämna tillbaks den lånade boken i tid. Och servitören får mer dricks om han nuddar sin gäst utan att störa integritet och revir. Och är det sen så att servitören mjukt och fint påtalar att vädret är vackert, även om det inte är det - så ger gästen mer i dricks. För att han/hon har gjort en god gärning. En altruistisk, men numera kanske inte biologiskt osjälvisk handling.

Där satt den!

I entren till haket som skulle få oss att stuffa och släppa loss igår kväll, mötte vi några unga män - så unga att det säkert vore fullt möjligt att samtliga av oss kunde vara mamma åt dem. En av dem såg allvarligt på oss, sådär lite varnande och sa:

- Det är bara Dinosaurier därinne!

Det roar mig än. Att han sa det till fler inkommande dinosar. Kanske vill de flesta sätta sig över medelmåttan, men ingen av oss dinosar är i slutänden bättre än nån annan. Tror jag. Alla har säkert nät av socialt beundrande människor omkring sig. Alla värderas utifrån fler parametrar än sitt yttre och eller förmåga att föra sig och får på så vis självkänsla att våga ta för sig. Vi hade pratat om det innan. Hur man "kan" uppleva krogmiljö som en rörig hage för dinosaurier. Och att det är fullt möjligt att man retar upp sig på de som tar mest utrymme, särskilt om de till det yttre inte får det självklara mandatet.

Det är ju så, att dinosaurier är en artrik samling. Och jag tycker att det är spännande att se på olikheterna. De retar mig inte. De roar. Särskilt de med obegripligt lång hals, färglada kostymer, konstiga rörelsemönster, korta ben och hängbukar. Det vore så himla tråkigt och ointressant om vi alla var stereotyper.

Först dra sin depression och alkoholöverkonsumtion för att sen hedra serotoninåterupptagningshämmare i offentlighetens ljus. Och hylla välmåendet. För att toppa med exakt paradoxala rubriker. Så smaklöst, motbjudande och onödigt. Radioprofil eller inte.


 

Köpte med lite svenska jordgubbar som tanterna kunde smaska på till Midsommar. Och det gjorde dom. Min egna tossiga morsa särskilt sedan hon hade beordrat fram en skål med strösocker. Så att man kunde "äta eländet". Ja, sen hade jag köpt några lådor speciellt och enbart till personalen. Tycker att det känns gott att uppmärksamma dem. Jag om nån vet hur det är att styra upp den gamla. Och jag bad henne att lämna över dem. För att det är viktigt att de håller sig friska och då är C-vitaminrika gubbar en god källa.

- Så helvete heller! Kärringarna som jobbar här är redan sjuka!

Det var ingen god idé alltså. Inte heller att jag kom på besök. Jag var både ful, hade fel kläder och förstod ingenting. Nästa gång kanske det är bättre. Hon visade i alla fall Solrosen jag gav henne på Mors Dag, men hävdade att den var från min bror.

Nu är jag på väg på fest om nån timme. Det känns bra. Jag är både snygg, har rätt kläder och fattar massor. Åt helvete med Jante!

Han sommarprataren Tomas Johansson nämnde allt artisterna själva fick göra på 60-talet. Och att de listorna de idag istället skriver inför sin ankomst, kallas för Rider.

Det har man ju hört talas om. Tex Madonnas orimliga krav. Och andra artisters knasigheter som att husen och hotellrummen skall byggas om. Att ditt och datt skall planteras eller att mat skall direktimporteras för att de överhuvudtaget skall infinna sig.

Kom plötsligt på att jag hörde om såna där "Raijders" på radion. Minns inte artisten nu, men minns att det rörde sig om det amerikanska godiset M&M´s. Artisten hade krav på att "bara" få bruna i sina påsar. Och bokningsansvarig satte fart på sina underhuggare. Att plocka ur de övriga färgerna och verka få påsen att synas orörd. Senare, efter konserterna hade artisten självmant påpekat att "om" det var så att man gick på en sån helknasig order, ja då kunde de lita på att även allt det andra - och viktiga på listan, skulle ombesörjas.

Jag är SÅ glad att jag är svensk!

Man får suga ur det gottaste medan tid är. Ska egentligen sluta min nuvarande tjänst med att arbeta helg och börja på det nya redan direkt kommande vecka. Premiäråkningen där innebär också helgarbete redan nästa veckoslut. Tunga framtida veckor alltså. Då behöver man fest. Särskilt tjejfest. Årlig och somrig. Så med förvarning om utebliven semester på det ankommande avrundar jag pågående med ett par dagar ledighet. Och ansluter mig till festen ikväll. Kanske inte med kort tyllkjol, men definitivt med rött lack och trutvalla så som det sig bör. Vad vet man, vi kanske sjungande hängs ut på youtube imorrn.