Min nya arbetsplats är en koloss på 12 våningar. Vi var totalt fyra personer med olika kompetenser som förevisades kolossen på förmiddan idag. Nogsamt. Genom varje skrymsle och vrå. Och genom varje dörr och våningsplan. Fast, jag blev spontanberedd att säga upp mig med omedelbar verkan redan första halvtimman. Vi fick nämligen frågan om vi var höjdrädda. Och motades sedan utanför skalfasaden och hamnade i närkontakt med första steget till en brandtrappa. Entusiasten som förevisade oss berordrade rask promenad upp till våning tolv! I en med bilden identisk trappa. En av lättmetall, i spiral och med värsta ekot i betongtrumman. Flåsade mig upp några avsatser och rundor, men tvärnitade när ischiasnerven i ryggslutet gjorde det

-Du skämtar sa jag, menar du att vi ska GÅ upp till våning tolv när det finns sjutton stycken hissar i huset?

- Ja, det är en brandtrappa.

- Vi, jag märker det, men varför ska vi provgå den?

- Om det börjar brinna, bör man veta hur man ska göra.

- Tack, börjar det brinna springer man knappast uppåt. Jag gör det bara inte.


Jag sa inte upp mig. Och inte gick jag upp heller.
Fast ischiasnerven - den bråkar än.