Jobbade över ett par timmar ikväll. Det är ett aber ur parkeringssynpunkt. Anländer man "min" gata i stan senare än 18.15, så får man cirkulera. Ibland i en evighet. Det stressar mig. Och parkeringsrutorna som står till buds är stundom lagom att slicka ett frimärke över, knappt mer.

Fast ikväll hade jag tur. Någon vill mig gott. Det fanns en, om än trång, så i alla fall lucka lagom för mig och min bil. Det är inget skryt utan snarare ett signum för min bakåframhjärna: att jag är bra på att backa med släp och fickparkera baklänges. Kan inte förklara - det blir bara logiskt åt "fel" håll. Så jag svingade in oss där, volvon o mig.

När jag hade låst och var startklar att gå till mitt, kom en liten klänningprydd tjej och berättade om sitt låga blodsocker. Jag låste upp min bil igen och tänkte att jag får slänga in henne där medan jag springer hem o hämtar nåt sött. Någon sådan dramatik blev det dock inte, som tur var. Hon behövde "bara" hjälp att parkera sin bil. Eftersom hon var så matt...

En stor Mercedes Benz. Med automatväxel. Såklart! Automat kör jag i stort sett aldrig. Fast det gick bra till slut. Fick trixa och låta hjärnan göra jobbet. Så stod den oxå där. På ett frimärksstort utrymme. Och jag fick en kram. Det är härligt att få finnas!