Undrar om "det" har börjat på riktigt nu. Jag flushar. Svettas alltså. Dock inte under armarna. I ansiktet! Det är äckligt. Genomäckligt, att vara såhär varm. Duschade nyss och det hjälpte förstås en liten stund. Nu badar jag i svett igen. Sådär så att jag börjar fundera på något mjukt tyg. Ett gammalt slitet och svalt linnelakan, som jag kanske kan riva i remsor och knyta runt pannan.

Har jämt varit rädd för övergången. Till ofruktsam varelse. Övergångsåldern låter så hemskt. Jag måste ha preparerats ordentligt negativt som yngre. Jag vill minnas att det pratades mycket nedsättande om det när jag var tonåring. Morsan var väl i min nuvarande ålder då. Samtidigt har jag pratat med musdoktorn och hon sa att jag inte skulle oroa mig. Den var objektivt inte på gång. Samtidigt fick jag veta att det är normalt f.o.m 43-årsåldern.

Mitt i detta funderande kan jag konstatera att det är ganska gott att leva. Precis nu känns det som om ingen rent själslig period i livet har varit lättare. Min vardagsångest är i schack. Jag dippar inte. Jag är stark och jag får det bekräftat för mig.

Fast inte är det så himla kul att åldras inte. Rynkkrämerna räcker inte till. Tyngdlagen bestämmer allt. Håret blir tunnare, tänderna mer transparenta, musklerna svagare och lusten är svår att väcka. Nä, man skulle vara 26 igen. Och finsk.