Det känns som vid alla tidigare terrorattacker och naturkatastrofer; alldeles obegripligt och tomt. Den fadda smaken av att "man kunde" blivit drabbad själv. Att man inte går säker någonstans. Att det är farligt att leva och hur viktigt det är att ta hand om allt det goda som finns ändå.

Det blir lätt att kopiera Carl Bildt när han säger att "idag är vi alla norrmän" eftersom det som hänt är så nära. Vi kom så himla lätt undan i Stockholms terrorattack förra året när endast förövaren och galningen själv omkom. I Oslo har hittills, vad jag förstår, den obegripliga siffran av 87 personer konstaterats döda. Det flesta barn och ungdomar. Som hade kul på ett socialdemokratiskt högsommarläger.

Högerextremisten och den tillika 32-åriga norrmannen som löpte amok med sina vapen är gripen. Han kommer såklart att erkänna. Jag tror inte att man planerar och genomför en sånhär grej utan stolthet. Sen skall han sättas i förvar. I x antal år. Om de har samma straffskaletänk i norge som här, så ska han avtjäna två tredjedelar bakom lås o bom. Hans brott betingar maxstraffet 21 år enligt radiosändningarna. Det blir då fjorton år vad jag förstår.

Inte på vatten och bröd utan med sunda värdegrunder, rejäl mat,  utbildningsmöjlighet och sysselsättningserbjudande.  Han får under tiden sjukvård, tandvård, psykologstöd och andlig spis av prästen om han vill. Någon tvättar hans kläder och kriminalvården står för hans veckopeng. I förvaret finns både dagstidningar och uppdaterad skönlitteratur att låna. I bästa fall får han även tillgång till Playstation och liknande. Etc.

Jag säger inte att ovanstående är fel. Jag bara prövar tanken - om det vore mitt barn som hade skjutits i flykten och mitt i sitt ansikte. På nåt vis är det nog lättare att gå vidare när typen av galningar också förgör sig själva.