Hade ett inbokat möte på ett ställe igår. Mitt i stan. Och det blev ett elände att hitta parkering pga stundentfirande med lastbilskonvoj över hela stan. Och när jag äntligen hittade en ruta i ett garage och äntrade varuhusets entré fick jag gå in igen pga helt hysteriska "anhöriga" på trottoarerna. Bestämde mig för en Espresso istället. I godan ro.

Hade precis slagit ner arslet när en förbipasserande 80-plusare glatt tog tag i mig och hälsade. Jag bad honom att ansluta sig. En expatient kan vi säga. En som bor på ett ställe där jag "haft" många vänner genom mitt arbete. Jag är så glad i gamla människor. Vet inte varför, det har jag alltid varit. Vi fikade han å jag. Och vi skvallrade. Så blev det dags för mig att rusa vidare. Och jag skickade med hälsningar.

Igår kväll. Halvsent. Ringde en 85-åring tjej på min mobil. Och frågade:
- Va´fan har du inte hälsat till mig för!?

Inte konstigt att jag förtjusas. Det är kanske det självklara. Det att man - det att de inte har något att förlora. Att de har varit med om så mycket och i så många möten, att de inte längre bryr sig. De vet att "det'" ordnar sig. Vaddetnuär.