Någon typ av behandling måste ha få. Stömsholms Regionssjukhus för djur är nu meddelade vår ankomst. Igår var inget bra läge sa dom, och plötsligt tyckte jag ju att han blev lite, i all fall ett uns, bättre. Idag är det sämre.

Och han har ju gått in i sitt trettonde år. Det måste jag kalkylera med. Fast ingen av kalkylerna är lätta, är den förstås allra värst. Den om döden. Jag känner mig verkligen som en bödel. Och det var så nyss "jag" hjälpte katten Strössel över gränsen. Det var så otäckt. Både då och sen.

Att välja konservativ behandling med sprutor, piller och tvångsmatning känns färdigprovat. Det blir konstgjord andning lärde jag mig sist. Man får förstås en extratid att göra slutet gott, men jag vet redan att både Lakrits och jag har tyckt att resan hit var det. God. Han har skrattat mycket mitt i sin neurotiska läggning. Självförtroendet hans, har varit ganska starkt ändå. Fastän han har varit lite av en fegis. Som den gotländska halv-vildkatten han är. Språksvårigheter och lokal desorientering har följt honom och ändå har han visat klorna och satt oss på plats. Hans övertygelse om att ha varit de flestas master har man inte kunnat ta miste på. Allas utom min. För han är en mammas pojke. Och mamma ska komma till undsättning när livet är svårt.

Den är klen, men trots allt en tröst. Man får förtur om man har för avsikt att kalkylera med döden. Istället för de förvarnade fem-sex timmarnas väntetid igår, utlovar man prio idag. Man behöver inte vänta på döden på en djurklinik. Varken folk eller fä.