Det finns ingen språkbegåvning i mig. Har läst både engelska, franska och tyska och behärskar knappt det förstnämnda. Jag är bra på annat istället. Just nu pratar jag dock engelska hela dagarna. Det generar mig. Jag förstår i stort sett allt, men har synnerligen svårt att göra mig förstådd. Jag fastnar i allt vad jag VILL säga och hur lite det blir. Ofta för att jag snubblar på uttalen. Blir osäker för att jag vill att det ska låta bra. 

Därmed har jag blivit extremt uppmärksam på hur folk i allmänhet pratar på andra språk, med andra intonationer och ansatser. Det räcker som regel att gå på café för att höra hur illa det är med svengelskan och inte minst med svenneitalienskan.

Espresso - folk säger EXpresso [espresso]
Foccacia - jag har hört Fokka-chia [fo-katt-cha]
Ciabatta - många säger Siia-bata [sjiabatta]
Macchiato - inte ovanligt att det sägs maschiatoo [mackiatå]
Gnocchi - gnåcki´ är inte sällsynt uttal [njocki]
Bruschetta - är kanske inte det svåraste [brusketta]

Ja, sen har vi ju: Mojito [Mohito] som folk blandar in skit i. Och Avokado som man gärna vänder om bokstäverna i och kallar för Advokado eller Baguette som slängs om till Baugett samt Entrecote som man benämner Angtrekåt. Fast värst av allt är väl kanske Påkårrn?

Jag vill inte låta sådär när jag snackar på andra språk. Och vad värre är, jag vill inte heller att andra ska göra det. Karlsson skulle säga att det är världsliga ting och jag håller på sätt och vis med. Är väl bara lite irriterad just nu. Man ska inte kasta glass i stenhus.