Human sjukvård - och särskilt den sjukvård jag själv erbjuder - innebär en tro på individens möjlighet till förändring och ska/bör ligga som en av grundstenarna som symbol för vad muren som typen av vård erbjuder. Socialstyrelsen och Svensk Sjuksköterskeförening säger att sjuksköterskorna "inom sin proffession ska upprätthålla värdegrund gentemot patienterna med avseende på rättvisa och autonomi. Sjuksköterskan ska även arbeta utifrån principen om alla människors lika värde oavsett deras rättsliga status och genom ett multidisciplinärt synsätt kunna ge patienten optimal vård". Alla möten mellan sjuksköterskor och patient uppkommer pga patientens behov av proffessionell vård och inget annat.

Där jag arbetar får man vara på sin vakt. Människor är olika. Alla är inte bara i kroppsligt behov av tillsyn, somligt inblandas av psykiskt ohälsa och kanske även av ohejdad vana och, ska vi säga invant manipulativt uttryck för att få lite till. Jag gör mitt yttersta för att upprätthålla värdegrunder. Och jag "spelar" ibland alldeles naiv och ovetande. Kanske för att mildra den auktoritet jag både har medfödd och skyltar med i mitt yrke. Det tycker jag själv är ett smart drag. Jag uppfattas som "snäll" och får en yta att spela på. Och får därmed oftast  sparka bollen i mål själv.

Dessvvärre kostar det. Irriterande mycket. Jag blir stundom klappad på huvet. Av dem som "gått förbi" det jag själv bygger min yrkesrespekt och stolthet utav. Det kommenteras gärna. Högt. Att "det är bra" att jag "är snäll, MEN".

Det är avskyvärt. Aldrig ska jag bli cynisk. Och aldrig kommer jag att finna mig i ett bli ett kollektiv på det viset.