Gatusoparbilen har redan varit i omgivningarna. Ytorna är nyskurade. Madrassöverdraget tvättat. Ljuslyktorna är fyllda och det har pyntats med färska snittblommor. Brevet som hon har skrivit erbjuder mig att dricka och äta det som har lämnats kvar. Och jag uppmanas att använda tvätt och andra skurmedel. Disktrasan är obrukad och frysen avfrostad.

Äntligen har jag blivit med "eget" bo. En alldeles underbar liten lägenhet. Med minst lika underbar ägare som nu provar sin hjärtekärlek som sambo.

Visserligen har jag bott lite bättre de senaste dagarna. Och visserligen var det för sent att boka av sista natten, men jag checkade ut ändå. När jag ändå fick tillgång till lägenheten ett par dagar tidigare. Det känns som en skänk från ovan. Som om att livet vill mig väl ändå. Veckorna i kappsäck skall sent glömmas men de skall snabbt förträngas. Det här nya kommer att bli så bra.

Visst kan jag intellektuellt förstå att Black Swan har dragit fulla hus. Att rescensenterna ger den full pott och att folk vill rekommendera. Det är en film med innehåll. Inte en sekund går, utan att man är engagerad. Man berörs av faktum att ballerinor måste lida. Att de spräcker tånaglar, att tår växer samman, att fötter blir deformerade och att de inte får käka något mer kaloririkt än hushållspapper. Konkurrensen är omänsklig och träningspassen likaså. Man förstår.

Ändå, tycker jag att filmen var otäck och avskräckande. Den är som den värsta Hitchock. En skräckfilm den vackra musiken till trots.

Det blev ett öde som sent ska glömmas. Det där mötet som bokades idag kl 13.00 - helt enkelt för att det var det enda vi kunde förstå av varandra per telefon igår. Jag nappade på "söndag klocka ett" för att jag inte lyckades föreslå något annat. Och så blev jag sittande i ytterområdet idag. Som ett exotiskt inslag i segregationen. Tre försök att ringa och påpeka tiden var lönlöst - "ja ja klocka ett" fick jag till svar. Och "lyssna på mig, kloooocka ett okej".

Min somaliska vän är modig tycker jag. Som ringer och försöker konversera på främmande språk. Hur skulle jag nånsin kunna avvärja. I ett teoretisk och omvänt läge skulle inte jag själv våga. Jag som knappt vågar prata engelska på jobbet.

Till slut möttes vi. En timma försent. Och enbart pga av att jag flera gånger hade ringt tillbaka och varit påstridig med "NU". Min vän visade sin mobilklocka. Och menade nog att jag skulle lugna ner mig - den var ju bara 12.58. Turligt nog fanns det folk i rörelse som vi kunde ta tolkhjälp utav. Och chocken över vad sommartid innebär var tydlig. Ursäkterna haglade.

Det var knappast mig det var synd om.

I alla tider har jag haft svårt att säga "nej" och "nejtack". Det irriterar mig. Och annat som irriterar är att det många gånger tar så lång tid innan jag reagerar. Innan det står klart för mig att jag "borde" ha reagerat. Kanske rör det som en fantastisk förmåga att förtränga. Att strunta i och gå vidare.

En av de vanligaste orsakerna till att jag dippar i sinnet och värker i magen tror jag. För att det samlar sig. Och brister i värsta fall. I tillstånd av skitsvår vardagsångest eller värsta katarren. Måste lära om. Måste stava rätt och använda ofarliga ord där de passar. Jag är inte så kall och oberörd som jag vill verka.

I periferin finns en person som påverkar mitt sinnelag. Inte bara mitt förresten, men jag är utsatt på ett vis som jag för allt smör i småland inte velat erkänna. För att det är sjukt och bortom allt förstånd. Idag, för ett par timmar sedan blev jag helt plötsligt förbannad på dumheterna. Något jag skulle ha erkänt för länge sen.

I tjänsten hanterar jag personlighetsstörningar med både nej och nejtack och det skulle aldrig falla mig in att påverkas av vare sig elak-, dumheter eller projektiva identifikationer då.

I vardagslivet och inför den grå massan är det oftast oxå mest lönsamt att vända andra kinden till. Att le för att odla och nätverka. Att inte låtsas om. Att bjuda på att människor ibland inte vet sitt bästa. Att när  människor ordbajsar om andra handlar det om usla självkänslor och patetisk litenhet. Att man tar till sig att den som gapar efter mycket i stort sett alltid och i alla fall mister hela stycket.

Det är vad jag vill säga. Nu är det nog. Ett ord till och hela skjortan är tom.

När man bor som jag, i en kappsäck och utan kokmöjligheter blir det lite si och så med maten. För att inte ramla  tillbaka i kexchokladsträsket har jag bestämt mig för att festa "ordentligt" när tillfälle ges. Dvs på fikapauser och lunchraster i tjänsten. Jag har fyllt en hylla i kylen på jobbet med förnödenheter. Detta kan kanske läsas: ost.

Hade varit ledig ett par dagar och kom tillbaka för att upptäcka hur en dyrgrip verkade ha gått mig ur händerna. Vågade inte fråga, det kändes pinsamt. Min opastöriserade och mogna kittost hade fått ben.

Till nästa dag. Då jag för säkerhets skull vecklade upp nånting som var inlindat i påse efter påse. Innerst låg min inplastade och borttapappade ost. Som kommenterades vilt när den äntligen landade framför mig. Ett mordvapen tyckte dom.

Övermogen Taleggio = vardagsgodis när det är som bäst.

Ska jag fimpa Luman en timme mellan halv nio och halvtio ikväll?
Aldrig.

Jag ställer aldrig upp på hyckleri. Vad kostar spektaklet som får folk att tro att de gör något nyttosamt för miljön? Antagligen långt mycket mer än att låta lyset och apparaterna vara på som vanligt. Handlingen räddar inga regnskogar, isbjörnar eller konkar något kärnkraftverk. Det försätter bara medelmåttan i en falsk tro om att vara klimatsmart och miljömedveten. Och låter det glömmas bort att vi varje dag har ansvar för hur våra efterkommande ska ha det. Och om planeten jorden ska få finnas som något livgivande framöver.

I mitt hem eldas så mycket levande ljus året om att de vitmålade väggarna är brutna med sot. I mitt hem kastas ingen mat. Inte heller mejeriprodukter vars datummärkning passerat. I mitt hem används lågenergilampor, vintage och oblekta toapapper. Jag gör vad jag kan i det lilla. Två adopterade orangutanger på Borneo får alla mina plasmaersättningar och i 20 år har jag stöttat IOGT NTO i deras framtidsprojekt på Sri Lanka.  

Sök Earth Hour och släng ett öga på nätet. Vad har bara det lilla kostat miljön i energi. Alla bilder, reportage och utvikningar från liten och från stor. WWF har lagt ner krut i sin promotion kan man se. Det är hyckleri på hög nivå. Att det sen i verkliga livet just ikväll anlitas massor med energikrävande support för att släcka ner skyltar, neon och samtidigt vakta det mörka och okontrollerade är ju inte klokt. Vilket spektakel!

Digitalventilerar överhuvudtaget inte så ingående längre. Om man inte bortser från mina distanserade bostadsproblem och tråkiga melodikryss. För att det finns anledning såklart. Vill personligen inte vara en allmän egendom och vill inte servera på silverbricka.

Fast nu måste jag. För att jag är tagen av tossiga morsans boende. Och glädjs med det som måste vara anledningen till vad de gamla där får sig till livs. Arbetsglädje, yrkesstolthet och god organisation tror jag. Stora portioner.

Den gamla blev lessen när hon såg mig. Det känns förstås, när man inte har så bra tidsuppfattning, som om man är bortglömd. Glädjen vänds till sorgsenhet. Och så var det ju en härlig och apart liten jycke som hade satt hennes känslor i svallning idag. De hade busat både inom- och utomhus. Den var så härlig att den skapade en slags sorg. Den petade nog på det allra innersta hos min mamma. Och det gjorde kanske även de andra boende, som alla tycks vara utomordentligt rotade djurvänner och därför konkurrerar.

Turligt nog fanns både choklad och Kungen av Danmark i dagens presentkorg. Förutom färgglada förpackningar med hygieninnehåll och nya rumsmattor. Hon gick att avleda. Ett litet slag i alla fall. Och sen blev det middag.

Personalen berättade att de hade planerat att gå ut och köpa en påse "lördagsgodis" i em. För att just min mamma hade uttalat chokladsug.  Och förra lördagskvällen hade de salat ihop lite kosing från var å en och köpt pizza och läsk som de alla tillsammans festade på i stearinljusens sken. Tossiga morsan tyckte att det hade varit underbart.

Mitt hjärta ler för morsans skull nuförtiden.

Hallon är så vackert. Och för mig en symbol för både frihet, skaparkraft, behag och sötma. Ur ganska oansenliga kvistar kommer de röda underverken med sammetslena kuddar sammanvävda till det alldeles underbart somriga bäret. Färgstarkt, fruktigt och tvärsäkert.

Fick napp på ett annonssvar häromdagen. Med bostadsyta i Sumpan. Vi kom överens om passande tid och ägaren föreslog möte på neutral plats. Jag fick förstå att det är hundratal som svarar på bostadsannonser och att det nästan är lika många suspekta rövare som söker.

Hallonbergen. Hur fan kan man kalla något så genomruttet och deprimerande för Hallonbergen. 

Där fanns inga garageplatser utanför. Bilen fick styras in i garage. Där en snubbe hade plockat ner sitt vrak till bil i tre miljoner smådelar och spritt ut över golvet i tron att han var den smartaste bilmeken åtminstone hela Hallonbergen upplevt.

I samma garage låg doften av mat som en mixad dimma av curry, kebab och falafel. Tänkte att en kvarterskrog låg i anslutning. Nä, det var nån värmeväxlare som släppte ut ventilationsluft från lägenheterna och på så vis värmde upp garaget för både pundare och andra bilägare. Det förklarar ju oxå hur luften i trapphusen upplevdes.

Alltså, sånahär områden borde inte få sammankopplas med så ljuvliga symboler. Belsebergen, Rövarkulan eller Curryhöjden passar bättre. Och man borde få betalt för att bo där.

Åkte hemifrån strax efter 04-tiden i tisdags morse. Kärringen i Gps:en blev intensiv efter några mil. Hon tjatade:
"observera"
"tänk på hastigheten"
"var vänlig, ta del av informationen på skärmen"

Så jag stängde av henne. Har hört att man kan ladda ner Kristina Lugn som färdpratare, eller nån annan tilltalande, men. Dit har jag inte kommit än och sålänge det är den ordinarie "i tjänst" i min teknikpryl, så mäktar jag inte riktigt.

Jag var ensam på vägen. Bilen går som ett skott. Väglaget var som gjort för att blåsa på. Plötsligt blev jag bländad. Fotot är antagligen ganska skojigt - eller missprydande. En fartkamera tog mig. I 100km/h. På 70-väg.

Ber till gud nu, att jag får behålla lappen.

Ja, jag har redan en låda full med hårstajlingsapparater. Och nej, jag behövde inte en till, men. Jag har plats för en till och jag ville verkligen ha just precis en sådan. Rådfrågade därför frissan. Och stegade sen in på ClasOlsson. En OBH Nordica kostar ju inte så mycket.

Uppkopplad som man nu alltid är, surfade jag ändå, innan det blev dags att handla på gubbdagis, in på pricerunner via mobilen. Och se, det visade sig då att NetonNet sålde exakt samma slags apparat för 80spänn mindre. Det är verkligen teknikens under.

En lösning verkade uppenbara sig. En liten boyta med rimliga bostadsbekvämligheter till vettigt pris. Det som är mitt nuet, är ju en sann prekatastrof. För 8-12 timmars kvälls & nattvila betalar jag i nuläget 12'500kr/månad. Och som krydda tillkommer i runda slängar 5500kr till antingen tåg, SL & taxi eller bensin & parkeringsavgifter. Inte ett dugg pikant. Fast det värsta är ändå att jag inte får någon ro. Det är ett ständigt slit och släp med packning och bagage. Tidspressen är inte nådig. Och jag kan aldrig slå mig ner i "hemmafeeling" för att ladda batterierna.

Så visar det sig att lösningen är ett miljonprogram. Jag avskyr miljonprogram. Stora fula betongblock staplade på varann med ett innanmäte som bara den som inget annat val har, kan och måste välja. Dessa områden blir automatiskt fyllda av desillusionerade människor fulla av frustration. Och kanske samma avsky som min egen. Dessutom är ju oftast miljonprogrammen till bredden fyllda av ofrivillig segregation som självklart och tills slut konkurrerar ut svenska råvarumärken till förmån för arabiska.  Så kan inte jag bo. Absolut inte.

Gastrit blir alldeles strax Ulcus.

Det fick bli lite sent idag.
I dubbel bemärkelse.



Helt befriat från konstigheter.
Konstigt.

Har nog skrivit det förr. Jag tror inte riktigt på att slänga ut pengar på en sk färganalys. Man klär antagligen bäst i de färger man trivs bäst i. Det finns dock en färg som jag mycket sällan köper och eller klär mig i privat. Trots att jag som regel uppmärksammas i färgen. Tror att det har att göra med att jag i mitt civila liv känner mig en aning löjlig i äppelgrönt. Kanske är det så. Som om jag skulle iväg på nåt spexigt där man bör bli sedd. Eller kanske till ett idrottsevenemang.

Idag hade jag slut på kritvita arbetskläder upptill. Tog därför på mig en äppelgrön top trots att den egentligen bara används för en alldeles speciell uppgift. Det fick bära eller brista. Att gå fläckig, men i rätt vit färg var inget alternativ.

Konstigt och härligt fenomen uppstod direkt. Folk som aldrig säger nåt annars frågade, småpratade och tillomed kommenterade. Mina närmsta beundrade. Man skojade och skrattade ihop med mig. Mitt äppelgröna skapade ytor och samkväm på nya jobbet.

Tant Grön är kanske mitt middlename.

Tänk att det finns människor som älskar att kritisera. Och då tänker jag på de som älskar att kritisera andra människors handlingar oavsett det berör kritikern eller ej. Bara för att de anser sig själva besitta den enda rätta vägen att gå. Att de ser sin rätt att sätta sig till doms över andra människors handhavanden och beslutsfattande i stort som i smått. Det är så simpelt i min bok. Att gagga om hur andra "ska" göra, när de inte ens har blivit tillfrågade om råd.

Eller är det kanske för att kritiserandet ger dem en skön tillfredställelse av att ha övertag och makt?

Samtidigt beundrar jag verkligen kritiserade människor som lyckas möta denna så simpla handling med samlat lugn. Som inte går igång. Som inte möter med samma salvor. Som räknar till tio och istället ransonerar syret i luften. Det är en konst att bli kritiserad, särskilt utan att se rött.

Själv jobbar jag med att inte vilja ta till voodoo när jag blir kritiserad. För att det är så jäkla skönt med den makten.

 

Vad man än tror om det, så finns det faktiskt redan pollen i luften såhär års. Om man inte har allergi själv, så vet man det i mitt skrå. Eller blir varse. I Stockholmsområdet finns - eller kan det just nu finnas pollen av Hassel och Al. Något jag har kurerat idag. Hos behövande. Och dessvärre själv upplevt symtomen av  i dagens vackra takdroppsväder. Det finns två sidor på varje mynt.

Det är ingen lek det här. Att hitta sig ett boende i huvudstan. Förra veckans boende på kamerabevakat och fönsterlöst vandrarhem blev så nära ett psykosgenombrott jag nånsin kommer att närma mig. I alla fall mot betalning.

Chocken över råtthålet till lägenhet jag "äntligen" skulle få igår kväll, kommer inte att lägga sig på länge. Möglet, doften, smutsen och kylan. Har bott på värsta sunkhotellet i London en gång. Så sunkigt att jag sov med jeans, tröja och strumpor på. Det var en  västanvind mot söndagskvällens anvisade boendet. I sverige. För många tusenlappar per månad.

Hotellet som istället letades upp sent igår, kväll doftar inte lika mycket mögel... plagiaten av de persiska mattorna är för säkerhets skull dränkta i något kemiskt "luktagott"...

Lyan i förorten som jag ska få kika på imorgon är redan inspekterad. Eller iaf omgivningarna. De vedervärdiga omgivningarna alltså. Och klientelet som bor där. Aldrig blir resultatet. Inte ens om det vore gratis.

De här prövningarna har väl nåt viktigt budskap med sig kan tänkas. Jag ska lära mig. Att allt ordnar sig till slut kanske. Att man blir stark av motgångar. Eller att jag definitivt har skitit i det blå skåpet?

Nog är det konstigt. Förr när man framkallade foton på papper så blev de aldrig insatta i album. Är övertygad att väldigt många har likadant förråd som jag, dvs kassvis med foton i kuvert. Nu när man har de digitalt har det bara förbytts till en annat sparande. Datorerna är fulla med oredigerade bilder. Eller som i mitt fall; fullt minneskort i kameran.

Skulle fota en anrättning som just nu tillagas i min Crock Pot. Det gick inte. Minneskortet kunde inte ta emot fler bilder. Där fanns noga räknat hela 500 stycken. Som började med våren 2009 minsann. Den 18 April. När både sipporna och fotograferna mådde som allra bäst.

Nej, det är ingen fara, jag är inte manisk eller på annat vis galen. Det är bara så att båda mina drömjobb dök upp på annons nästan samtidigt och jag hade turen att plockas ut på båda. Det ena har jag ju börjat på redan och det andra blev jag intervjuad för igår. Utan att skryta har jag vad de efterfrågar oxå.

Det visade sig vara mycket intressant att jag är matlagningskunnig. Staben av cirka 25st anställda pratade mat från morron till kväll sa dom. Någon i intrevjusituationen såg min förundran och replikerade med att det blir så vid en viss ålder. Att mat och samkväm överträffar allt annat.

Ska en åldersnojjig person som jag gå in i en sån situation? Då går jag väl händelserna i förväg. Jag är inte där än och ska jag vara riktigt ärlig mot mig själv vill jag inte dit heller. I min värld är det skrämsel. Det finns så mycket annat intressant. Musik, rödvinsbrus, sex, motorcyklar, läppstift, tandtråd, dofter, resor och digital kommunikation. Jag blir lessen av klimat med övervikt på mat och barnbarnsmonologer.

Måste tänka ordentligt nu.
Inte bara smickras.

De ringde från tossiga morsans boende häromkvällen. De har ju haft kräk & skitsjukan där som sagt. Högt och lågt så att säga. Och tanten verkade ju klara sig, men icke. Hon tog saluten. Med besked.

Nu var det frågan om vad de skulle göra. Med inredningen. Och inte för att det uttalades, men jag "kände" frågan om det kanske var så att jag skulle hjälpa till?

Det gick också att "höra" lättanden när jag sa att Ingvars affär fick stötta upp. Att det inte var någon fara. Alls. Att de bara skulle öppna fönstret och hiva ut. De fick gärna spara tanten, men resten borde åka ut i kylan. Jag lovade fixa ersättning så snart faran var över. Förstod att inte alla anhöriga är likasinnade. Många äldre har stilmöbler och textilier som är rena dyrgriparna.

Fy farao. Det är ju illa som det är. Aldrig skulle jag tvätta varken det ena eller det andra med slikt. I så fall skulle man ju få leva med känslan att tvättmaskinen borde bytas ut. Ibland är det verkligen befriande med våra slit & slängvanor.

Porten hemma
Butiksporten
Visa
Mastercard
Morsans bankkort
Swedbanks e-kort
Mobilen
Tjockdatorn
Laptopen
Mail 1+2+3+4
Webmail x 2
Blogg 1+2+3 (+4)
Facebook
Twitter
Studierna x 3
Bemanningsjobbet x 4

Och nu fyra koder till på nya jobbet. Med kulvertar och hissystem som dessutom skall kommas ihåg utifrån tre olika färger. Om man inte minns och ev gör fel blir det oljud och larm. Den här moderna kulturen med alla lösenord är på tok för mycket för en semibedagad lantis som mig. Min hjärna är inte uppbyggd för typen av system. Jag minns inte längre, ens om det var alldeles nyss jag reggade mig. Hur ska det bli?

Erikshjälpen har öppnat en Seconhandbutik här. Det har öppet på begränsade tider onsdag och lördag. Sedan en tid har jag haft en kasse med blandat innehåll i min klädkammare. En kasse som skulle ner till övrig loppissamling i källarförrådet. Ibland inbillar jag mig att jag ska ha loppisbord nån gång till. I mer samlade stunder inser jag att ett sådant projekt aldrig mer ska få ske. Man säljer, det gör säkert alla, men bara den första timmen - till uppköpare och sen sitter man där med skräp som får transporteras hem igen.

Egentligen är det ju inget fel på grejorna. Man har bara för mycket eller så får gamla prylar duka under för att nytt, fräscht och med uppdaterad design flyttat in. Kassen idag var från en rensning i mina kökslådor för ett par veckor sedan. Knivar, slevar, vispar, kakmått och omöjliga köksattiraljer. Och det var kläder som bara hängde, några ljuslyktor i "fel" material och färg och en porslinsurna i blått & vitt. Sånt som inte synkar med mig längre.

Den kassen tog jag med mig till Erikshjälpen idag. Otaliga gånger har jag skänkt både stort och smått till andra aktörer och frivilligorganisationer. Och det gör man inte för att få något tillbaka, men visst skulle det kännas mer rättvist och uppskattat och man åtminstone fick ett tack.

Döm om min förvåning när jag fick en friplåt till kafeterian på Erikshjälpen idag. En kupong som bjöd in två personer till fika och valfritt tilltugg för den gåva de hade fått. Och som de tackade. Med leenden och önskan om välgång och hela baletten. Så ska det vara. Det är stort att få ge, men också att få. En winwinsituation.

Det är nåt underligt med ungar. När de är små får ingen mamma sitta i fred på toan. Även om de, just när mamman ska dit är alldeles upptagna med lek och stoj och varandra, så står det alltid minst en unge utanför och pockar på uppmärksamhet.

När de blir större händer nåt annat. Då behövs inte vuxna så tätt intill och i blickpunkten precis hela tiden, men man ska inte tro sig om att vara osynlig för det. Tonåringar tycks alldeles okänsliga för att "känna in" och uppleva att de behövs själva. Jag tänker tex på det här med mat. Det är en ständig undran om "vad och när det blir mat". Och kanske som här nyssens; att jag precis håller på att förbereda storebrors absoluta önskekost - det bästa som han vet, nämligen min kyckling & curry. Och han ändå frågar om vi (dvs jag) inte kan göra en annan favorit till kvällen.

Fast att de, tonåringarna skulle kunna vara behjälpliga eller självständiga vid matlagning finns inte riktigt. Jo, om jag frågar och ber, men inte spontant. De är som hushållsdyslektiska när det kommer till kökstjänster. Och jag tror att det är något med utvecklingen. Att jag bergis var "sån" själv.

De fick sig i alla fall en lektion i hur man styckar, kryddar och steker färsk kyckling här. Med stort intresse får jag säga. Och sen försvann de till sitt. Till tevespelet alltså. Alltmedan jag själv fortsatte matförberedelserna i köket. Plötsligt blev det lite väntetid och jag slog mig ner här vid datorn. Innan jag hade loggat in kom storebror som skjuten ur en kanon med en tydlig fråga:

- Ska vi inte koka sås snart!?

Vi - det är väl jag det....