Tänk att det finns människor som älskar att kritisera. Och då tänker jag på de som älskar att kritisera andra människors handlingar oavsett det berör kritikern eller ej. Bara för att de anser sig själva besitta den enda rätta vägen att gå. Att de ser sin rätt att sätta sig till doms över andra människors handhavanden och beslutsfattande i stort som i smått. Det är så simpelt i min bok. Att gagga om hur andra "ska" göra, när de inte ens har blivit tillfrågade om råd.

Eller är det kanske för att kritiserandet ger dem en skön tillfredställelse av att ha övertag och makt?

Samtidigt beundrar jag verkligen kritiserade människor som lyckas möta denna så simpla handling med samlat lugn. Som inte går igång. Som inte möter med samma salvor. Som räknar till tio och istället ransonerar syret i luften. Det är en konst att bli kritiserad, särskilt utan att se rött.

Själv jobbar jag med att inte vilja ta till voodoo när jag blir kritiserad. För att det är så jäkla skönt med den makten.