En lösning verkade uppenbara sig. En liten boyta med rimliga bostadsbekvämligheter till vettigt pris. Det som är mitt nuet, är ju en sann prekatastrof. För 8-12 timmars kvälls & nattvila betalar jag i nuläget 12'500kr/månad. Och som krydda tillkommer i runda slängar 5500kr till antingen tåg, SL & taxi eller bensin & parkeringsavgifter. Inte ett dugg pikant. Fast det värsta är ändå att jag inte får någon ro. Det är ett ständigt slit och släp med packning och bagage. Tidspressen är inte nådig. Och jag kan aldrig slå mig ner i "hemmafeeling" för att ladda batterierna.

Så visar det sig att lösningen är ett miljonprogram. Jag avskyr miljonprogram. Stora fula betongblock staplade på varann med ett innanmäte som bara den som inget annat val har, kan och måste välja. Dessa områden blir automatiskt fyllda av desillusionerade människor fulla av frustration. Och kanske samma avsky som min egen. Dessutom är ju oftast miljonprogrammen till bredden fyllda av ofrivillig segregation som självklart och tills slut konkurrerar ut svenska råvarumärken till förmån för arabiska.  Så kan inte jag bo. Absolut inte.

Gastrit blir alldeles strax Ulcus.