Det är nåt underligt med ungar. När de är små får ingen mamma sitta i fred på toan. Även om de, just när mamman ska dit är alldeles upptagna med lek och stoj och varandra, så står det alltid minst en unge utanför och pockar på uppmärksamhet.

När de blir större händer nåt annat. Då behövs inte vuxna så tätt intill och i blickpunkten precis hela tiden, men man ska inte tro sig om att vara osynlig för det. Tonåringar tycks alldeles okänsliga för att "känna in" och uppleva att de behövs själva. Jag tänker tex på det här med mat. Det är en ständig undran om "vad och när det blir mat". Och kanske som här nyssens; att jag precis håller på att förbereda storebrors absoluta önskekost - det bästa som han vet, nämligen min kyckling & curry. Och han ändå frågar om vi (dvs jag) inte kan göra en annan favorit till kvällen.

Fast att de, tonåringarna skulle kunna vara behjälpliga eller självständiga vid matlagning finns inte riktigt. Jo, om jag frågar och ber, men inte spontant. De är som hushållsdyslektiska när det kommer till kökstjänster. Och jag tror att det är något med utvecklingen. Att jag bergis var "sån" själv.

De fick sig i alla fall en lektion i hur man styckar, kryddar och steker färsk kyckling här. Med stort intresse får jag säga. Och sen försvann de till sitt. Till tevespelet alltså. Alltmedan jag själv fortsatte matförberedelserna i köket. Plötsligt blev det lite väntetid och jag slog mig ner här vid datorn. Innan jag hade loggat in kom storebror som skjuten ur en kanon med en tydlig fråga:

- Ska vi inte koka sås snart!?

Vi - det är väl jag det....