Det är ingen lek det här. Att hitta sig ett boende i huvudstan. Förra veckans boende på kamerabevakat och fönsterlöst vandrarhem blev så nära ett psykosgenombrott jag nånsin kommer att närma mig. I alla fall mot betalning.

Chocken över råtthålet till lägenhet jag "äntligen" skulle få igår kväll, kommer inte att lägga sig på länge. Möglet, doften, smutsen och kylan. Har bott på värsta sunkhotellet i London en gång. Så sunkigt att jag sov med jeans, tröja och strumpor på. Det var en  västanvind mot söndagskvällens anvisade boendet. I sverige. För många tusenlappar per månad.

Hotellet som istället letades upp sent igår, kväll doftar inte lika mycket mögel... plagiaten av de persiska mattorna är för säkerhets skull dränkta i något kemiskt "luktagott"...

Lyan i förorten som jag ska få kika på imorgon är redan inspekterad. Eller iaf omgivningarna. De vedervärdiga omgivningarna alltså. Och klientelet som bor där. Aldrig blir resultatet. Inte ens om det vore gratis.

De här prövningarna har väl nåt viktigt budskap med sig kan tänkas. Jag ska lära mig. Att allt ordnar sig till slut kanske. Att man blir stark av motgångar. Eller att jag definitivt har skitit i det blå skåpet?